Hoppa till huvudinnehåll

Med koldamm under balettskorna

Lassi Hirvonen och Antti  Keinänen i musikalen Billy Elliot.
Lassi Hirvonen och Antti Keinänen i musikalen Billy Elliot. Bild: Mirka Kleemola antti keinänen

När musikaler gör anspråk på att dyka ner i verkligheten slutar det sällan väl men musikaladaptionen av den brittiska filmsuccén Billy Elliot fastnar inte i sockerfällan.

I Helsingfors stadsteaters uppsättning gör man också en dygd av att alla medverkande inte är rutinerade musikalartister. För regin står Markku Nenonen.

Jag kan fortfarande minnas frustrationen när The Full Monty sattes upp som musikal på stadsteatern.

Allt det som hade känts angeläget i filmversionen hade avdunstat och förvandlats till polerade rocknummer i arbetslöshetskön och småsnyftiga ballader i de slitna bostadskasernerna. Kort sagt, ett lite harmlöst eko av verkligheten där ute för oss som satt bekvämt och tryggt i våra teaterfåtöljer.

På Peacock, där Helsingfors stadsteater dragit in under renoveringen av det egna teaterhuset, sitter man inte alls lika bekvämt. Utanför härskar visserligen nöjesparkssurrealism för hela slanten men själva teatersalen är en rätt asketisk låda.

I den är det inte alls svårt att företa den mentala resan till ett tvinande brittiskt gruvsamhälle under det dramatiska strejkåret 1984.

Från 1980-talets Storbritannien till dagens Finland

Filmen om gruvarbetarsonen som hellre vill dansa balett än puckla på motståndare i boxningsringen kom år 2000 och musikalversionen fem år senare. Lee Hall och Stephen Daldry, filmens manusförfattare och regissör, stod själva för scenadaptionen och för partituret anlitades Elton John.

Resultatet blev en musikal som varken skyggar för politiska motsättningar eller gestaltningen av ett samhälle i kris. I själva verket lyckas den med sina visuellt slagkraftiga scener ofta gestalta motsättningarna effektivare än filmen.

I fokus står inte bara Billys kamp för en dröm som ligger ljusår från det liv han predestinerats till utan hela samhällets växtvärk när de gamla strukturerna rämnar.

Foto från Billy Elliot på Helsingfors stadsteater.
Foto från Billy Elliot på Helsingfors stadsteater. Bild: Mirka Kleemola billy elliot

Och det är kanske också därför musikalen klarar resan från det utpräglat brittiska klass- och gruvsamhället på 1980-talet till dagens Finland så smärtfritt.

I sin skildring av en miljö där missnöjet och osäkerheten lockar fram aggressiviteten och motsättningarna medan självkänslan hålls uppe med förakt för allt som ligger utanför den egna sfären avtecknar sig också vår egen vardag tydligt.

I ett sådant läge sitter också konsten ofta trångt.

Men i Billy Elliot punkteras bubblan om konstens överflödighet och elitism med eftertryck. Den största behållningen med Helsingfors stadsteaters uppsättning är också att den inte förvandlar den här berättelsen till någon glättad uppvisning i virtuositet.

Skrovligt men berörande

Markku Nenonen gör i stället en dygd av nödvändigheten. Masscenerna är genomgående anslående och proffsiga men i de enskilda rollerna medverkar också skådespelare som inte alls är några utpräglade musikalartister. Resultatet är ofta en skrovlighet som berör snarare än stör.

På de stora musikalscenerna skulle t.ex. Leena Uotila knappast ha någon plats. Men när hon i rollen som Billys dementa mormor levererar Grandma’s Song, en spröd minnesbild av de få stunder då äktenskapet med den avlidna maken inte skavde rinner all komik av den kollriga gestalten. Vad vi hör är i stället tragiken i de snäva roller både gruvsamhällets män och kvinnor sprattlat i.

Den svajiga stämman blir en del av historien.

Att premiärkvällens Billy, den trettonårige Lassi Hirvonen, inte har några rötter i balettvärlden, förvandlar Nenonen också till en poäng. Det har ju inte dramats Billy heller.

Men med sin bakgrund i streetdance klarar Hirvonen samtidigt rollens många fysiska utmaningar galant och bjuder dessutom på uppsättningens frimodigaste dansnummer i en steppduett med en härligt frifräsig Kasperi Virta i rollen som kompisen Michael.

I övrigt fungerar uppsättningen bäst när den varken överdoserar det komiska eller aggressiva. Styrkan i Jonna Järnefelts tolkning av dansläraren fru Wilkinson t.ex. ligger uttryckligen i den jordnära hållningen, inte i gestaltens bitska slagfärdighet. Och Risto Kaskilahtis fadersgestalt vinner också definitivt på att tjurskalligheten i gestalten tonats ned ett par grader.

Rollerna sitter. Nu skulle det bara gälla att få bukt också med det smått trevande tempot. Under premiären haltade en stor del av de utpräglade dialogscenerna ännu betänkligt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje