Hoppa till huvudinnehåll

"Berättelser ska alltid ha ett lyckligt slut"

Wim Wenders under galaföreställningen till hans ära under Berlinale-festivalen.
Wim Wenders under galaföreställningen till hans ära under Berlinale-festivalen. Bild: Joerg Castensen /epa wim wenders

Tyska regissören Wim Wenders är den europeiska roadmoviens mästare. "Det var med min fjärde film som jag upptäckte genren som jag inte ens visste att fanns, roadmovien, och jag visste genast att jag hade hittat hem."
Tomas Jansson är med då Wenders går igenom sin karriär och väljer sina tio egna filmfavoriter inför sin 70-årsdag.

- Det Wim erbjuder med sina filmer är en moralisk kompass, men dessutom också en etisk och estetisk.

Den brasilianska filmregissören Walter Salles står på en scen i Berlin och håller festtal under den hederskväll som filmfestivalen Berlinale arrangerar för att ära stadens stora regissör som fyller 70 år.

- Tack vare dina filmer är vi litet mindre hemlösa i vår tid av ensamhet.

Att just Salles håller festtalet är ingen slump. Det var en Wenders-film som fick honom att bestämma sig för att bli just filmregissör.

Bytte saxofon mot filmkamera

Wim Wenders föddes strax efter krigsslutet i ett sönderbombat Düsseldorf. Han drömde om att bli bildkonstnär, föll tidigt för rockmusik och spelade saxofon på fritiden. Men så blev det ändå film, hans första filmkamera var en begagnad sak som han bytte sin saxofon mot.

- Det var bättre så, jag hade blivit en dålig musiker, skrattar Wenders.

Wim Wenders omgiven av hundratals fotografer under Berlinale-festivalen.
Wim Wenders under filmfestivalen Berlinale. Wim Wenders omgiven av hundratals fotografer under Berlinale-festivalen. Bild: Michael Cappeler / epa wim wenders

I sitt hemland räknas Wenders som en central figur inom den nya tyska filmen. Det var under 1970-talet som namn som just Wenders, Fassbinder, Herzog och Schlöndorff gjorde tysk film också internationellt viktig – för första gången sedan 1920- och tidigt 30-tal.

- Det fanns ingenting som förenade oss, men det var bra, det fanns ingen orsak för oss att konkurrera med varandra.

I Finland är Wenders inte alls lika känd hos den breda publiken, antagligen är några av hans filmtitlar kändare än hans eget namn.

Åtminstone slår den tanken mig när jag samtalar med skådespelaren Niklas Häggblom, som ska vara Wenders´ svenskspråkiga röst i ett radiopersonporträtt.

När jag frågar honom vilka Wenders-filmer som gjort intryck på honom, nämner han Himmel över Berlin som enda exempel. Men när jag räknar upp titlar som Pina och Buena Vista Social Club och Paris, Texas, visar det sig att han gillat dem alla.

- Harry Dean Stantons rollprestation i Paris, Texas är ju en av mina stora förebilder, skrattar han, och medger att det ju var litet pinsamt att han inte visste att det var Wenders´ regi.

Magisk Himmel över Berlin

För mig personligen var det filmen Himmel över Berlin, som i slutet av 1980-talet gjorde mig till en evig Wenders-fan.

från inspelningen av filmen Der Himmel über Berlin.
Otto Sander, Solveig Dommartin och Wim Wenders under inspelningarna av Der Himmel über Berlin. från inspelningen av filmen Der Himmel über Berlin. Bild: Wim Wenders Stiftung 2014. der himmel über berlin

Det var något med den poetiskt sköra magiska atmosfären som tog tag i mig. Det var oerhört vackert och ruffigt på samma gång, och Peter Handkes manuskript innehöll en mängd rader som jag senare har velat stjäla många gånger om, allt från inledningens dikt, ”när barnet var barn...”

Här fanns också ett sådant oerhört allvar. ”Vår tid saknar allvar”, är en av filmens nyckelrepliker, och så lät Wenders alla scener liksom dränkas i allvar. Också när han var komisk eller poetisk eller romantisk, eller hämtade in en lång scen med Nick Cave live på en Berlinscen, var undertonen allvarlig. Och det attraherade mig, hans sätt att ta allvar på allvar.

Scen ur filmen Himmel über Berlin.
Potsdamer Platz när Berlinmuren ännu stod kvar. Otto Sander och Curt Bois flanerar i Der Himmel über Berlin. Scen ur filmen Himmel über Berlin. Bild: Wim Wenders Stiftung 2014. wim wenders. der himmel über berlin
För mej har musiken alltid varit en viktig del av mitt historieberättande. Ibland är det till och med mera musiken än handlingen som avgör vad filmen handlar om.

En annan orsak till att jag har kunnat känna mig så väldigt hemma i flera av hans filmer, är att musiken alltid har varit en så självklar del av hans historieberättande. Det kan vara Chuck Berry i Alice i städerna, eller Madredeus i Lisbon Story, eller just Nick Cave i Himmel över Berlin.

Efter Himmel över Berlin upptäckte jag Paris, Texas, som trots att den redan är över 30 år gammal håller hur bra som helst.

Men det tog tid innan han hittade sitt eget filmspråk.

- Mina tre första filmer var skyldiga någon allt, så jag insåg att jag måste sluta låtsas att jag är någon annan, jag måste hitta mina egna regler. Så till min fjärde film satt jag allt på ett kort och gjorde en film utan någon som helst förebild.

Värdelös som actionregissör

- Jag skulle vara värdelös som actionregissör, men en gång har jag faktiskt smakat på det. Det var när vi körde en volkkare i Elbe under en inspelning. Och det var spännande, det här med, kommer den att flyta eller sjunka. Den fick ju inte flyta iväg, för på andra sidan floden fanns Östtyskland... Men den sjönk, och nånstans måste det finnas fantastiskt filmmaterial eftersom den östtyska gränspolisen filmade allt vi gjorde.

Mina tre första filmer var alla skyldiga någon allt, så jag insåg att jag måste sluta låtsas att jag är någon annan, jag måste hitta mina egna regler. Så till min fjärde film satt jag allt på ett kort och gjorde en film utan någon som helst förebild.

- Jag måste medge att jag älskar allt som rör sej, tåg och flygplan och bilar, och jag tror det inte finns en annan regissör som har gjort precis allt man kan göra med en bil. Jag har till och med gjort bilreklamer, för att jag ville göra scener som var för dyra för en spelfilm.

- Nu är jag väl inte längre besatt av bilar, jag har inte ens en själv. Jag älskar cykel nu, jag rör mej med cykel överallt i Berlin. Men cykel ser inte så bra ut på film.

Wenders och 3D

Efter filmer som Himmel över Berlin och Paris,
Texas
är det framför allt Wenders' dokumentärer som jag har älskat, framför allt 3D-hyllningen till koreografen Pina Bausch.

När den filmen fick sin urpremiär under Berlins filmfestival 2011, konstaterade Wenders att 3D-tekniken är som gjord för dans men att han inte kan tänka sig att göra en spelfilm i 3D.

Fyra år senare kom han ändå till Berlinale med just det. Every Thing Will Be Fine är en spelfilm i 3D, med James Franco och Charlotte Gainsbourg i de centrala rollerna.

Skådespelaren James Franco och regissören Wim Wenders.
Skådespelaren James Franco och Wim Wenders under inspelningarna av nyaste filmen Every Thing Will Be Fine. Skådespelaren James Franco och regissören Wim Wenders. Bild: Berlinale wim wenders

- Tekniken har utvecklats sedan jag gjorde Pina, förklarar han sig under presskonferensen.

- 3D hämtar med sej en alldeles speciell närvaro i närbilderna, och just för den här berättelsen passade det speciellt bra.

- Eftersom 3D-tekniken ställer allting som under ett förstoringsglas, ställs också skådespelandet under ett förstoringsglas. Och mer än någonsin tidigare blir allt som känns producerat och spelat fel, mer än någonsin ska skådespelaren vara rollen och inte spela den.

- För den här filmen försökte jag casta minimalister, och dessutom skala jag bort tills det såg ut som om ingenting var kvar. jag tänkte, ingen kommer att se nånting eftersom ingen gör nånting, men sedan på en stor duk fanns allting ändå där. Det är otroligt hur 3D ser genom allt, in i själen, och finns det ingen sanning där under så syns det.

”Han är så passionerad”

Under presskonferensen blir skådespelarna också ombedda att karaktärisera Wenders.

presskonferens under Berlinale-festivalen.
James Franco, Charlotte Gainsbourg och Wim Wenders under den senaste filmens presskonferens. presskonferens under Berlinale-festivalen. Bild: Tomas Jansson/YLE wim wenders

James Franco är den som svarar för alla.

- Han är så passionerad över alla sidor av film, musik och bild och foto och skådespelandet. Allt känns som om det var lika viktigt, och det gillar jag.

Och så tillägger Rachel McAdams.

- Wim är väldigt generös, han ger en mycket tid, allt är inpackat i passion. Och för en skådespelare är det lät att sugas med när regissören är så passionerad. Det var det fina. Att jag kände så mycket passion rakt igenom.

Tio filmer av Wim Wenders

(valda av honom själv för hommage-serien under Berlins filmfestival)

Die Angst des Tormanns beim Elfmeter (1971)
Alice in den Städten (1974)
Im Lauf der Zeit (1976)
Der Amerikanische Freund (1977)
Paris, Texas (1984)
Tokyo-Ga (1985)
Der Himmel über Berlin (1987)
Until the End of the World (1991)
The Million Dollar Hotel (2000)
Pina (2011)

Läs också