Hoppa till huvudinnehåll

Grekland: Om emigrationens ebb och flod

Demonstranter i centrala Aten, Grekland.
Demonstranter i centrala Aten, Grekland. Demonstranter i centrala Aten, Grekland. Bild: Johnny Sjöblom eurokrisen i grekland

- Grekland har under de senaste 70 åren fyra gånger förlorat största delen av sin ungdom genom emigration. När man talar om Grekland tar man aldrig hänsyn till detta faktum. Vart 20:e år har Grekland förlorat hälften av sina ungdomar, och denna blodförlust har också inneburit att landet inte kan förnya sig. De som blir kvar är de gamla.

Den grekisk-svenska författaren Theodor Kallifatides sitter i tv-soffan en dag i oktober 2014. Han är ledsen och bekymrad, ja, närmast uppriven och upprörd.

De fyra emigrationstopparna som Kallifatides hänvisar till kan härledas till andra världskriget, det därpå följande inbördeskriget (1946-49), tiden för den grekiska militärjuntans styre (1967-74) och sedan slutet av 2000-talet finanskrisens tid.

Att emigrera kan kännas som att offra landet och familjen, att stanna som att offra sig själv.

Greklands moderna historia är som sagt full av uppbrott och kriser som följt på olika ockupationsmakters förföljelser av judar och kommunister, motståndsmän och oliktänkare, partisanernas revanschhunger, juntans vilja att kuva folkets önskan om och rätt till yttrandefrihet, och sedan ett antal år tillbaka på den bespottade trojkans kompromisslösa järnhand som tagit strupgrepp på det grekiska folket. Trojkan består av IMF (Internationella valutafonden), ECB (Europeiska centralbanken) och EU, som enligt många greker förkroppsligas av Tyskland och förbundskansler Angela Merkel.

Kajsa Ekis Ekman
Kajsa Ekis Ekman Kajsa Ekis Ekman Bild: Eva Lindblad kajsa ekis ekman

I sin bok Skulden - eurokrisen sedd från Aten (2013) skriver den svenska kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman om hur den pågående krisen, eller ”situationen”, påverkar dem som föddes efter diktaturens fall 1974 – en generation som man kallar för ”den bästa generationen”. Hur deras föräldrar som upplevt krig, ockupationer och diktatur satsade allt på barnen, för en bättre framtid:

”De skulle bli allt föräldrarna själva inte blev. Bönder, kioskägare och taxichaufförer har lagt ner sina sparpengar på att skicka sina barn på privatlektioner och till universitetet och som följd är grekiska ungdomar bland de bäst utbildade i Europa. I Grekland har 30,9 % av ungdomarna universitetsutbildning, mot 25, 3 % i Tyskland.”

Offra landet och familjen, eller sig själv?

Under sina många besök i krisens Grekland träffar Kajsa Ekis Ekman unga greker som blir alltmer uppgivna och deprimerade – vilka framtidsutsikter har de i ett land där man bl.a. tvingas skära ner på antalet offentligt anställda och där löntagarna med jämna mellanrum får se sina löner hyvlade, ett land där ett flertal företag dagligen sätter lapp på luckan, ett land där ungdomsarbetslösheten är uppe i över 60 % och självmordsstatistiken skjuter i höjden:

Kajsa Ekis Ekmans bok "Skulden - eurokrisen sedd från Aten"
Kajsa Ekis Ekmans bok "Skulden - eurokrisen sedd från Aten" Bild: Leopard förlag kajsa ekis ekman

”’För oss unga finns det två val, säger min vän Nikos. ’Antingen emigrera eller flytta tillbaka till pojkrummet och riva ner de gamla affischerna på väggarna.’ Han är arbetslös precis som många av mina vänner (---). De är alla i trettioårsåldern, utbildade till tänderna, har ofta flera examina – men det hjälper inte. Alla utbildade och talangfulla människor har ställs inför att välja sig själv eller familjen. Emigrera för sin egen karriär eller stanna för att ta hand om mamma? Att emigrera kan kännas som att offra landet och familjen, att stanna som att offra sig själv.”

Kajsa Ekis Ekman påpekar att många sydeuropéer lever enligt principen ”arbete, giftermål, hus, bil och barn. Kan man inte ens komma till den första punkten väntar man också med resten.”

Detta innebär att arbetslösheten bland de unga kommer att få långtgående och oöverskådliga konsekvenser för hela samhället.

Frågan är hur länge man orkar vänta. Ett år? Fem år? Tio år? Vid sidan av hjärnflykt kommer Grekland av ovan nämnda anledning också att drabbas av starkt sjunkande nativitet.

Hur kommer landets demografiska struktur att se ut om tio-tjugo år? Som en upp och nervänd pyramid, som en väjningspliktskylt, som ett urdrucket Martiniglas.

Ett land i ständigt korsdrag

I romanen Med sina läppars svalka (2014) tecknar Theodor Kallifatides porträttet av Elena, en kvinna som föddes en höstdag 1932 i den lilla byn Gyllene Källan i norra Grekland.

Historien om Elena växer till en skildring av ett land ärrat av motsättningar, ett land präglat av upprepade konfrontationer och dragkamper såväl mellan grek och grek, som mellan Grekland och andra länder såsom Tyskland, Storbritannien, Turkiet, USA … ett land som inte minst pga. sitt geopolitiska läge ständigt befunnit sig i korsdraget mellan olika politiska och ekonomiska viljor.

Elenas pappa är skomakare och flykting från Svarta havskusten. Under andra världskriget tillfångatas han av de tyska ockupanterna tillsammans med bl.a. byns skräddare och skräddarens son. Elenas pappa anklagas för kommunism, skräddaren och hans son är judar.

Efter krigets slut tillfångatas Elenas mamma av partisanerna som lovat göra upp med alla som på något sätt samarbetat med ockupanterna, med angivare och bödlar, torterare och också kvinnor som haft samröre med tyska soldater. Elenas mamma hör till den sistnämnda kategorin.

Och som dotter till en ”tyskhora” är Elena fritt villebråd för byns killar, som inte är sena att förnedra henne genom att skända henne …

Theodor Kallifatides bok "Med sina läppars svalka"
Theodor Kallifatides bok "Med sina läppars svalka" Bild: Albert Bonniers förlag theodor kallifatides

Elena gifter sig med byns lärare, den tio år äldre Giannis, och tillsammans beslutar de sig för att emigrera till Australien, dels i hopp om arbete, dels för att slippa smädelser och hot. Giannis far har dött i fånglägret på ön Makronisos, där han varit internerad som politisk fånge. Likt sin far är Giannis också övertygad kommunist.

Export av arbetslöshet och fattigdom

Efter andra världskrigets slut var hundratals flyktingar på drift. Många av dem hade tillbringat flera år i koncentrationsläger av olika slag:

”Aldrig tidigare i mänsklighetens historia hade det förekommit så många fängslade eller internerade människor. Det var fängelsernas och koncentrationslägrens tid. Nazister, kommunister, fascister, till och med demokrater hade spärrat in folk i läger. Hela folkslag hade förflyttats, internerats, dödats. Överallt i Europa fann man stora skaror av utblottade människor, som inte hade någonstans att ta vägen. Australien behövde folk, väldigt mycket folk. Då slog man två flugor i en smäll. Man gav ett hem till dessa människospillror, som officiellt kallades ’displaced persons’, och man fick själv de arbetshänder man behövde. Med andra ord: alla vann något i den situationen”, skriver Kallifatides i ”Hennes läppars svalkar”.

Ännu på 1950- och 60-talet ropade länder som Australien efter arbetskraft, och folk i behov av arbete och med hopp om en bättre framtid hörsammade inviten och de emigrerade från länder som Ungern, Italien och Jugoslavien, Tyskland och Ukraina, Polen och Tjeckoslovakien. Från Grekland emigrerade 300 000 personer under denna period.

Theodor Kallifatides
Theodor Kallifatides Theodor Kallifatides Bild: Caroline Andersson theodor kallifatides

Efter tio år i Australien där Giannis jobbat på restaurang och Elena förestått en framgångsrik modeaffär återvänder paret till Grekland – bara för att resa vidare till Sverige i mitten av 1960-talet.

På 1960-talet lockar Sverige arbetsfört folk från när och fjärran med jobb inom en kraftigt växande verkstads-, bil-, gummi- och textilindustri.

Uppemot 25 000 greker kom till Sverige i slutet av decenniet – många flydde också undan juntan som tagit i makten i landet våren 1967. Vid sidan av emigranter som utvandrade i hopp om arbete lämnade nu också studenter, oppositionella politiker och kulturpersoner Grekland.

Kallifatides skriver: ”Man skulle kunna säga att hjulet som drog i gång världsekonomin under femtio- och sextiotalen var emigrationen. Av länderna kring Medelhavet var det främst Italien och Grekland som fick igång uppbyggnaden tack vare emigrationen. Man exporterade fattigdomen och arbetslösheten helt enkelt. Och man tjänade pengar också på transporten, i synnerhet i Grekland. (___) De flesta emigranters hetaste dröm är inte att lämna sitt land, utan att återvända dit. Med tiden skulle även hemlängtan och återresan bli en lönsam industri.”

Exilen är grekens hemvist

I romanens nutid skriver vi påsken 2012 och nyhetssändning efter nyhetssändning i radio och teve avhandlar krisen i Grekland.

Elena håller på att måla en ikon på beställning av Uspenskijkatedralen i Helsingfors när hon får besök av hemtjänsten.

Aliki är en ung grekiska på 19 år, medicinstudent från Aten, som emigrerat till Sverige pga. den ekonomiska krisen: ”Hennes dröm var att bli barnläkare. I stället blev det Sverige och jobb på hemtjänsten, som alltid hade brist på personal.”

Theodor Kallifatides skriver att Aliki inte ville ”göra så som många andra i samma situation. Hon ville inte hänga en lapp om halsen om att hon behövde pengar för sin brors operation, ställa sig i ett hörn med utsträckt hand. Hon ville inte tigga och ville inte sälja sig på de ryskägda hotellen på Cypern, som andra unga kvinnor i hennes ålder från Grekland och Moldavien och Rumänien.”

Alexandra Pascalidou Bild: Bokförlaget Atlas alexandra pascalidou

Elena och Aliki diskuterar situationen i sitt hemland. Hur ser framtiden ut? Går det att påverka framtiden? Vem kan, och vill, få en ändring till stånd?

När Aliki säger att hennes mormor brukar spå i kaffesumpen kontrar Elena med att konstatera att Greklands framtid inte skrivs i sumpen: ”Den skrivs av den Internationella valutafonden, av den Europeiska centralbanken och av fru Merkel.”

I boken Kaos – ett grekiskt krislexikon”(2013) skriver den grekisk-svenska journalisten Alexandra Pascalidou att diaspora är grekens öde, att varje grek hyser en Odysseus i sin själ och ett Ithaka i sitt hjärta. Att exilen är grekens hemvist.

Romanens Elena konstaterar för sin del att grekerna hela tiden flyr – antingen från eller till sitt land: ”Det är deras ebb och flod.”

Vi får hoppas att alla unga som lämnar landet idag har en möjlighet, och en vilja, att återvända under en överskådlig framtid. Ett land utan friskt vatten förtorkar och dör.

Läs också artikeln Bokmagasinet: Skyll inte på grekerna!

Alexandra Pascalidous dokumentärfilm "Vad är det för fel på grekerna?" från år 2012 kan man se på svt.se.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje