Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Upp med gränserna på vid gavel

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Vi kan inte låta bli att öppna gränserna så länge som människor drunknar i haven.

Den slutsatsen drar jag då jag funderar på de moralfilosofiska system och resonemang jag känner till.

Ja, det finns områden inom moralfilosofi där man ägnar sig åt frågor om hur det är rätt att handla om en människa håller på att drunkna, vem man skall rädda om en båt håller på att sjunka, vem man i värsta fall kan tillåta att drunknar och så vidare.

Jag har hittills mest sett dessa exempel som intellektuella tankelekar, utan desto större verklighetsanknytning.

Då människor drunknar i Medelhavet och kroppar av barn flyter upp på stränderna minns jag ändå de här exemplen och slås av att vi verkligen står inför frågor som nästan känns som moralfilosofiska övningsexempel.

Men de är förkrossande verkliga och på sina håll i Europa förefaller man först nu vakna upp till det här.

Hjälpa ingen egen risk

För argumentets skull målar jag nu med en bred pensel och konstaterar att trots att olika grenar inom moralfilosofin nog beskriver frågor om ansvar, plikt att hjälpa andra och medkänslans roll på olika sätt, så vågar jag påstå att det bara är inför risken att förlora sitt eget liv som ens någon av dessa discipliner skulle se det som acceptabelt att låta en människa drunkna inför ens ögon.

Den risken finns inte för oss som trygga i Västeuropa läser om flyktingläger och tjafsar om kvoter.

I olika medier ser vi allt från barnkroppar som sköljs upp på stränder till överfyllda gummibåtar. Gränserna öppnar vi inte gärna, trots att det skulle vara en handling som skulle rädda liv.

Varför det egentligen?

Tysk marin räddar båtflyktingar utanför Libyens kust.
Tysk marin räddar båtflyktingar utanför Libyens kust. Bild: EPA/CHRISTIAN KRUSE / BUNDESWEHR/PAO MITTELMEER båtflyktingar

Vi kan inte ta hand om alla de här människorna, brukar det heta.

Nå, också ett bristfälligt mottagande är bättre än inget alls i de flesta fallen skulle man tycka, om risken att dö är ett reellt alternativ.

Låt de eventuella konflikterna komma

Den farhåga som går som ett spöke genom flyktingdebatten är på vilket sätt människoströmmarna kommer att påverka de europeiska samhällena, "vår" kultur.

Det här är en fråga som de fascistiska högerpartierna har lyft upp, men som också rundgår i de invandrarkritiska läger där man inte primärt är fascister, men där man är rädd för att stor invandring kommer att förändra livet i Finland och leda till olika slags konflikter.

Jag tänker på dem som är rädda för att den egna livskvaliteten kommer att sjunka.

Låt konflikterna komma, vi har inte något etiskt alternativ som jag ser det.

Det kan förstås hända att vårt samhälle får möta nya problem i och med invandring, men det kan också hända att den berikar vårt samhälle.

Nöden moralisk utgångspunkt

Jag själv hör till dem som skulle gilla ett mera mångkulturellt samhälle, men frågan om huruvida vi skall hjälpa eller inte hjälpa människorna i livsfara kan inte hänga på vad jag eller någon annan råkar vilja av världen och finna eftersträvansvärt.

Möjligheten att få hjälp kan inte hänga på att det finns människor i Europa som inte tycker att det är kiva att samhället förändras.

Ett samhälle förändras alltid och om vi i den ena vågskålen har drunknande människor som flyr krig och den andra någon idé om hur ett trevligt/kiva/lugnt samhälle skall organiseras och se ut, ja då tycker jag att det är klart hur man bör handla.

Livsfara är ett värde som trumfar över trevligheten, samhällsfrid och också eventuella problem.

Vi kan idag inte göra något annat än att öppna gränserna, ta emot dem som kommer. De flyendes och krigsdrabbades nöd är det som bör vara utgångspunkten för vårt handlande.

Om det uppstår problem och kulturkrockar, ja då får vi fundera på dem sen.

Vi delar en värld. Att leva som om krig och konflikter inte skulle sätta människor i rörelse är ett omöjligt alternativ.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje