Hoppa till huvudinnehåll

Peter Kanerva och Maria Ylipää tar sig ton

Peter Kanerva och Maria Ylipää poserar vid ett husbygge.
Peter Kanerva och Maria Ylipää är vana vid att sjunga både på teaterscenen och på vita duken. Peter Kanerva och Maria Ylipää poserar vid ett husbygge. Bild: ANNIKA_MIETTINEN ollaan vapaita

Regissören Oskari Sipola tvekade inte inför utmaningen att kasta sig in i musikfilmens värld. Med på noterna var snart skådisarna Maria Ylipää och Peter Kanerva. Och hur gick det sedan?

Filmen Ollaan vapaita / Vi är fria handlar om den trettioåriga scenografen Selja (Maria Ylipää) som bor i ett snärtigt kollektiv mitt i storstaden. Hon trivs bra med tillvaron och är måttligt förtjust när pojkvännen Tomi (Peter Kanerva) börjar tala om att flytta till ett eget hus på landet.

Riktigt struligt blir det när Leo (Johannes Brotherus) stiger in i bilden. Leo är den sextonårige son Selja lät adoptera bort när hon själv var sexton. Ungefär.

- Det var den här aspekten jag tilltalades av i Tua Hornas manuskript, säger Oskari Sipola. Just detta att mor och son på sätt och vis befinner sig i samma livssituation. Båda söker en riktning, båda undrar vad de får göra av sitt liv och vem de måste be om lov till det.

Regissören Oskari Sipola poserar framför en bardisk
Regissören Oskari Sipola poserar framför en bardisk Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad oskari sipola

Trots emotionella smärtpunkter och många frågor var det enligt Sipola självklart att Ollaan vapaita skulle bli en feelgood-film.

- Javisst! Tua hade skrivit in ett lyckligt slut och jag såg ingen orsak att tumma på den saken. Dessutom känns det som om jag var skyldig genren det, ler regissören som säger sig vilja göra filmer som man kan återvända till.

- Men jag vill inte att det bara skall bli godis av det hela – lite näring måste man också få sig till livs.

Att vara eller inte vara… vuxen

Näringen i Ollaan vapaita består i en viss problematisering av begreppen ”familj” och ”vuxen”. Vad är en familj och när är man vuxen?

- Filmens Tomi kommer väl närmast den traditionella bilden av vad det innebär att vara vuxen. Det är lite som Selja så träffande säger i något skede av filmen: "när folk fyller trettio köper det en "kämppä" och så skaffar de två barn till det”, citerar Sipola.

- Vissa blir motiverade av sådant, andra inte. Jag tycker att människor måste ha rätt att hitta sin egen livsform utan att känna sig pressade till något.

Peter Kanerva som spelar den traditionella Tomi kämpade i sin tur hårt för att bryta den form som hans rollkaraktär lätt kunde ha stöpts i.

Peter Kanerva poserar.
Peter Kanerva poserar. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad peter kanerva

- Jag ville inte att han bara skulle vara en slags funktion, någon som finns till för att spegla det fria hippiekollektivet. Så jag gick in för att försvara min rollkaraktär, spela honom via kärleken och relationen, säger Kanerva som håller med mig om att åldersgränserna i viss mån suddas ut i filmen.

Idag kan du vara 17, 27 eller 37 och tampas med samma frågor.

- Vuxen? Tja, min personliga definition är väl att man är vuxen när när man tar ansvar för sig själv och för sitt liv. Man behöver inte klara allt på egen hand, men man måste ta ansvar för sina handlingar. Hur det liv man lever sedan ser ut är en annan sak - det finns det inga regler för, säger Kanerva.

Och Maria Ylipää säger i sin tur att hon blev förtjust i det faktum att det för en gångs skull var kvinnan som ställde sig tveksam till ett traditionellt familjeliv.

- Det är så ofta det brukar vara tvärtom, såhär blir det mera realistiskt och man slipper den stereotypa bilden av "kvinnan", säger skådisen som är övertygad om att här finns aspekter man kan identifiera sig med oberoende av vilken livssituation man själv råkar befinna sig i.

Från Lejonkungen till Leo

När man går in på tematiken är det lätt att glömma att Ollaan vapaita trots allt är en musikfilm – med många insprängda solon och duetter i olika tonlägen. Från anarkistisk punk till melankoliska melodislingor. Här nedan ett exempel på en duett mellan Pihla Maalismaa och Johannes Brotherus.

Inte helt oväntat medger Sipola att musikfilmen är en utmanande genre. Men han sticker inte heller under stol med att han gillar utmaningar.

- Jag har i något skede sagt att jag inte vill göra en enda film som jag från början vet hur den skall göras. Jag vill att varje film skall vara som en upptäcktsresa och det här var verkligen ett sådant projekt, säger regissören som trots många musikvideor i bagaget kände sig ny i det här gamet.

- När vi började visste jag inget om hur man producerar musik och inget om hur man skriver låtar. Däremot började jag ha ett hum om hur man gör film – men det var försöket att kombinera alla dessa aspekter som gjorde det hela till en vild resa, säger regissören som medger att genren bjuder på mycket motstånd.

- Man måste planera allt väldigt noga i förväg. Varje inspelningsplats, varje iscensättning, varje kamerarörelse. Den bildmässiga rytmen måste vara exakt för att kunna stöda musiken. Man kan experimentera med att försöka spela in allt i ett, men vill man att ljud och bild skall fungera optimalt var för sig så är det bäst att spela in dem skilt.

- För skådespelarna är det extra mycket att fundera på i inspelningssituationen när det gäller att få t ex läppsynk att funka. Men för mig var själva personregin inte mer utmanande än när det gäller ”vanlig film”, berättar regissören vars kärlek till musikfilmen som genre etablerades när han som barn tittade sönder sina VHS-versioner av olika Disney-musikaler.

- Ja och så Sound of Music förstås, tillägger han. Den såg jag i 10-11-års åldern och blev helt tagen. Både Disney-filmerna och Sound of Music har bra berättelser som berör och enskilda låtar som berör.

Maria och Mary Poppins

Maria Ylipää som är känd från scenen med roller som Kristina i Kristina från Duvemåla och från vita duken med filmer som Keisarikunta svävar inte på målet när det gäller vilken musikfilm som är hennes favorit.

En leende Maria ylipää poserar
En leende Maria ylipää poserar Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad maria ylipää

- Mary Poppins! Den har en bra historia, bra musik och bra dansscener. En sann klassiker, säger den sjungande skådisen som säger att det är stor skillnad mellan att stå på scen och att agera på film.

- Film är så tekniskt. När jag står på scenen tre timmar som Kristina så bär jag upp hela bågen, men på film måste du kunna hålla koll på helheten inom dig medan du portionerar ut små sekvenser i okronologisk ordning. Och när du väl sjungit in något så sitter det där – på scenen kan man justera nyanser i efterhand, på film är det för evigt.

Hennes motspelare Peter Kanerva har också erfarenhet av att jobba med olika former av uttryck. Han har stått på scenen i såväl musikaler som vanliga teatersammanhang och däremellan har han dubbat animerade fiugurer och spelat i ett flertal filmer.

- Allt är intressant! Jag är fortfarande nyfiken på alla uttryck och tycker att det är lika spännade att stå i ett bås och dubba en anka som att stå på scenen och tolka en affärshaj. Dett finns alltid något du kan göra lite bättre, något du kan slipa på när det gäller hantverket.

- Jag tycker faktiskt att de flesta jobb jag gör är roliga, säger Kanerva som just nu alltså spelar den mest vuxna i ett gäng vuxna med växtvärk.

Och vad kan väl vara bättre än det?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje