Hoppa till huvudinnehåll

Cecilia Floris: Gondoljärer och kulturell prostitution

Cecilia Floris
Cecilia Floris, kulturjournalist Cecilia Floris Bild: Stina Brännström cecilia floris

Jag samlar ihop mina intryck från sommaren och hamnar i funderingar kring turism och kultur.

Vad är det som upplevs autentiskt? Det helt vanliga vardagslivet i en stad? Eller den föreställda bilden av en viss plats? För turisten uppfattas det spelade som autentiskt. Det som uppfattas som äkta är bara på låtsas.

Semestern är slut och sommarens intryck börjar smältas och falla på plats. Jag valde att lägga min sista lediga vecka i Venedig. Jag har varit där tidigare och haft det trevligt på konstbiennalen och kring arkitekturen på Markusplatsen. Något jag dock aldrig riktigt tyckt om är staden Venedig i sig. Jag tror att jag börjar förstå varför.

Venedig
Venedig Bild: Seppo Sarkkinen venedig

Jag skulle vilja påstå att Venedig som stad egentligen inte finns. Inte längre i alla fall. En gång i tiden gjorde den det absolut, som en mäktig handelsstad redan under medeltiden och med ett rikt innovativt kulturliv under renässansen. Men ingenting har hänt sedan dess.

Idag framstår staden snarast som en kuliss, en temapark och ett äventyrsland. Ett besök i Venedig är ett besök i idén om Venedig. En resa till Venedigland.

Ikläder sig en roll

Palats vid Canal Grande i Venedig
Palats vid Canal Grande i Venedig Bild: Marianne Zilliacus canal grande

Idén om Venedig innefattar bland annat gondoler, vilket får området kring båtbryggorna längst Canal Grande att krylla av gondoljärer som frenetiskt arbetar för att få styr på sina båtar med hjälp av sina långa åror medan passagerarna å sin sida kämpar på med sina selfiepinnar. 80 euro för en 30 minutersfärd informerar en skylt oss om att det kostar.

Och när vi står längst med en av de små slitna kanalgränderna som används för halvtimmesrundorna och hör en röst ackompanjerad av dragspel sjunga Santa Lucia så det ekar mellan stenväggarna kommenterar mitt resesällskap med ett fniss hur ogenerat de går turisternas Venedig-fiktion till mötes.

Varför tjatar jag om Venedig? För att fiktionen inte bara gör mig fnissig utan också bidrar till en obekväm känsla inför hela teatern.

Männen som styr fram gondolerna för mina ögon svajigt balanserande längst ut på ena änden är i den närmaste utklädda. Det är ingen uniform i den bemärkelsen att det är ett företags sätt att göra sin kunniga personal lättidentifierad, utan alla ser lite olika ut. Med randiga tröjor i blått eller kanske rött. Några har en scarf knuten om halsen.

Gondoljär i Venedig
Gondoljär i Venedig Gondoljär i Venedig Bild: Marianne Zilliacus gondoljär

De klär i sig en bild av gondoljären. Jag kan inte släppa tanken på att det känns förnedrande att de ska behöva iklä sig min och andra turisters bild av hur någon kapabel att köra en väldigt lång båt medelst väldigt lång pinne ska se ut. Orden ”kulturell prostitution” slår mig plötsligt.

Regler och skyldigheter

Det jag upplevde i Venedig var en stad fylld av teater. En teater där gondoljären hör till huvudrollerna. Andra exempel än mina sura turistiakttagelser på detta finns bland annat i Walter Littles bok Mayas in the Marketplace (University of Texas Press, 2004).

I Mayas in the Marketplace ges exempel på hur individer inom folkgruppen maya spelar upp rollen som maya inför turister. Hur det finns outtalade skyldigheter gentemot turisterna att presentera den scen de är ute efter att se, för att som belöning få betalt antingen direkt eller genom köp av varor. Precis som gondoljären har större chans att få sina 80 euro om han tar på sig den randiga tröjan.

Med exempel från bland annat turiststaden San Antonio i Guatemala visar Little på hur vissa försäljare inom mayafolket har skapat särskilda förhållanden mellan privatliv och turism genom att spela upp tillrättalagda versioner av sitt vardagliga liv för turister.

Mayaceremoni i Guatemala.
Mayaceremoni i Guatemala. Bild: EPA/Saul Martinez guatemala

Deras hem visas upp, men hemmen förbereds noga inför detta då det är vardagsliv som ska säljas. Elektronik plockas bort, de hus som inte passar in i bilden täcks för och de familjemedlemmar som inte turisterna uppfattar som ”äkta” maya får hålla sig borta. Detta leder till att autentiska mayafolk spelar turistens bild av autentisk mayakultur.

Historien står i vägen för samtiden.

Ungefär så känns det på en av broarna över de många kanalerna. Men det tillrättalagda, eller snarare orörda, Venedig är ingen levande stad. I bästa fall ett övergivet museum. Inget byggs, inget underhålls, inget renoveras. Min upplevelse är att det inte längre är en stad som turister besöker, utan en stad som helt och hållet finns till för mig som turist.

Hela staden har världsarvsstatus. Men hur kan ett världsarv stå o ruttna sönder i ett för turisternas ögon ruinromantiskt förfall?

Venedig
Venedig Bild: Riku Kaminen kulturtimmen

Jag gillar att testa på typiska saker på den platsen jag befinner mig på. Eller se någonting som faktiskt bara finns där, men gondolen är bara kulturhistoria. Historia på ett annat sätt än till exempel pyramider. Det är inte som att jag anser att man ska bygga om Cheopspyramiden till studentlägenheter. Den står där den står för den är gammal och det är ballt.

Gondolturerna är historia paketerad som samtida sanning. Ingen Venedigbo tar sig runt med gondolen som fordon. Men det är en bra inkomstkälla. Och någonstans där, i den oärligheten, tycker jag mig ana det jag inte kan låta bli att kalla för kulturell prostitution. Vilket gör faktumet att jag är riktigt sugen på en gondoltur outhärdligt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje