Hoppa till huvudinnehåll

Petzolds kvinnor är ofta på rymmen

Nina Hoss stiger av tåget i rollen som Nelly.
En kvinna steg av tåget. Christian Petzolds hovskådespelerska Nina Hoss gör huvudrollen även i den nya filmen "Phoenix". Nina Hoss stiger av tåget i rollen som Nelly. Bild: Future Film phoenix christian petzold nina hoss ronald zehrfeld filmstills

Regissören Christian Petzold skildrar gärna människor som lever i exil. Han laborerar ofta med kvinnliga huvudpersoner. Och han ser helst att dessa gestaltas av Nina Hoss. En skådespelerska som förmår uttrycka sig redan genom sättet på vilket hon går.

Christian Petzold anländer mot slutet av årets filmfestival i Sodankylä. Enskilda intervjuer finns det inte längre plats för - det får räcka med en allmän presskonferens.

Och sådana löper alltid risken att bli opersonliga, trista och stela.

Men mötet med Petzold blir allt annat. Det visar sig nämligen att den tyske regissören förmår prata om sin yrkesroll och sina verk på ett ovanligt underhållande och inkluderande sätt.

Energiskt levererar han meningar fulla av bilder och kryddade med hänvisningar. Utan att det blir pretentiöst.

Det handlar om att kunna prata

- Film handlar om att prata, säger regissören som vill jobba med folk som är beredda att komma med egna infallsvinklar och försvara dem. Det måste uppstå en dialog.

- Den tyske 1800-tals författaren Heinrich Kleist har skrivit ett verk med den underbara titeln Om hur tankarna förfärdigas steg för steg medan man talar. Just så är det! Det är medan man talar som det föds bra ídéer.

- I bra filmer märker man att det har pratats, fastslår regissören som blev känd för den finländska biopubliken i och med Barbara (2012) – en film om en läkare som i 1980-talets Östtyskland drömmer om en framtid i väst. Det smids hela tiden konkreta planer för hur drömmen skall kunna förverkligas - men hur går det?

Den tyska drömmen

Petzold återkommer ständigt till skildringar av sitt hemland. Ofta till ett land i det förflutna, ett land påverkat av det förflutna. Uppvuxen med en mamma från Turingen och en pappa från Sachsen tillbringade han barndomens somrar i DDR – medan andra flög till Mallorca.

Regissören Christian Petzold poserar.
Regissören Christian Petzold poserar. Bild: Future Film phoenix christian petzold

- Mina föräldrar talade inte om sin ungdom och det var kanske det som fick mig att börja fundera på den, säger Petzold som konstaterar att det till en del var moderns drömmar som utjorde grogrunden för Barbara. Han har överhuvudtaget alltid varit intresserad av hur det politiska och det privata vävs in i varandra.

Under åren har det börjat droppa in DDR-skildringar på biorepertoaren och många av dem med ett Hollywoodanpassat berättargrepp. Något som Petzold inte vill ge sig hän åt.

- Hollywoodberättandet förutsätter att man raderar litet av historien och då söker jag hellre en dramatisk struktur som är i samklang med verkligheten, konstaterar regissören som ändå beskriver sitt hemland i drömlika termer.

- För mig är Tyskland inte riktigt en verklig värld. Det är mera som en dröm eller en mardröm - där alla skapar egna fiktiva rum, resonerar Petzold som i samma veva säger sig vara mest intresserad av att skildra människor som lever i exil - på rymmen.

- Min nästa film kommer att handla om tyska flyktingar som 1940 väntar på att kunna ta sig bort via hamnen i Marseille. Också det en del av den tyska drömmen.

Trygg hos Nina Hoss

Skådespelerskan Nina Hoss har i ett flertal av Petzolds filmer fått agera en av dessa människor som befinner sig i någon form av exil. I förhållande till sin omvärld, i förhållande till sig själv.

I Phoenix spelar hon Nelly – koncentrationslägerfången som återvänder till sitt forna liv bara för att inse att hennes man inte längre känner igen henne. Och att han dessutom har en utpräglad agenda i förhållande till den hustru han en gång kände.

- När jag för många år sedan var på jakt efter en aktris till en ny film råkade jag få syn på Nina Hoss i en talksow på tv. Jag blev helt tagen av hur smart hon var - innan dess visste jag inget om henne utan såg henne mest som en vacker blondin.

- Hon fick rollen och genast i början av inspelningen skulle vi göra en scen där hon helt enkelt skulle förflytta sig mellan två byggnader – gå femtio meter mot det hus där hennes rollkaraktär skulle tortera den man som dödat hennes syster.

- Det handlade alltså bara om att – men hon var strålande! Hennes kropp var som en monolog i sig – en passage, fastslår regissören som aldrig upphört att bli imponerad av sin smarta och empatiska hovskådespelerska.

- Vi samarbetar ofta redan i manusstadiet. Man kan säga att jag är arkitekten och hon den som skall bo i huset jag byggt. Hon närmar sig detta hus ur sitt perspektiv och ibland säger hon: här kan jag inte bo. Du måste ändra något – väggarna, något.

Tung fågel Phoenix

Det är lätt att föreställa sig att väggarna i det hus som utgör Phoenix målats i olika färger. Svarta där rummen fylls av död, skuld och svek. Färgstarka där de fylls av drömmen om kärlek

Nina Kunzendorfs Lene står framför ruinerna av det som var Nina Hoss´rollgestalts hem.
Nina Kunzendorfs Lene står framför ruinerna av det som var Nina Hoss´rollgestalts hem. Bild: Future Film phoenix nina hoss

Eller borde man kanske rentav tala om ruiner i det här fallet - snarare än väggar? Ruiner som vagt påminner om ett liv. Och där det enda som pulserar är förhoppningen om att kärleken övervinner allt.

- När jag var ung läste jag en text i ett litterärt magasin som gjorde ett djupt intryck på mig. Den handlade om hur doktor Mengele experimentrade med att sterilisera kvinnor genom att utsätta dem för strålning.

- För att testa hur väl det hela utföll föste man ihop en manlig och en kvinnlig lägerfånge i ett rum - klädde upp dem och serverade champange. Allt för att skapa förutsättningar för ett sexuellt möte. Rummet var kallt - för att mana till varma omfamningar.

- Sista delen av texten var ett resonemang om en tid där kärlek inte längre är möjlig, minns Petzold.

Det skall i det här sammanhanget inte avslöjas hur det går för kärleken i Phoenix - men helt klart är att själva arbetsprocessen tärt på de inblandade.

- Barbara var ett nöje att göra - Phoenix tog på. Vi läste så mycket, såg så många bilder - vi förlorade vår oskuld. Och egentlige borde man alltid vara lite oskuldsfull och dum när man gör film. Här var det omöjligt och det gjorde att vi inte orkade umgås normalt med varandra efter arbetsdagen. Alla ville dra sig tillbaka, känna efter, reflektera.

-Vi byggde dessutom upp det hela kronologiskt så att sista scenen verkligen var den sista och även om vi var imponerade så orkade vi inte längre tala om det, säger Christian Petzold om filmen som ståtar med höstens snyggaste slutscen. Åtminstone en av dem.

Och även om filmen som konstform manar till samtal så är det talande att det finns stunder när även en verbal regissör tystnar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje