Hoppa till huvudinnehåll

Och på fjärde plats har vi….

pärmen till David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
pärmen till David Lagercrantz: Det som inte dödar oss david lagercrantz: det som inte dödar oss

Så har jag läst den då. Förra veckans mest omtalade bok. David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Det som inte dödar oss.

Ganska mycket ståhej för en kriminalroman, om ni frågar mig. Men det rör sig mycket pengar i den här branschen. Utgiven i 45 länder samma dag. Gör om det om ni kan…

Vid det här laget har väl de flesta hört någonting om boken. Personerna och miljöerna är långt de samma som i de tidigare. Några figurer har kommit till. I centrum av berättelsen finns fortfarande tidningen Millennium som leds av Erika Berger. Efter några år av ekonomiskt lugn står man åter på ruinens brant.

Artificiell intelligens

Där återfinner vi Mikael Blomkvist, kändisjournalisten, som får ett tips av en forskare i artificiell intelligens om att någonting inte står rätt till i NSA, amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten.

Jaha, jaha, tänker han, inte så mycket att gå på. Men när han hör att en piercad, punkig ung kvinna också varit i kontakt med forskaren blir han intresserad. Kanske är det Lisbeth Salander, kanske är hon någonting på spåren? Och mycket riktigt långsamt dras läsaren in i en härva av spekulationer, lögner, girighet och hämnd.

En okänd teknisk framtid

Stieg Larssons kriminalromaner är spännande . Men de har sina svagheter. Framförallt att de är så utdragna. Lite samma problem har David Lagercrantz. Jag kan visserligen ställvis tycka att det är intressant att som läsare blir behandlad som om jag förstod mig på singulariteter och händelsehorisonter hos svarta hål. Men ibland blir det onödiga utvikningar.

Resonemangen fungerar som markörer för hur intelligent och övermänsklig Lisbeth Salander är. Hon och andra forskare oroar sig för singulariteten, den punkt i framtiden då de tekniska framstegen blir oöverskådliga, d.vs då intelligenta maskiner uppfinner maskiner som är intelligentare än de själva.

Utvikningar

Ibland tycker jag också att Det som inte dödar oss tappar styrfarten. Just när personer ska agera stannar berättelsen upp och vi får en beskrivning av deras bakgrund, intressen och inre associationer. Fördröjning är visserligen att grepp i spänningslitteratur, men för mycket av den varan saktar farten.

Från Modesty Blaise till Batman

Stieg Larsson, med sin bakgrund som engagerad samhällsjournalist i tidningen Expo, skapade berättelser där de utsatta i samhället fick upprättelse. Lisbeth Salander var den förnedrade som gång på gång kom igen och gav igen.

Om Stieg Larsson skapade en Modesty Blaise-version med taskig barndom, pålitlig side-kick och osviklig rättskänsla, så har Lagercrantz´ Salander mera drag av Batman. Hon är isolerad, förmögen, tillknäppt och oberäknelig.

Samhällsproblemen har inte samma tyngd i Det som inte dödar oss som i de tidigare böckerna i Millennium-serien. Problemen är kriminella, organiserade ligor, ryska mafiosor och en överjävlig syster till Salander. Det gör att Salanders våldsamhet känns mera påklistrad, av genren påkallad. Även om Lagercrantz inte frossar i våld.

Tigande geni

Den som nu är sårbar är den autistiska pojken August Balder. Men eftersom det här är en kriminalroman så har även han övermänskliga, oupptäckta gåvor, som savant. Ok jag medger. Kriminalromaner behöver inte ha djupa, psykologiska porträtt. Det får man leta efter i andra berättelser… Kort sagt, det här är en habil deckare med lite väl långsam början.

Sen kan jag ju inte låta blir att hålla med Axel Gordh Humlesjö som i Dagens Nyheter föreslår att Stieg Larssons far och bror skulle använda en del av pengarna till att grunda en riktig Millennium-tidning med undersökande journalistik. Dagens snuttifierade värld skulle behöva den sortens långa välresearchade artiklar som Mikael Blomqvist åstadkommer scoop med.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje