Hoppa till huvudinnehåll

En kvinnas röst: Yasmine Hamdan om politik, erotik och feminism

Yasmine Hamdan i Jim Jarmusch film
Yasmine Hamdan i Jim Jarmusch film Yasmine Hamdan i Jim Jarmusch film Bild: Hanway films yasmine hamdan

Yasmine Hamdan tog makten över sitt liv, genom sin musik skapade hon sig en röst och sjunger nu om sensualitet, passion och politik.

Att undersöka frågor om sexualitet, identitet och kvinnlighet var ett politiskt val för libanesiska Yasmine Hamdan.

Yasmine Hamdan har precis vaknat men är sprudlande vänlig då vi träffas på restaurang Juttutupa i Helsingfors, några timmar innan hennes spelning i Huvila under Helsingfors festspel.

Jag minns en kompis bands gig som jag såg i samma lokal för över 15 år sedan, hur en av musikerna inledde med ”Okei spurgut, nyt rokataan”. Episk öppning, men inte lika episk som det jag får se senare på kvällen.

Yasmine Hamdan förför tältpubliken med sin mörka och meningsbärande röst, men också med sin glädje, humor, sensualitet – allting sammanvävt på ett unikt sätt.

– Jag är ledsen över regnet säger hon åt mig tidigare på dagen, varpå jag svarar att det inte är hennes fel. Under konsertkvällen lyser en poetisk måne på ett nästan regisserat sätt.

Hamdan är en stor artist i den arabiskspråkiga världen, men hon har arbetat hårt för sin position.

Hon har sjungit i en film av Jim Jarmusch, blivit välmottagen för soloalbumet Ya Nass och spelat i otaliga länder.

yasmine Hamdan i Helsingfors
yasmine Hamdan i Helsingfors Bild: Sebastian Bergholm/yle yasmine hamdan

Beirut

Hamdan bor idag i Paris, men det var i hemstaden Beirut som hon började göra musik, ur intet.

Under slutet av 90-talet hade Beirut genomlidit ett 16 år långt inbördeskrig och staden tog sina första nya andetag. Människor ville börja leva igen.

– Jag var väldigt uttråkad och ensam, säger Yasmine Hamdan med ett skratt, och att ha ett band räddade mig.

Soapkills hette bandet och var det första som spelade alternativ musik i arabvärlden, på arabiska.

Bandet blev en livboj för Yasmine och bandpartnern Zeid Hamdan, hennes skolkamrat, inte släkting. De byggde själva upp sin musik och alternativa scen och det var en kulturellt intressant tid.

En arabisk kvinnas liv är ofta bestämt på förhand, predestinerat― Yasmine Hamdan

Eftersom allting var förstört var allting också möjligt för konstnärerna som drömde om framtiden, minns Hamdan.

Beirut idag är en mera färdig stad, men Hamdan berättar att hon drömmer om och romantiserar det Beirut som Soapkills startades i.

På Ya Nass finns låten Beirut där hon sjunger om männen som dricker arrak, kollar på trav och spelar kort. Med kärlek sjunger hon om sin mångdimensionella hemstad och det skälver i mig då jag lyssnar på låten.

Gräver i det arabiska

Yasmine Hamdan valde att sjunga på arabiska istället för på engelska. Hon ville söka sig tillbaka till ett förflutet som hon och hennes generation avskärmats från.

Hon började sjunga gamla arabiska sånger på sitt eget sätt, så som ingen tidigare sjungit dem.

– Det var intressant att uttrycka mig på arabiska och gräva djupare i min egen identitet, som är väldigt blandad.

Hamdan har inte bara bott i det krigsdrabbade Beirut. Hon växte upp i olika gulfstater och Grekland, på flykt undan kriget, och fick genom musiken delvis syn på vem hon är.

Under spelningen i Helsingfors sjöng hon en fiskarsång som hon hörde då hon bodde i Kuwait och hon sjunger ofta på olika arabiska dialekter. Hon vill bädda in orden i rätt stämning, ge dem en viss mening.

I konsten hittade hon rum att drömma.

– Det ligger något romantiskt över en förstörd stad, men det är också väldigt tungt då den har sina spöken.

yasmine Hamdan i Helsingfors
yasmine Hamdan i Helsingfors Bild: Sebastian Bergholm/Yle yasmine hamdan

Rösten

Yasmine Hamdan beskriver sitt val att sjunga om sina erfarenheter som politiskt.

Som arabisk kvinna och del av en efterkrigstida generation tog hon sig rätten att ha en egen röst, trots att människor ofta inte såg på hennes musik med förstående ögon.

Det fick henna att kämpa och vilja fortsätta uttrycka sig. Hennes tankar sjungs ut med den uråldriga och samtida röst, som bara kan finnas hos en människa som står med ett ben i nuet, ett annat i traditionen.

Feminstisk strävan?

I Helsingfors stannar Yasmine Hamdan kvar efter spelningen för att skriva autografer och för att tala med folk.

Jag frågar henne om hon har en feministisk strävan som hon uttrycker genom att vara en artist som möter och berör människor.

Det finns många kämpande kvinnor i den arabiska världen, svarar Hamdan.

– En kvinna är en kvinna överallt, men vi har förtryckts på många olika sätt; i skolan, familjen och samhället. En arabisk kvinnas liv är ofta bestämt på förhand, predestinerat, funderar hon.

Att foga sig var aldrig ett alternativ för Yasmine Hamdan.

– Det var de här sakerna jag revolterade mot; traditionen, min mammas familj och jag ifrågasatte den utveckling som pågick omkring mig.

Soapkills sammanfattade många av de erfarenheter som de unga i Beirut hade; frågor om identitet, sexualitet och denmaktlösa känslan av att inte ha en röst.

Politik och sexualitet

Yasmine Hamdan är en artist som sökt sig bakåt i den arabiska musikaliska traditionen och snöat in sig på olika kompositörer, för att sedan tolka deras verk på sitt eget sätt.

Det finns något sexigt i att ta en sång och göra det här, ta över mansrösten

Politiken finns alltid men i hennes musik och i konst överhuvudtaget, funderar hon.

– Du har en röst, gör val, får en platform och folk lyssnar på vad du vill uttrycka.

Yasmine Hamdan återkommer gång på gång till betydelsen av att ha en egen röst, en möjlighet att uttrycka sig och också ha någon som lyssnar på en.

Själv undersöker hon sin kluvna relation till arabvärlden och dess politik; sin sexualitet och det faktum att hon är kvinna i ett patriarkalt sammanhang.

Hamdan talar samtidigt om den ömhet som hon beskriver som en viktig del av den arabiska kulturen.

– Sensualitet, humor och erotik är viktiga ingredienser, allting blandat med en känsla av hopplöshet, ler Hamdan.

I en mans huvud

Vissa av de låtar hon tolkar handlar om passion, men sjungs av en man till en annan man – av respekt för kvinnan, som låtarna egentligen handlar om.

Jag fascineras av den här perspektivväxlingen, hur känslorna blir en kvinnas genom hennes tolkning.

– Det finns något sexigt i att ta en sång och göra det här, ta över mansrösten.

Sensualiteten och erotiken finns i all arabisk musik, åtminstone fram till 1970-talet hävdar Hamdan, men aldrig på ett plumpt sätt.

– Jag växte upp med den här kulturen, men alla mina sånger handlar inte om sensualitet. Att sjunga den manliga stämman passar ändå mig bra.

Den kan ge tolkningen en tvetydighet och skapa ett känsla av avstånd i sången.

Olika araber

För några år sedan gjorde Hamdan ett elektroniskt popalbum med producenten Mirwais, Arabology, som påminde om att klubbmusik har många centrum, Kairo och Beirut likaväl som Berlin och London.

Vi kommer från en uppfuckad region, Amerika och Europa fuckade upp den med vår goda hjälp

Musiken utmanade den europeiska självtillräckligheten som är vanlig i musikvärlden.

– Jag upplever egentligen att vår kultur är väldigt universell, samtidigt som media gärna rutar in världen på ett vulgärt sätt.

Man talar alltid om extremister i media och de ges en platform och en röst.

yasmine Hamdan i Helsingfors
yasmine Hamdan i Helsingfors Bild: Sebastian Bergholm/Yle yasmine hamdan

I verkligheten finns det otaliga arabiska kulturer, säger Hamdan, som vet vad hon talar om då livet och musiken tagit henne nästan överallt i den arabiskspråkiga världen.

Yasmine Hamdan virar en sjal kring sig. Den är från Damaskus berättar hon och är därför väldigt värdefull. Man får inte längre tag på en sådan.

– Vi kommer från en uppfuckad region, Amerika och Europa fuckade upp den, men med vår goda hjälp.

Situationen är komplex men de olika länderna skiljer sig från varandra på en mängd sätt, bland annat i sin utbildningsgrad.

– Man kan vara arab på så många olika sätt, men i den arabiska musiken finns förutsättningarna för att vara universell, överskrida gränser och nå människohjärtan.

Jag själv berördes djupt då jag hörde Hamdan sjunga för första gången och hon påpekar att det är ett exempel på hur det kan funka, hur musik berör också bortom orden.

– Jag måste inte förstå allting jag lyssnar på, ofta ger musiken mig hopp och inspirerar mig. Det är nödvändigt för mig.

I Helsingfors lämnade Hamdan knappast någon i publiken oberörd.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje