Hoppa till huvudinnehåll

Han har inte ett liv i sitt hemland

Lukogo Buyona, enkelbiljett till europa
Lukogo Byona drömmer om att få jobba som tolk. Han talar franska, engelska, swahili och jobbar som bäst på att lära sig finska. Lukogo Buyona, enkelbiljett till europa Bild: Yle/Lena Törnroos lukogo buyona

Han har levt största delen av sitt vuxna liv i ett flyktingläger. Ett liv som han beskriver som ett omänskligt fängelse. I dag är han lycklig över att kalla Finland för sitt hemland.

Lugoko Byona är en av de 1050 kvotflyktingar som anlände till Finland förra året.

- Jag lämnade inte mitt hemland Kongo frivilligt. Jag hade inga andra val om jag ville hållas vid liv, säger Lugoko.

Hans flykt började för snart elva år sedan då han som 23-åring blev arresterad av militären i Kongo-Kinshasa.

- De tog mig till ett militärläger där de torterade och förhörde mig. Det är ännu svårt att prata om det, men jag insåg där att jag inte kunde stanna kvar i mitt hemland.

Han fick inte säga adjö

På något sätt lyckades Lugoko rymma från militärlägret där han hölls fången och sedan smuggla sig ut ur landet.

- Jag lämnade bakom mig min lillasyster, min fru och mitt barn som bara var några månader gammal då. Jag kunde inte vända mig om efter dem och jag visste inte om de var säkra eller ens vid liv.

När Lugoko lämnade Kongo bakom sig så visste han inte vad som väntade honom. Han tog sig via Tanzania och Zambia och nådde till slut Malawis flyktingläger. Han blev tillvisad en gräshydda som sovplats. Nästa morgon vaknade han till en vardag som skulle vara hans för de följande nio åren.

- Livet på ett flyktingläger är som ett liv i ett fängelse - ett dåligt fängelse. Du kan inte lämna lägret och du har ingen frihet. Det finns inte tillräckligt mat eller förnödenhet så människor svälter och dör i brist på näring.

Mirakel händer på flyktingläger

Lugoko hade inte hört ett knyst av sin familj på tre år tills han en dag var ute på promenad i lägret. Han såg upp av en slump och i lägrets folkmängd på tusentals syntes mitt i allt ett bekant ansikte i mängden.

- Jag kunde inte tro det när jag såg dem: där stod min fru och höll i vårt barn. Vi grät och människor runt omkring oss började gråta. Det var lyckotårar! Det kändes som ett enda mirakel.

Att hitta flyktingar som kommit till Finland nyligen och som öppet vill berätta sin berättelse är svårt. Lugoko säger att han har lättare att prata om de svåra åren i flyktinglägret eftersom han där jobbade som tolk och fick höra de mest skräckslagna berättelserna av andra flyktingar.

- Speciellt unga flickor far väldigt illa i lägren. En del blir offer för människohandel och bortförda från lägren, medan andra våldtas i lägren.

Kylan kom som en chock

Efter nio år i flyktinglägret kom beskedet: intervjuerna med de finska myndigheterna hade lyckats och Lugoko fick tillsammans med sin familj platser som kvotflyktingar i Finland.

- Jag mindes från geografitimmarna under högstadiet att Finland ligger i norr och är ett skandinaviskt land. Det var det enda jag visste om landet dit vi var på väg.

Familjen hade fått tillökning under åren i flyktinglägret och Lugokos lilla familj hade vuxit till en sju personers familj. Han och hans fru satt sig på flyget med sina sex barn mot Helsingfors utan att veta vad som väntade.

- Vi var lyckliga över att äntligen kunna hoppas om ett bättre liv. Barnen frågade oavbrutet om Finland under flygresan men inte hade vi några svar. Vi såg mest framemot att få bo i ett land där det är fred och barnen hoppades på att få gå i en riktig skola.

Men att lämna den afrikanska värmen för att tio timmar senare landa i Finlands november var en chock.

- Klimatet var nog den största kulturchocken för min familj. Barnen skakade av kylan och vi kunde inte förstå att det var så mörkt. Men det kändes som en bisak när vi visste att vi var säkra och kände oss hoppfulla om framtiden.

Ett enda hem

Han säger också han känt sig välkommen av alla finländare han mött under sitt dryga halvår här. Visserligen har det krävts en del anpassning för att förstå den finska kulturen.

- Jag fick vänja mig lite vid att det inte är så vanligt att prata med främlingar här. Det att en finländare inte stannar och pratar med mig i butiken eller inte svarar på en fråga kan också bero på att personen inte förstår mig. Men jag har också lärt känna många finländare som är kära vänner.

När Lugoko får frågan om var han känner att hans hem ligger säger han att svaret är självklart.

- Det här är mitt nya hemland. Det finns inte ett liv för oss i Kongo. Ända sedan första natten i vår lägenhet i Korsholm så har jag känt att jag kommit hem.

Nyligen publicerat - X3M