Hoppa till huvudinnehåll

Elva års hemlängtan kan upprepas

Emil och Klas Mattsson
Emil och Klas Mattsson Emil och Klas Mattsson Bild: Yle/Linus Hoffman emil mattsson

Klas Mattsson på ön Jurmo var sex år gammal då han började skolan på fasta Korpo. Han var enda barnet på Jurmo i Åbolands yttre skärgård, så han skickades till en familjebekant som bodde nära skolan.

– Det var elva års hemlängtan. Det är vad jag minns av skolan. Inte var det trevligt att bo borta hemifrån ända från sexårsåldern.

Mamma Pirjo var med den första skoldagen, men så fort Mattsson blev ensam första gången så rymde han. En bilist hittade honom på vägen och förde honom tillbaka till byn, och så började han om.

– Jag var nog ganska vilsen de första tiderna.

Han har kvar sin skolväska, en röd fyrkantig med handtag, som en portfölj. Den reste av och an mellan Jurmo och Korpo.

Lång väg hem

Klas Mattsson fick komma hem varje veckoslut. Först var det hemfärd på fredagen och återfärd på söndagen. Men senare fick han vara hemma också på söndagarna. Skolgången fixades så att han behövde återvända först på måndag.

– Det var en stor sak för mig att jag fick en hel dag till. För det värsta var nog att vara borta från föräldrarna. Det var otryggast. Men det var inget att göra åt det, annat än att vänta på fredagen då jag slapp hem.

Det bästa var under menförestider, då förbindelsebåten gick så långsamt att färden hem kunde ta upp till åtta timmar, istället för de normala tre timmarna. Då såg staten till att Mattsson fick åka helikopter hem. Då tog den kortaste resan hem sju minuter.

– Då fanns det många avundsjuka kompisar.

Så småningom fick Mattsson vänner, och han kunde glömma bort hemlängtan under någon rolig lek eller då han senare skruvade på mopeden.

– Inte deppade jag från morgon till kväll, men den [hemlängtan] fanns där hela tiden i bakgrunden.

Mosstäckta klippor ute på Jurmo i den åboländska skärgården.
Jurmo. Mosstäckta klippor ute på Jurmo i den åboländska skärgården. Bild: YLE/Annika Holmbom jurmo

I skolan tyckte Mattsson bäst om slöjd, då han fick göra något med händer. Han läste också mycket, men att plugga årtal och historia utantill gillade han inte.

– Det är helt onödigt i dagens läge. Bara man kan läsa och skriva, så kan man googla resten.

Ett och annat hyss hann han också med. Då han blev lite äldre sprang han och kompisarna till skogen och tjuvrökte på rasterna. Men de måste akta sig för rektorn, som visste vad de höll på med.

– Sådant där vanligt bus. Det vågar jag erkänna i det här läget, då man inte får kvarsittning längre.

Efter de elva åren, nio i grundskolan och två i yrkesskolan, måste Klas Mattsson återvända till Jurmo då pappan blev sjuk. Men han upplevde det aldrig som ett tvång att återvända, utan snarare som en lättnad. Han hör hemma på Jurmo och han ville stanna där.

Nu är han fiskare, sköter gästhamnen, kaféet och kiosken, hyr ut stugor och sköter om det mesta på Jurmo, där han bor med sin sambo och sina två barn, Emil (4) och Isa-Maria (2).

Isa-Maria Mattsson i Jurmo
Isa-Maria Mattsson. Isa-Maria Mattsson i Jurmo Bild: Yle/Linus Hoffman isa-maria mattsson

Om två år är det dags att fundera på var barnen ska gå i skola. Det är inget Klas Mattsson egentligen på allvar har funderat på, fastän det blir aktuellt fortare än han skulle vilja.

– Alternativen är Korpo eller finska skolan på Utö. Utö är närmare, om man bara kunde få någon transport dit. Då kunde barnen kanske delvis gå på distans också.

Skolan på Utö kommer troligen att finnas kvar om två år. I dag har skolan fyra elever, och skolan fortsätter så länge det finns elever. Men folk flyttar ganska ofta till eller från ön, så det finns ingen prognos för hur det ser ut om fem år eller ens om två år.

– Det finns ju ingen skolplikt i Finland, så barnen kunde ha hemundervisning, men nog är det ju bra att de får träffa andra barn och utveckla det sociala också.

Det är Pargas stad som ska ordna skolgången, men pappa Klas funderar mycket nu redan.

Mattssons egen båt är alltför liten för att i alla väder kunna åka de drygt 10 sjömilen till Utö, och förbindelsebåtens tidtabell passar åtminstone inte i dag. Istället har Mattsson funderat på om barnen kunde åka med lotsbåt, om det skulle vara tillåtet.

– För mig var det elva år av hemlängtan då jag bodde i Korpo, men vem vet? Kanske de trivs jättebra i skolan och inte vill komma hem.