Hoppa till huvudinnehåll

Lili-Ann var nära att bli skjuten

Lili-Ann Junell-Kousa på besök utanför sitt barndomshem i Dragsvik.
Lili-Ann Junell-Kousa på besök utanför sitt barndomshem i Dragsvik. Bild: YLE/ Tiina Grönroos Dragsvik, Raseborg,Ekenäs,brigaden i dragsvik

Ett dramatiskt skottintermezzo kunde ha dödat Lili-Ann Junell-Kousa när hon var ett litet barn, men i övrigt var barndomen innanför Nylands brigads port det tryggaste man kunde tänka sig. I Samtal om livet berättar Lili-Ann om sin roliga uppväxt i Dragsvik, om jobb, sjuklig stress och en olaglig uppsägning.

Lili-Ann Junell-Kousa är en så kallad "Drakan-unge", det vill säga hon har vuxit upp i Dragsvik i Ekenäs. Hennes pappa var officer vid Nylands brigad och de första elva åren bodde familjen på brigadområdet.

- Det var de lyckligaste åren i mitt liv. Jag var ett väldigt ensamt barn, men i Dragsvik fanns en massa barn att leka med. Vi lekte tillsammans, flickor och pojkar, svensktalande och finsktalande.

När Lili-Ann säger att hon var ett ensamt barn, syftar hon på att hon saknade syskon, något hon också känt av som vuxen.

- Mina föräldrars första barn föddes 1947 i åttonde månaden. Barnet, en flicka, var död redan när hon föddes. Hon skulle aldrig klarat sig eftersom hon hade missbildningar och vägde väldigt lite.

- Min mamma har aldrig berättat om det här och om den sorg hon och pappa måste ha känt. Det var först för några år sedan jag själv fick veta om min syster.

- Två år senare föddes jag och efter mig hade mamma ännu tre missfall. Två av dem minns jag.

- Jag var alltså ett väldigt älskat barn. Men det är främst min pappa jag minns. Min mamma fick aldrig riktigt styrkan tillbaka efter sina missfall. Jag tror hon var ganska tungsint och deprimerad. Hon fick troligtvis också en förlossningsdepression efter mig.

Lili-Ann pratar mycket om sin far, som alltid hade tid för sin dotter, som sjöng godnattvalsen och som var väldigt snäll.

Ett svartvitt foto på Lili-Ann Junell-Kousas pappa, kapten Junell, Dragsvik
Lili-Anns pappa Ett svartvitt foto på Lili-Ann Junell-Kousas pappa, kapten Junell, Dragsvik Bild: privat kapten junell

- Jag vet att många av mina kamraters pappor hade väldigt sträng disciplin hemma, men sådan var inte min pappa. Han var ingen barsk militär, men han lärde mig de viktigaste värderingarna. Han var lite som Ronja Rövardotters pappa.

Samhället i samhället

Ute på gården fanns det många lekkamrater och det lektes i gamla pansarvagnar, spionerades på beväringar som vänslades med flickvänner och det sprangs ärenden för de beväringar som satt i finkan.

Naturligtvis lekte man också helt vanliga lekar och man besökte varandras hem. De flesta hade sina mammor hemma och papporna fanns bara en bit ifrån. På den tiden kom papporna hem på lunch.

- Det var endast när pappa var på manöver som han var borta en längre tid.

Lili-Ann Junell Kousa tittar på gamla fotografier från Dragsvik.
Lili-Ann tittar på gamla fotografier från Dragsvik Lili-Ann Junell Kousa tittar på gamla fotografier från Dragsvik. Bild: YLE/ Tiina Grönroos samtal om livet,Ekenäs

I Dragsvik fanns allting som en familj kunde tänkas behöva. Där fanns butik, post, skolbuss, söndagsskola och till och med scouterna.

Skottet som kunde dödat Lili-Ann

En dramatisk händelse som satt spår i Lili-Ann Junell-Kousas liv var när hon och hennes kompis blev beskjutna.

- Vi satt ute, nedanför våra balkonger och lekte med dockor. Vi var vana vid att höra skottlossning i och med att det övades en del på brigadområdet.

- Därför reagerade vi inte först när vi hörde hur det small till. Men sedan började min kompis galltjuta.

- Jag råkade titta upp och såg grannpojken ute på sin balkong. Jag såg hur han höll ett gevär och hur han rusade in.

- Våra mammor kom rusande, jag minns väldigt lite av vad som hände, men jag kommer ihåg att min mamma höll min kompis i famnen och att vi rusade till sjukstugan. Efter det minns jag ingenting.

Kulan hade genomborrat armen på Lili-Anns kompis. Flickan låg två veckor på sjukhus och det blev en stor polisutredning.

- Först nekade både grannpojken och hans far, men poliserna hittade fingermärken på geväret.

Vid utredningen uppdagades att pojken hade haft för avsikt att skada Lili-Ann, som då var cirka sju år gammal. Orsaken var till en början oklar, men det visade sig att pojken, som var några år äldre, hade blivit arg på Lili-Ann eftersom hon en tid före skottintermezzot hade sagt till en flicka att grannpojken inte tyckte om henne längre.

- Allt var så otroligt overkligt, det mesta tystades ner. Hela historien är grym och makaber. Vi var ju bara barn.

Den före detta grannpojken bad flera år efteråt om ursäkt. Han hade inte någon egentlig förklaring till varför han försökte skjuta Lili-Ann.

När Lili-Ann Junell-Kousa var elva år gammal flyttade familjen till ett nybyggt hus i Knipnäs i Ekenäs. Hon bor fortfarande i samma hus som hon ärvde av sina föräldrar.

Jobb inom vården

Lili-Ann utbildade sig till sjukskötare och jobbade många år som lärare vid Ekenäs sjukvårdsläroanstalt, en skola som inte längre finns. På senare år har hon också utbildat sig till samtalsterapeut och psykoterapeut i familjeterapi.

- Idag jobbar jag med terapi. Jag har mottagning i Helsingfors och Ekenäs. Dessutom föreläser jag bland annat i kvinnors hälsa.

- Jag har själv råkat ut för utmattningssymptom på grund av kronisk stress. Därför vet jag vad jag pratar om när jag föreläser om stress, hjärtproblem, binjureutmattning och sköldkörtelproblem.

I dag är Lili-Ann egentligen pensionerad, men hon har fortsatt hålla mottagning och föreläsningar om kvinnors hälsa eftersom hon tycker det känns meningsfullt och viktigt för henne.

- Så länge huvudet håller känner jag att jag har en mission.

Det fanns en tid när Lili-Ann var sjukskriven. Orsaken var att hon stressade och, som hon själv uttrycker det, nästan jobbade ihjäl sig.

- Det är typiskt oss kvinnor. Vi är så duktiga. Vi är presterare som inte kan ta motgångar och kritik på ett värdigt sätt.

Stressen

Lili-Ann Junell-Kousa berättar om flera faktorer som inverkat på hennes kroniska stress. En grundliggande orsak är skottintermezzot i barndomen. En annan händelse som stressade upp Lili-Ann var när hennes älskade pappa dog i magcancer. Han var då endast drygt femtio år gammal.

- Efteråt har jag insett att jag inte gav mig tid att sörja min pappa eftersom jag hade mamma kvar att ta hand om.

Mamman dog fjorton år senare, då var Lili-Ann 37 år och ensamförsörjare till en fyraårig dotter.

Det var med darrande ben jag steg upp. Mitt samvete var rent, jag fick plåster på såren.

- Den slutliga smällen kom när jag blev uppsagd från min tjänst som verksamhetsledare på Svenska pensionärsförbundet. Det här skedde 2003. Då bröt jag ihop, det var min man som fick försvara mig, själv orkade jag inte.

Det visade sig senare att uppsägningen var olaglig.

Den offentliga orsaken till uppsägningen var att styrelsen för pensionärsförbundet inte hade förtroende för sin verksamhetsledare, men Lili-Ann säger att det handlade om att några få personer inte tyckte om hennes stil och sätt att leda förbundet.

- Jag fick till sist rätt, min uppsägning var olaglig. Jag hade inte gjort några fel som berättigade till uppsägning.

Lili-Ann fick skadestånd, men bakom sig hade hon ett tufft år där hennes namn figurerade i de finlandssvenska tidningsspalterna och i radion.

- Det var med darrande ben jag steg upp. Mitt samvete var rent, jag fick plåster på såren.

- Det här året var samtidigt ett hälsans år för mig. Jag började gräva i orsakerna till att jag mådde så dåligt. Hade jag inte blivit uppsagd hade jag säkert arbetat ihjäl mig. Mitt blodtryck var uppe i 210 när jag sökte hjälp.

Idag mår Lili-Ann Junell- Kousa bra. Smakerna har kommit tillbaka, likaså ljuset.

- Jag hör fågelsången på ett helt annat sätt, hjärtat är lugnt och kroppen värker inte.

- Men eftersom jag lider av kronisk utmattning måste jag ta vissa basvitaminer alla dagar för att upprätthålla min goda hälsa.

- Det som gör mig speciellt gott är kontakten till mina klienter och alla härliga kvinnor som jag möter på mina föreläsningar.

Läs också

Nyligen publicerat - Vega