Hoppa till huvudinnehåll

Saliven Gustavsson: Kul med kultur

Man på sin terass
Man på sin terass Bild: Mikael Crawford saliven gustavsson

Kors i Kapernaum ändå, vad folk har det väl ställt i Östnyland nuförtiden. Åtminstone kulturellt.

Det är inte sparsamt med evenemang, teaterföreställningar, konserter, utställningar och happenings under de tre mörka och dystra årstiderna heller. Men så här sommartids är landskapet ett veritabelt Schlaraffenland. (Dem som inte gick några terminer i Gråbrödernas Ambulerande Folkskola informeras att Schlaraffenland är ett fantasiland i den tyska mytologin. I Schlaraffenland finns allt tänkbart och önskvärt i överflöd.)

Något för alla och envar

Beroende på räknesättet vore det möjligt att ha kulturellt kul varje dag, på många sätt och vis, under de tre s.k. sommarmånaderna. Så välbesatt med jippon är nämligen sträckan Östersundom - Strömfors med representanter för varje sort och slag av verksamhet, kategori och kotteri inom det här konstiga gebitet som kallas kultur.

Det vankas något för varje åldersklass och preferenser, konstnärligt tycke och smak, tillsammans eller var för sig. Så här med ett halvsekel i mätaren... okej, kanske det aktiva erfarenhetsspannet i rättvisans namn bör begränsas till 45 år... så kan man endast konstatera, att utvecklingen har gått till det bättre.

För aktiva infödingar, semesterfirare eller övriga gäster med någon form av fordon torde det inte vara svårt att kruxa för varje dag i sommarens kalender med någon eller några artistiska upplevelser. En utveckling till det bättre, förvisso.

Skäriparveln var inte bortskämd

Som skäriparvel i knäbyxor av sälskinn på 1960­ och 70­-talen var det inte att önska sig mycket till kulturell spis. I bästa fall åkte landskommunens folkskolor en gång på vintern in till Borgå för att tillsammans se Skolteaterns gästföreställning. Pjäsen var enligt epokens (propag)anda en mer eller mindre sovjetvänlig sagoberättelse som ansågs vara uppbygglig för de små.

Alternativt var det någon samhällslärorik hälsopredikan om farorna med att röka tobak, dricka brännvin eller använda knark från hasch till heroin. Heh, där gick det kanske pedagogiskt en aning snett; åtminstone jag hade aldrig hört talas om knark innan jag varnades för det i någon skolpjäs. Det väckta intresset var garanterat.

Vålaxloppet - det var grejer det

Till sommarens höjdpunkter hörde Vålax­loppet som kanske inte direkt kan kallas kultur, men ett storartat och mångsidigt fartjippo med amatörer, semi­proffs och proffs var det ju.

Åtminstone för pojkar en av ­säkert få ­dagar i året då man fick uppleva något en aning större än livet tillsammans med pappa. Där ett evenemang som välförtjänt kunde återuppväckas.

Mer kulturellt var det snarare då att höra Tove Jansson läsa sina Mumin­historier på Hörbergsgårdens midsommardagsfest. Så här med nostalgiskt perspektiv känns det minnet idag värdefullare än tidigare. Hur som helst - ­ungefär där var skäriungens konstupplevelser.

Folkdans var ingenting för oss

De vuxna sysslade för sin del med folkdans, något man redan tidigt förstod att akta sig noga för. Det enda egentliga musikutbudet var således fel­ och dragspel, alltså komp till folkdansarnas tjo, tjim och hejhoppande.

I samband med detta kunde det förstås hända, att någon trubadur hade importerats från Sverige för att med överkänsligt darr på stämbanden leverera sorgliga eller klämkäcka visor. Stilen och nivån beskrev tydligt varför trubadurerna inte uppträdde i Sverige...

Kraven har ökat

Men annat är det idag, lyckligtvis för alla, både arrangörer, artister och publik. Oavsett konstform och kategori är det solklart att kvaliteten har gått många pinnhål uppåt.

Till exempel bildkonstutbudet begränsade sig fordomdags till någon pensionerad maskinmästares marinmålningar eller andelslagsbutikens föreståndarinnas blomsterakvareller. Borgåbladets pliktskyldigt rosande recensioner gjorde inte saken -­ eller kvaliteten ­- bättre.

Åtminstone en del av östnylänningarna rör sig mer och vidare idag. De som inte kan eller vill det, hamnar inte heller på efterkälken vad de kulturella incitamenten beträffar.

Det här innebär att en sorts god cirkel av växelverkan uppstår; trots att man inte bor i huvudstaden eller någon av världens faktiska kulturella metropoler, är man närmare de stora händelserna och de skapande aktörerna än förr via den ”socialistiska” median. Alltså ökar kravet på kvalitet och evenemangens kvantitet är ett tecken på att fliten hos publiken också tilltar.

Således kan fler och fler jippon presentera större och gedignare gästande artister. Det här rikoschetterar också på den lokala verksamheten. Skaparna skapar skapligare. Halvmesyrer som förr dög åt Borgåbladet, duger inte längre.

Läs också