Hoppa till huvudinnehåll

Kvinnor, psykiatri och medicin

Magnetisk sömn är en behandling som användes innan hypnosmetoden, för att avslöja ett andra medvetande bortom det medvetna jaget.

Termen är anknuten till psykiatrins historia och är utgångspunkten för konstnären Milja Laurilas fotoutställning på fotocentrum Peri i Åbo.

Det var fransmannen Armand-Marie-Jacques de Chastenet, Marquis de Puységur som upptäckte den magnetiska sömnen då han behandlade patienter med hjälp av magnetism och 1784 upptäckte han att en patient sjönk in i en vaken sömn där hennes personlighet bland annat förändrades.

Den medicinska blicken

Laurilas utställning kombinerar gamla vetenskapliga bilder med nya fotografier och det som främst slår mig då jag går omkring i Peri är omöjligheten i att säga vilka av bilderna av kvinnokropparna eller ansiktena som är nya och vilka som är gamla.

Kvinnornas ögon är antingen dolda eller undanglidande, sjuksköterskorna avgränsas vid halsen. Tekniken ger en magnetisk känsla och Laurilas arbeten för tanken till hur kvinnor betraktas genom medicinens historia.

– Då jag arbetade med utställningen stötte jag hela tiden på problematiken kring att se och bli sedd, också om jag inte medvetet reflekterade kring det här då jag arbetade med bilderna, berättar Laurila per e-post.

Alla bilder föreställer dock inte kvinnor, men skapar en suggestiv atmosfär.

Ur Milja Laurilas utställning "Magnetisk sömn"
Ur Milja Laurilas utställning "Magnetisk sömn" Bild: Milja Laurila magnetisk sömn

Nakenhet

Då hon försjönk i medicinsk litteratur kunde hon inte undvika att märka hur kvinnor fotograferats och hur olika deras roll var i jämförelse med män; ofta nakna också då skadan eller avvikelsen inte kräver det.

– En skada i halsen demonstreras i ett fotografi där den unga kvinnan visas med brösten bara. Hon betraktas men kan inte se tillbaka.

Laurila påpekar att de kvinnor som fotograferats ofta var unga och ogifta och att fotograferna eller läkarna var äldre män.

– Den sexuellt aktiva eller ogifta kvinnan sågs som en samhällsfara och kunde stämplas som mentalsjuk.

Fotografiet som maktredskap

Milja Laurilas huvudsyfte är inte att påminna publiken om kvinnans roll inom medicinen och hennes verk är på samma gång just magnetiska, vackra och kusliga. De för ändå min tanke till bilder av kriminella och också rasbiologi, något som Laurila också påpekar i vår korrespondens.

– Fotografiet användes som ett maktredskap, och det görs fortfarande, men på ett annat sätt.

Laurila påpekar att tanken om att ett fotografi skulle kunna visa vad mental sjukdom är, är absurd.

I synnerhet den anonymitet som omger kvinnorna på bilderna är obehaglig, samtidigt som de får en viktig roll i just hennes konst.

Medicin, kvinna och man

Jag kan inte skaka av mig frågorna om kvinnan i medicin och vänder mig till filosofen Åsa Slotte, som forskar i frågor om diagnoser, medicin och etik vid Åbo akademi.

Hon berättar att kvinnor och män betraktas på olika sätt redan sedan antiken. Filosofen Aristoteles ansåg att kvinnan utgjorde en kallare och mindre fullkomlig version av människan än mannen, men att hennes biologi och könsorgan motsvarade mannens: de speglade varandra.

– Vissa forskare har menat att en sådan ”enkönsmodell” dominerade det medicinska tänkandet ända fram till 1700-talet.

På 1700-talet började kvinnan uppfattas som radikalt annorlunda: hennes väsen bestämdes av hennes kön, d.v.s. av hennes reproduktiva funktioner.

– Kvinnan skiljdes principiellt ut som en annan art, en avvikelse från den manliga
normen.

Kvinnosjukdomar

I slutet av 1800-talet florerade diagnoser som hysteri, neurasteni och kloros, och den här synen på kvinnan som konstitutionellt svag och bräcklig syns också i den medicinska vetenskapen på den tiden.

Laurilas fotografier drar inga gränser i tiden och också idag finns det diagnoser som fortfarande betraktas som ”kvinnosjukdomar”.

– Det finns många forskare idag som utgår från att medicinen och psykiatrin är patriarkalisk eftersom kvinnans livserfarenheter oftare medikaliseras än mannens, berättar Slotte.

Diagnoser såsom ätstörningsdiagnoserna eller förlossningsrädsla är exempel på det här.

Ur Milja Laurilas utställning "Magnetisk sömn"
Ur Milja Laurilas utställning "Magnetisk sömn" Bild: Milja Laurila magnetisk sömn

Diagnos och etik

Slotte påminner ändå om att diagnosen inte endast behöver ses som ett maktredskap, att den kan hjälpa en läkare att ge en patient ett bredare perspektiv på sig själv och de problem man hamnat i.

– En ätstörningsdiagnos måste därför förstås genom det etiska verktyg den blir för läkaren, genom vägen till en mera självständig personlighet som den kan bli för patienten men också genom den kommunikativa roll som den kan få för de anhöriga.

– Även om det säkert kan finnas sådana diagnoser som är diskutabla, kan man inte oreflekterat förstå många av dagens ”kvinnodiagnoser” som ojämställdhet utan istället som ett sätt för medicinen att ta individen på allvar.

Bild och tolkning

Milja Laurilas utställning är tankeväckande men samtidigt intressant med tanke på hur hon arbetar med olika tekniker för att genom sina bilder skapa en magnetism och en mångbottnad upplevelse.

- Bildernas visuella element är centrala för att bygga upp stämningen och som bildkonstnär funderar jag ofta mer på den aspekten än på tolkningen av bilderna.

Jag inser att det ena inte skulle finnas utan det andra.

Enligt historien så öppnade en blind kvinna sina ögon och började se efter att hon behandlats med magnetisk sömn.

Kanske hjälper utställningen också besökaren att se lite klarare på vissa frågor?

Utställningen Magnetisk sömn visas på fotocentrum Peri i Åbo till och med 6.9.15

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje