Hoppa till huvudinnehåll

Knausgårds Min Kamp som teater

scen ur föreställningen Min Kamp
Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Ann-Sofie Rase och Gerhard Hoberstorfer på Stockholms stadsteater. scen ur föreställningen Min Kamp Bild: Foto: Petra Hellberg Kulturhuset Stadsteatern Stockholm min kamp

I Stockholm lyckas Stadsteatern med det som norska Nationaltheatret misslyckades med, att förvandla närmare 4 000 sidor Knausgårdtext till fungerande teater. Sällan har jag sett en romandramatisering som så starkt fungerar som ett självständigt verk, utan att vända förlagan ryggen.

Min Kamp / Stockholms stadsteater

Av Karl Ove Knausgård
Dramatisering: Ole Anders Tandberg
Regi: Ole Anders Tandberg
Ljud: Magnus Ericssson
Ljus: Ellen Ruge
I rollerna: Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Jessica Lindberg, Ann-Sofie Rase
Premiär: 29 augusti 2015

En jättelik stenbumling på en naken scen.

En metafor för den massiva romantexten, eller jagpersonens barndomsupplevelser, en bild av ett obestigbart berg som är pappan och drömmen om att bli författare på riktigt. Men på Stockholms stadsteater lyckas skådespelarna till slut bestiga berget också konkret, och på samma sätt lyckas de tillsammans med regissören med det omöjliga; att tämja det vilda romaneposet Min Kamp.

Nationaltheatret gav upp

Det är två år sedan Osloteatern Nationaltheatret berättade att man skulle förvandla Karl Ove Knausgårds mammutepos Min Kamp till teater.

Det var lättare sagt än gjort.

Först skuffades det planerade premiärdatumet (april 2014) fram med 10 månader, en ny regissör plockades in, flera manusförfattare var inblandade – och till slut lades hela projektet ned.

Också för den stockholmsbaserade norska regissören Ole Anders Tandberg verkade uppgiften övermäktig. Ännu i våras innan repetitionerna inleddes, lär han ha suttit med ett manus för tio timmar teater. Men till premiären har han och ensemblen lyckats med det omöjliga; tusentals romansidor har förvandlats till 150 minuter teater som fungerar alldeles utmärkt.

Utomstående blick gör romantexten gott

För mig är det förstås omöjligt att säga hur någon som inte har läst en enda av de sex romandelarna upplever föreställningen.

reklamaffisch vid stockholms stadsteater
reklamaffisch vid stockholms stadsteater Bild: Tomas Jansson/YLE min kamp

Själv har jag läst dryga fem av dem, och funderar inför premiären mycket på hur teaterversionen ska hantera det som stört mig mest med romanen: att författaren så totalt utelämnar människorna omkring honom.

Men när texten möter en teaterscen hämtas samtidigt en utomstående blick in, och med den också en skön distansering av materialet. Det är inte längre författaren Knausgård som styr berättelsen, och det gör helheten gott.

Fyra skådespelare gör Karl Ove

Tandberg har lyckats med det omöjliga tack vare två avgörande val.

Dels skär han ordentligt i romanens jättelika persongalleri. Såpass centrala figurer som storebrodern och bästa vännen och första frun syns bara flyktigt. Den demonaktiga pappan finns inte heller där som en figur utan som en dov brutal högtalarröst ovanifrån, som en sträng bestraffande gud.

Dels, och framför allt, väljer Tandberg att inte låsa någon av de fyra skådespelarna vid en enskild roll. Att låta också de kvinnliga skådespelarna agera som Karl Ove är genialt. Det gör jagets upplevelser mer allmänmänskliga, och inte alls fastlåsta i en manlig hybris.

scen ur föreställningen Min Kamp
Jessica Liedberg. scen ur föreställningen Min Kamp Bild: Foto: Petra Hellberg Kulturhuset Stadsteatern Stockholm jessica liedberg

Nu kastar alla fyra skådespelare sig smidigt mellan alla roller. De är alla Karl Ove, ibland samtidigt, ibland turvis. Ibland ställer någon sig utanför handlingen och konfronterar Karl Ove, ibland använder man sig av mikrofoner på ett sätt som får mig att tänka på ett vanligt dokumentärteatergrepp, ibland gör de långa monologer tillsammans och låter stafettpinnen smidigt och snyggt gå mellan varandra.

Teaterns direkta tilltal lyckas också överbrygga romanens för mig diffusa spel mellan fiktion och ett faktiskt dokumenterande av verkliga händelser och människor. Här behöver jag inte förhålla mig till vad som är fakta och vad som är fiktion. Det jag får är en berättelse om författarskap och vad det kräver av själviskhet och offer, och en berättelse om att bli människa med allt vad det kräver av växtvärk och existentiellt grubblande och skam och kärlek och förlust och osäkerhet.

Nu har Tandberg förstås varit tvungen att stryka inte bara i persongalleriet, utan också i väldigt centrala teman.

Ta bara den första romandelens avgörande bit där jagpersonen tillsammans med sin storebror röjer upp i det hem där den alkoholiserade pappan har supit ihjäl sig. Den finns med bara som några korta formuleringar mot slutet av pjäsen.

Däremot finns mycket av den sjätte delens analys av Hitler och ondskan med, inte som en enda massiv tegelbit utan jämnt utspritt över hela pjäsen.

Förstoringsglas över känslor

Allt det här gör det överhuvudtaget möjligt att göra teater av Min Kamp, men det räcker förstås inte till för att det ska bli sevärd teater.

Jag har sett ett par regier av Tandberg tidigare. Det är länge sedan, men det jag fortfarande minns av dem är hans förmåga att med små medel trolla fram magiska teaterögonblick, stunder som får det att suga till i maggropen.

Det lyckas han med också här.

Det handlar om att plötsligt växla grepp, kasta in en ekofylld ljudbild, ett nytt ljus, en ny ton, detaljer som får det att kännas som om han lade ett förstoringsglas över alla känslor. Det är fantastiska ögonblick som trollar fram en intensitet och en intimitet. Och så växlar han tillbaka, kastar oss vidare till högt tempo och lekfullhet.

scen ur föreställningen Min Kamp
Gerhard Hoberstrofer och författarjagets skrivmaskin. scen ur föreställningen Min Kamp Bild: Foto: Petra Hellberg Kulturhuset Stadsteatern Stockholm gerhard hoberstorfer

Ingenting skulle ändå bli rätt om inte hela skådespelarensemblen skulle vara så totalt närvarande på scenen, och totalt du med materialet. Det som jag ibland har haft svårt med i svensk teater, att man ”spelar” istället för ”att vara”, det ser jag ingenting av här.

Lätt och lekfullt

Det är imponerande vilket flyt skådespelarna jagar fram. Det stör inte ens fast texten ännu inte sitter hundraprocentigt. Här finns ett ständigt här och nu, och en sådan självklar lätthet i uttrycket. En lätthet och en lekfullhet som gör det allvarliga plågsamma lidandet gott.

scen ur föreställningen Min Kamp
Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer och Ann-Sofie Rase, med den väldiga stenbumlingen i fonden. scen ur föreställningen Min Kamp Bild: Foto: Petra Hellberg Kulturhuset Stadsteatern Stockholm min kamp

Hur svårt det måste vara att spela fram en sådan atmosfär, påminns jag om när spelet mot slutet av andra akten för några minuter går på tomgång, när långa existentiella resonemang plötsligt tappar mark.

Den påminnelsen är hälsosam. Ingenting är någonsin självklart och lätt på en teaterscen. Att få det att kännas självklart och lekfullt är ju det allra svåraste.

Just lekfullheten, och tillsammans med den också en ny blick på romanjagets kast mellan självdestruktivitet och storhetsvansinne, är det finaste som teaterföreställningen tillför romantexten.

Samtidigt är det skönt att se hur rikssvenskar klarar av att skratta åt sig själva.

När Knausgård gör sig lustig över svensk babyrytmik och tillgjord familjär atmosfär, gör ensemblen det maximala av scenen och får salongen att skratta åt sig själv - lika gott som man skrattar åt scenen när alla fyra skådespelare gestaltar hur jagpersonen undviker att besöka toaletten, för att få uppleva smärtan när en massiv stelnad skitkorv till slut måste ut.

I radioprogrammet När romanen blir dramatik återkommer Tomas Jansson till Min Kamp som teater, då intervjuas också regissören Ole Anders Tandberg. 31.12 kl. 17:10 i Radio Vega och på Arenan

Läs också