Hoppa till huvudinnehåll

Retour à Ithaque – en kubansk återträff

Fyra medelålders vänner dansar på en kubansk takterrass.
Före stormen. Isabel Santos, Nestor Jimanez, Pedro Julio Diaz Ferran och Fernande Hechevarria spelar fyra vänner i en film om Kuba. Fyra medelålders vänner dansar på en kubansk takterrass. Bild: Cinema Mondo fernando hechevarria

När Amadeo återvänder till Kuba efter många år i exil är det dags att återse gamla vänner. Men bitterhet och smärta kastar snart sin skugga över den inledningsvis glada återträffen.

Det börjar med dans på en takterrass. En euforisk gemenskap under en värmande sol och till välbekanta toner. Fyra femtioåringar sjunger med i texten. De ler mot varandra. Luften vibrerar.

Men sedan är det över. Musiken slutar och man sätter sig ner för att prata. Man har mycket att prata om. Amadeo har tillbringat sexton år i Spanien och frågorna är många.

Varför åkte han? Varför har han återvänt? Och hur är det möjligt att han planerar att stanna?

Ett utmanande filmbygge

Ingen kan anklaga den franske regissören Laurent Cantet för att ha gjort det lätt för sig. Här kastar han sig in i ett filmprojekt som bygger uteslutande på ord och ansiktsuttryck. Och som förutsätter någon form av uppfattning om Kuba.

Det säger sig självt att det här är en konstruktion som förutsätter fingertoppskänsla för både rytm och personregi. En film som står och faller med sina skådespelare. Slår det slint faller helheten handlöst.

Men ingen faller. Skådespelarna är ett med sina rollgestalter och manusförfattaren Leonardo Padura portionerar ut sina ord på ett sätt som gör att även den som inte är insatt i den kubanska närhistorien får en känsla för vidden av de känslor som mullrar under ytan.

Det hela utvecklas till en slags intellektuell och emotionell ”vem gjorde vad”-gåta med hela det politiska spektret som bakgrund. Vart tar man vägen när det samhällsbygge man arbetat för upphör att existera – när det enda som återstår är fattigdom och rädsla?

Och visst finns det igenkänningsfaktorer som inte handlar om vare sig geografisk eller politisk hemvist. Bitterheten över att livet inte blev som man tänkt sig. Känslan av förlust. Insikten om alltings förgänglighet.

Skådespelarnas triumf

Efterhand får vi veta varför Tania (Isabel Santos) har så svårt att förlåta Amadeo (Nestor Jimenez) hans frånvaro. Varför hon sörjer sina söners frånvaro.

Vi tillåts se bortom konstnären Rafas (Fernando Hechevarria) skrattande fasad. Varför målar han inte längre? Vad hände med drömmarna?

Och hur är det egentligen med Eddy (Jorge Perugorria) – affärsmannen som alla talar så nedlåtande om innan han anlänt till festen?

Frågorna är många och det är utan tvekan skådespelarna som gör att man orkar vänta på svaren som långsamt droppar in. Det är de som gör att man ids engagera sig i dessa främlingar som har en privat fest på en takterrass.

En terrass som under 95 minuter utgör skådeplatsen för fem femtioåringars smärtsamma uppgörelse med sig själva och sin era.

Läs också