Hoppa till huvudinnehåll

Patti Smith och drömmen om glasverandan

Konsertbild av Patti Smith
Konsertbild av Patti Smith Bild: Luca Piergiovanni / EPA patti smith

Det var något med hennes röst. Så fylld av vrede och poesi, en slags punkattityd före punken, och som ung journalist kunde jag sitta i en åbostudentbytvåa och föreställa mig ett samtal med henne på en glasveranda någonstans i Amerika.
Det skulle ta en halv evighet innan jag fick möta henne, i Helsingfors för exakt tio år sedan.

Det var under tidiga studieårs efterfester som jag fastnade i rum där Patti Smiths musik spelade huvudrollen.

Rivet ur mitt arkiv

I artikelserien minns Tomas Jansson en stor journalistisk upplevelse som firar jämna år just den månaden.

Jag minns speciellt ett trähus på Sirkkalagatan där hennes Horses och Wave snurrade på skivtallriken, och jagade fram den där speciella kicken som får en att stanna till och bara vilja försvinna in i den värld som konstverket framkallar.

Jag kan inte exakt komma ihåg vad det var. Kanske var det kombinationen av något verkligt ruffigt och obeskrivligt vackert och ett slags ”jag gör min grej och skiter i allt annat”-attityd som tog strupgrepp om mig, och fick mig att köpa hem hela hennes 70-talsproduktion.

Så föddes den tidiga journalistdrömmen, att en gång hälsa på hemma hos och prata liv och punk och konstens kraft och allt som kändes viktigt. Jag såg framför mig ett trähus där hon skulle bo, en glasveranda där hon skulle duka fram te, kanske ett glas vin, och så skulle vi filosofera kring livet och rocknroll dagen lång.

För mig var hon en konstnär som skulle kunna ge just sådant tid.

Patti Smith året hon besökte min hemstad Åbo.

Det blev aldrig så. Hur kunde det ha blivit? Med min måttliga flygnojja känns det omöjligt bara att ta sig över Atlanten.

Helsingfors 2005

Det tar över 20 år innan jag får träffa henne och äntligen se henne göra sin musik live, i Huvilatältet under Helsingfors Festspel.

Det var tidigt 80-tal under någon efterfest där hennes Horses och Wave snurrade på skivtallriken, och jagade fram den där speciella kicken som får en att stanna till och bara vilja försvinna i den värld som konstverket framkallar.

Då visar hon sig vara just en sådan person som jag hade föreställt mig i den där studentbytvåan i början av 1980-talet. En konstnär som inte gömmer sig bakom en artistroll. Som resonerar och filosoferar, på allvar.

Med skivan Horses gjorde hon 1975 något som inte ens hade ett namn. Det bröt mot alla regler, det var poesi möter rocknroll, det var en 70-talsversion av poeter som William Blake och Arthur Rimbaud och Allen Ginsberg. Hon var supertuff, arg och känslig på samma gång, en androgyn rockande poet i en manlig rockvärld där kvinnans roll oftast var den glamourösa sexiga vokalisten. Det var en vulkanisk manisk kraft som kom att bli en förebild för många inom den punkrörelse som snart skulle födas.

Det talar vi förstås mycket om, den där dagen i augusti för 10 år sedan i Richardsgatans bibliotek i Helsingfors.

Flanerar tillsammans med kamera och anteckningsbok

Hon har valt stället själv, för att hon älskar bibliotek.

pärm av tidnin gen "Punk" med Patti Smith
Tidskriften "Punk" med Patti Smith på första sidan, den som Joey Ramone hämtade med sig till sjukhuset. pärm av tidnin gen "Punk" med Patti Smith Bild: Tomas Jansson/YLE patti smith

- Jag är så lycklig över att vara här, säger hon och när hon ler stort gör hon det på ett sätt som får en att tro att det inte är något som hon bara säger.

- Jag är uppvuxen på landet i New Jersey, i fattiga förhållanden, med ett bibliotek som var litet och inte speciellt bra. Men det här biblioteket är bara fantastiskt. Jag älskar alla böcker, jag älskar att kunna promenera omkring i en främmande stad och bara ta in allt som jag möter. Jag promenerar, har med mig min anteckningsbok, och så fotograferar jag...

Kanske skissade hon redan då för sin prisbelönta minnesbok Just Kids som kom ut för fem år sedan, och som i höst ska få en uppföljning med M Train som ges ut i oktober.

Men så var det dethär med ”punk”.

Joey Ramone och "Punk"

- Jag förstod aldrig varifrån det begreppet kom. När jag var ung betydde punk ”asshole”, när någon var en ”asshole” kalla man den för punk, skrattar hon.

- Och så kommer Joey från Ramones och berättar att jag är punk, när jag efter min olycka 1977 ligger på sjukhus och i fyra månader mest bara ska hålla mej stilla.

- Joey hade med sej ett nytt fanzine som hette Punk och hade en bild av mej på första sidan. Och jag var ”varför kallas tidningen Punk, det betyder ju asshole". Men han sa nej nej vi ändrar på det nu, det betyder nånting helt annat nu. Och jag tänkte att, okej.

När jag var ung betydde punk "asshole", och så hade Joey Ramone med sej ett nytt fanzine som hette Punk och hade en bild av mej på pärmen

”jag har alla åldrar inom mej”

Det är fantastiskt med dessa rockartister som inte nöjer sig med att luta sig tillbaka mot det som redan är gjort.

- När vi blir äldre, om vi bara kan hålla våra hjärtan öppna så... Vi har alla åldrar inom oss, den vi är idag men också den vi en gång var. Den energi som fanns i det jag gjorde på 70-talet, den finns fortfarande kvar inom mej.

- Jag är 58 nu, berättar hon i biblioteket för 10 år sedan.

- Men när jag tar på mej min elgitarr, och vi gör ”rocknroll nigger” eller nånting, då känner jag mej inte som en 58-åring som gör just den låten, jag känner att den personen som en gång skrev låten fortfarande finns kvar i mej.

- Den stora skillnaden är att mitt hår är annorlunda än när jag var ung, det är gråare, but my spirit is stronger than ever.

Konsertbild av Patti Smith
Patti Smith Helsingforsåret 2005. Konsertbild av Patti Smith Bild: Olivier Maire / EPA patti smith

Ja, när jag 20 år senare än planerat sitter i samma rum som hon, är rynkorna fler och håret gråare än på de tidiga skivkonvoluten. Men blicken brinner passion och energi lika mycket som på 70-talets konsertvideon.

Och så sitter hon och samtalar med oss, i över en timme. Hon pratar Irakkriget och materialism och konst, hon skrattar när hon talar om operafestivaler hon besökt klädd som sig själv men omgiven av festklädd operapublik. Och så talar hon död, alla vänner och familjemedlemmar som dött runtomkring henne. Och om glädjen att fortfarande finnas kvar.

- Jag var inget geni som ung. Jag är en sån som utvecklas långsamt. Horses var något alldeles speciellt, men jag tänker att mina bästa arbeten ännu inte är gjorda. Jag vill hålla på livet ut.

Dröm som går i uppfyllelse

Samma kväll stiger jag in i Huvila-tältet med obeskrivligt höga förväntningar.

Det är en dröm som går i uppfyllelse. Jag hade missat henne när hon besökte min hemstad på 1970-talet, jag var för ung då, men nu ska jag få min revansch. Samtidigt är jag orolig för att det redan är för sent. Det är ju över 20 år sedan hon gjorde låtarna jag fortfarande älskar.

Men när hon stiger upp på scenen är det just som hon säger. Hon är 20+ och 50+ samtidigt, och när hon som extranummer drar Rock’n Roll Nigger, eller en av rockhistoriens mest ursinniga låtar Gloria, då betyder ålder och tid ingenting.

Då slängs jag, för några ögonblick, tillbaka till studentbytvåans skivspelare där Horses och Wave med jämna mellanrum snurrar nonstop, och jag föreställer mig ett samtal på en glasveranda, någonstans i Amerika.

Läs också seriens juniavsnitt om Bruce Springsteens mytomspunna Göteborgkonsert 1985, och juliavsnitt om mötet med George Tabori 1995.

Läs också