Hoppa till huvudinnehåll

Med katastrofen som räddning

Foto från Some plants need more light than others, but all need at least a little
Foto från Some plants need more light than others, but all need at least a little Bild: Esko Koivisto some plants need more light than others but all need at least a little

Tänk om vi kunde börja om helt från början ... Det finns gott om dystopier där vår obönhörliga väg mot undergången gestaltas men i Blaue Fraus nya produktion Some plants need more light than others, but all need at least a little framstår den fiktiva katastrofen inte som slutpunkt utan som ett nödvändigt tabula rasa för mänskligheten.

Tänk dig ett scenrum som ser ut ungefär som efter en storm eller flodvåg. Växter i olika utvecklingsskeden täcker scengolvet som små vildvuxna buskage.

Någonstans i bakgrunden bryter ett stilla sorl av vatten igenom tystnaden och småningom varseblir vi också fem mänskliga varelser där på golvet. Varelser som långsamt vaknar till liv igen med en suck, ett prassel, en hasande rörelse. Varelser som långsamt reser sig för att söka sig ett helt nytt fotfäste i tillvaron.

Med ett illgrin genom livet

Förbi flimrar suddiga minnesbilder av det som varit men ganska snart står det klart att det förflutna verkligen inte erbjuder mycket att bygga vidare på. I fragmentariska scener målar uppsättningen upp den samtid vi lever i som en tillvaro där vi ständigt drivs till att känna, uppleva, prestera det ultimata, kort sagt vara lyckade och lyckliga med ett illgrin. Fejka oss fram och fylla det existentiella tomrummet med ihåliga imitationer av tomtebolycka och desperata snabbfixar.

Behöver någon en fejkhealing, ropar skådespelarna ut till publiken för att i nästa ögonblick dra igång med en rasande satir på glättigt julfirande.

Och bäst fungerar det när vi som publik också tillåts fylla ut mellan raderna med vårt eget erfarenhetskapital. Liisa Pentti står för den koreografiska regin och i den ryms hela spännvidden av känslor från utmattande krav till ordlös längtan samtidigt som den lämnar utrymme för våra egna reflektioner.

Uppsättningens svaghet är det talade ordet.

Slitna banaliteter

Förutom Blaue Fraus egen duo Sonja Ahlfors och Joanna Wingren medverkar även Emma Helle, Pauliina Turakka Purhonen och Emil Grudemo El Hayek och tillsammans står de också för uppsättningens texter, texter som letar sig ut i minnesbilder av det oförfalskat enkla och rena samtidigt som de ringar in drömmarna om en ny tillvaro, fri från det förflutnas barlaster. Men på scengolvet framstår de flesta av utsagorna dessvärre oftast bara som rätt slitna banaliteter.

Men det största problemet med uppsättningen ligger kanske inte i texterna utan i hela utgångsläget för uppsättningen.

Some plants need more light than others, but all need at least a little fortsätter i samma spår som de två tidigare produktionerna, Whenever there are people to dance, until than we’re gonna … och Windows. Alla har gestaltat frigörelseprocesser, ett slags utopiska paradigmskiften samtidigt som de återkopplat teatern till riten.

I Windows gestaltades den i stram regi och visualisering , utan att gränsen mellan scen och salong någonsin suddades ut helt, men i den här uppsättningen återknyter Blaue Frau till estetiken i Whenever there are people to dance, until that we’re gonna ...

Och landar också i samma dilemma.

Som publik förutsätts vi delta i den kollektiva processen, andas i samma takt. Men för att nå därhän räcker det inte bara med att upphäva den fysiska gränsen mellan scen och salong, vi måste också ges chansen att dela samma startpunkt.

Det sker aldrig. Precis som i samarbetet med polska Teraz Poliz känns det också nu en aning som att komma till en fest där värdarna mumlat sig djupt in i sina privata samtal men glömt att de bjudit in gäster.

Blaue Frau firar sitt tioårsjubileum i år. Jag varken kan eller vill tänka mig ett inhemskt teaterfält utan den. Men t.o.m. livskraftiga växter kan behöva lite ny mylla då och då. Eller åtminstone en puff i ny växtriktning.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje