Hoppa till huvudinnehåll

Ollaan vapaita – fri och glad musikal

Fyra glada männsikor sitter och musicerar runt en lägereld i sommarnatten.
Sommarnattens leende. Pihla Maalismaa, Maria Ylipää, Johannes Brotherus och Riku Nieminen sjunger och spelar i höstens somriga feelgoodfilm. Fyra glada männsikor sitter och musicerar runt en lägereld i sommarnatten. Bild: ANNIKA_MIETTINEN pihla maalismaa

När en finsk biopremiär lanseras som en ”varm och glad musikfilm” är det inte utan att man tror att man läst fel. Ännu mer förvirrad blir man när beskrivningen visar sig vara sann. Vad har hänt?

Tänk dig in i situationen. Du har satt dig i salongen - utrustad med det mentala häfte du fyllt med element som brukar ingå när man spelar ”finsk film”-bingo.

Du är beredd att i snabb takt pricka av inflammerade far & son -relationer, män med dåligt självförtroende, män som dricker för mycket, män som inte kan uttrycka sina känslor, män som badar bastu.

Men vad händer? Jo, du ställs inför mor & son-relationer och kvinnor som inte är säkra på om de klarar av ett traditionellt familjeliv. Samt män som älskar, pratar och sjunger. Högt och passionerat.

Vuxnas växtvärk

I händelsernas centrum står Selja (Maria Ylipää) – en 30-plussare som bor i ett trendigt kollektiv i centrala Helsingfors. Hon jobbar som scenograf och trivs med att kunna möblera om i sitt liv. Såhär idag, sådär imorgon.

Pojkvännen Tomi (Peter Kanerva) längtar dessvärre efter ett stabilare ramverk. Ett ramverk bestående av ett egnahemshus utanför staden, ordnad ekonomi och traditionellt familjeliv.

Medan Selja velar fram och tillbaka mellan livsstilsalternativen varvar rumskompisen Henri (Riku Nieminen) illegala demonstrationer med anarkistiska punkframträdanden. Rumskompisen Iisa (Pihla Maalismaa) harvar i sin tur fram som romantisk gatumusikant.

Allt förändras i det ögonblick sextonårige Leo (Johannes Brotherus) ringer på kollektivets dörr. Leo är barnet som Selja lät adoptera bort när hon själv var ungefär sexton. Nu är han på väg in i det vuxenliv hon så förtvivlat kämpar emot och plötsligt finns det inget annat att göra än att… brista ut i sång.

Musiken bär

Det som kunde ha blivit både pinsamt och patetiskt visar sig istället bli välljudande och välfungerande.

Låttexterna är anpassade till handlingsförloppet och förmedlas med känsla. När Brotherus och Maalismaa förvandlar Esplanaden till sin estrad lyckas de fylla den med energi och glädje.

När Ylipää och Kanerva möts i en duett säger den det mesta om det samtidigt sköra och starka i rollgestalternas relation.

Och när mor och son står på en teaterscen över vilken snöflingor plötsligt dalar är det vackert för både öga och öra.

Självsäkra stjärnor

Trots fungerande låtar och snygga bilder hade en film som Ollaan vapaita / Vi är fria fallit platt till marken om inte regissören Oskari Sipola fått ihop en övertygande ensemble.

Den som sett Maria Ylipää i t ex Kristina från Duvemåla vet att hon kan fylla en scen med sin röst och senast här visar hon att hon också kan spela med det register som krävs i filmsammanhang.

Unge Johannes Brotherus gav för ett par år sedan färg åt Pirjo Honkasalos svartvita ”Betongnatten” och nu kan man glädja sig åt att han förmår bära med sig samma intensitet och närvaro över genregränserna.

Och om Brotherus gör en fin insats som borttappad tonåring så gör även Peter Kanerva väl ifrån sig som välartad vuxen. Tomi kunde mycket väl ha blivit en klichéartad personifiering av det trista medelsvenssonlivet, men istället bidrar porträttet av honom till att göra bilden av den finske mannen lite mer nyanserad.

Se här - en man som både pratar och sjunger! Utan att vara på fyllan. I bastun.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje