Hoppa till huvudinnehåll

Catariina Salo: Vi behöver diskussionen mer än någonsin

Catariina Salo kramar om Rakel Liekki.
Projektet Enkelbiljett till Europa var väldigt emotionellt, både för publik, deltagare och redaktörer. Catariina Salo kramar om Rakel Liekki. Bild: Yle/Rolf Granqvist catzo salo

Den tioåriga pojken kommer fram till mig. Han frågar varför vi står här, på Vasa torg, med en container, två tält och en massa teknik.

Jag berättar att det finns fyra människor inne i containern. Att vi genom att experimentera på det här viset hoppas att diskussionen om människosmuggling och invandring ska få en ny nyans.

“Vad är människosmuggling?” frågar pojken.

Jag berättar. Det finns många, många människor som inte kan vara kvar i sina länder, att de skulle dödas om de stannade. Att de måste betala för att komma ut från sitt land, att en massa dummisar tjänar pengar på att de lever i misär.

“Jaha.” säger pojken och vänder sig till sin mamma.

När jag börjar prata med följande person som dyker upp och är nyfiken på projektet, lyssnar jag ändå med ett halvt öra på pojken och mamman. De fortsätter diskutera flyktingar och läget på Medelhavet en lång stund innan de går för att ta en närmare titt på containern.

Hela situationen var väldigt rörande. Jag insåg att det är exakt det här som var syftet med projektet Enkelbiljett till Europa. Om vi inte kan nå ut till de äldre som redan fixerat sin åsikt om invandring kan vi i alla fall hjälpa till med att bilda smarta barn.

Som sedan blir smarta vuxna.

Under konstens natt i Vasa gick fyra personer in i en container, där skulle de tillbringa 24 timmar. Det var trångt. Det var ömsom kallt, ömsom varmt. De hade bara vatten och en chokladplatta att dela på under dygnet.

Varför gjorde vi det då?

Det finns ett behov av nya infallvinklar. När 2 000 människor redan i år dött på Medelhavet trubbas vi av för rubrikerna. Hur många kommer till exempel ihåg att vi fortfarande har ett krig i Syrien? När vi hela tiden matas med samma usligheter stänger vi av.

Men vi har inte råd att stänga av, vi får inte sluta bry oss. Vi är en del av EU, och så länge vi är det rör alla EU:s problem också oss. Även läget kring Medelhavet, också alla flyktingar som anländer till Italien.

Ett annat ögonblick som etsat sig fast i mitt minne är strax efter att de fyra frivilliga släpptes ut från containern. En finländsk kvinna vars föräldrar kommit hit som flyktingar kom fram till mig.

Hon kramade mig hårt, tårarna började rinna, hon släppte inte taget. “Tack för att ni gör det här” viskade hon i mitt öra på klingande dialekt.

Tolkningsföreträde är ett ord som är väldigt viktigt för oss som vill fungera som intersektionella feminister. Här förstod jag tolkningsföreträdet i praktiken. Det är inte jag som vit västerlänning som kan bestämma hur det känns för flyktingar, det är inte jag som kan bestämma hur vi ska prata om invandring.

Det är flyktingarna, deras barn och barnbarn som bestämmer vad som är rätt. Och här lyckades vi få fram just det. Det är deras historier vi behöver, men vi behöver ta fram dem på kontroversiella sätt som når fram till publiken på individnivå. Annars är det svårt att förstå problematiken.

Som redaktör på ett Rundradiobolag är det min uppgift att ta diskussionen om invandring närmare individen. Det kan till exempel vara genom att ställa en container på Vasa torg. Då är vi bland publiken, då kan vi prata med individer, vi påverkar den enskilda medborgaren.

När det indiska paret som kommit till Vasa för två år sedan bad mig förklara vad det stod på utställningen som var upphängd på containern, berättade jag om Samis och Hawkars resor till Finland. De berättade i sin tur hur de håller på att lära sig finska, och hur de sedan tänker lära sig svenska. Hur mycket de tycker om Vasa och Finland.

När sedan de fyra frivilliga steg ur containern och jag såg på publiken som var samlad utanför visste jag att vi hade påverkat. Att vi fått publiken att tänka.

Nu finns det hundratals personer som fått en individkontakt med människosmuggling, som förhoppningsvis gått hem och funderat kring containern på Vasa torg. Vad den betyder, rent symboliskt.

Alla är lika värda, men många har varit med om något så mycket mer fruktansvärt än vad vi vita västerlänningar ens kan tänka oss. Dessa personer behöver allt vårt stöd och omhändertagande.

Jag hoppas att Enkelbiljett till Europa har hjälpt till att bredda diskussionen, för vi behöver den nu mer än någonsin.

Dokumentären Enkelbiljett till Europa - Det kunde vara du sänds 13.8 på Yle Fem. Dokumentären Enkelbiljett till Europa finns på Arenan.