Hoppa till huvudinnehåll

En lyriker tar sig ton

Claes Andersson
Claes Andersson Bild: Tomi Kontio, Sets förlag Claes Andersson

I årets upplaga av Historiska och litteraturhistoriska studier (HLS 90) ingår en artikel av litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius där hon analyserar kropp, språk och ideologi i Claes Anderssons poesi från 1960- och 70-talet.

I Anderssons poesi från dessa decennier kan man se hur tidens politiska och samhälleliga debatter tog plats och Möller-Sibelius noterar att Andersson var ett språkrör för rådande idéer. Mot slutet av 1980-talet tog Andersson också steget in i rikspolitiken som ledamot av Finlands riksdag och en stor del av 1990-talet var han också ordförande för Vänsterförbundet.

Men Möller-Sibelius påpekar att Andersson allmänt anses vara mer driven av sitt samvete än av någon politisk agenda: ”han är inte agitatorisk, han förkunnar och magistrerar inte utan rapporterar från ett samhälle i kris. Hans stora popularitet bland läsare, som håller i sig än i dag, vittnar om att hans dikter överskridit vad ideologisk brukspoesi förmår.”

I höst är Claes Andersson aktuell med diktsamlingen En morgon vid havet – inandning, utandning, en mycket stark samling som i högsta grad tar fasta på kroppen i samverkan med språket och politiken.

Den dubbla blicken

”det går inte att tömma brunnen som är förbunden / med de djupa vattnen där vi lekte som barn och där våra / flygdrömmar föddes i oceanernas bottenlösa djup”

Hos Claes Andersson möter vi ett tillbakablickande på den egna barndomen som för tankarna till poetkolleger som Bo Carpelan och Lars Huldén – en dubbel blick som bjuder på motsatta bilder, utvidgad närvaro och påtaglig frånvaro.

Många av dikterna i den nya samlingen präglas av sorg och saknad efter vänner som dött, förhållanden som tagit slut, smärtsamma minnen av en far som var starkt och obönhörligt präglad av kriget, reflektioner över de egna kroppsliga tillkortakommandena, en stilla oro och ångest inför framtiden.

Oron har sin grund å ena sidan i den egna utmätta tiden, å andra sidan i en värld som verkar arbeta hårt på sin egen undergång.

Det går helt enkelt inte att värja sig för samtidens kaos, kriser och krigshandlingar – bilderna som möter oss i nyhetssändningar kommer över en i svampskogen, när man balanserar för att få på sig jeansen, när man spelar piano.

Pärmen till Claes Anderssons diktsamling "En morgon vid havet"
Pärmen till Claes Anderssons diktsamling "En morgon vid havet" Bild: Sets förlag claes andersson

I sin artikel hänvisar Anna Möller-Sibelius till sex teser som Claes Andersson själv formulerade om litteratur och författarskap i Nya Argus (nr 10/1985) där Andersson bl.a. konstaterade att diktens uppgift är ”att fungera som språklig grundforskning och restaurera och återerövra ordens grundbetydelser” och att diktens uppgift är att avslöja språkligt maktmissbruk och att återskänka orden deras genuina innebörd så att ord som ”kärlek” och ”sorg” kan betyda någonting igen.

Och det är väl det som kännetecknar en betydande lyriker som Claes Andersson att han förmår ge läsaren tron på orden igen, tron på att orden har en betydelse och kan göra skillnad. Tron på att vi ser världen på ett litet annorlunda sätt efter att vi läst dem.

Vardagen möter världen

En central del av samlingen utgörs av sviten ”Inandning, utandning” som är nertecknad under perioden augusti-oktober 2014 (och som publicerades i Ny Tid i november samma år)

I diktsviten, som består av ett antal tvåradingar, växlar Andersson ständigt mellan det privata och det politiska, mellan vardagens små bekymmer och omvälvande världshändelser.
Andersson skriver med en glödande raseri och slutresultatet blir drabbande och omöjligt att värja sig för:

”(---) Ur förtvivlan / Föds våldet och grymheten, mänskors förtvivlan blir tyrannens skördefest // Vapnen laddas, fruktan mobiliseras, gränser flyttas, de underjordiska / Städerna rustas upp. Lögner sprids med ljusets hastighet över vår okunskap // Invånarna flyr i panik med barnen i famnen för att skjutas ner som / Harar och älgar under höstjakten. Där ligger de alla med bly i kroppen // Utrensningarna närmar sig, folkmorden och terrorn blir vår gemensamma / Verklighet och vår gemensamma morgondag, all vår lojalitet är borta”

Att samlingen avslutas med en annan svit, ”Glädjen. Sexton anteckningar”, känns dock förtröstansfullt – inte som i sagan som bör ha ett lyckligt slut, utan snarare som i berättelsen om livet där sorgen och glädjen tillsammans vandra.

”Den bor i huden, i ögat, i öronen, i näsan, i könet, i smaklökarna / och i ljuset som lyser genom himlens fåglar och fjärilar / och i mörkret som skymmer våra missgärningar och våra svek”