Hoppa till huvudinnehåll

Hon har slutat drömma om att gömma sig

Pauliina turakka Purhonen skrattar
Enligt Pauliina Turakka Purhonen tar konsten ofta luften ur sanningen. Pauliina turakka Purhonen skrattar Bild: YLE/Hanna Klingenberg pauliina turakka purhonen

Konstnären Pauliina Turakka Purhonen har sluta drömma om att krypa in i buskarna och gömma sig.

- Det går ju inte, säger hon. Jag är inte osynlig och försvinner inte ur mänskors liv, inte ens fast jag flyttar ut på landet.

Istället har hon bosatt sig mitt i stan, i Helsingfors, på elfte våningen. Och eftersom hon är konstnär ställer hon också ut sina konstverk med jämna mellanrum, till allmän beskådan. I början var vernissagerna otäcka.

Varje tabb syns ju på skulpturerna. Det går inte att sjunga vidare, eller spela vidare.

- Jag trivdes med min konst när jag jobbade med den, säger hon. Men när den skulle ställas ut såg jag den i ett annat sken och tänkte att huj vad hemskt, det här kan jag ju inte tvinga på folk.

Gör bilder för sin egen skull

Med åren har hon ändå fått så pass mycket positiv respons att vernissagerna känns bra. Dessutom har hon märkt att det tillrättalagda och perfekta inte ens intresserar henne.

- Så varför skulle jag behöva producera det perfekta själv?

Pauliina Turakka Purhonens konstverk, en docka
Pauliinas produktion består av många dockor. Pauliina Turakka Purhonens konstverk, en docka Bild: YLE/Reima Kekäläinen pauliina turakka purhonen

Den konst hon sysslar med för tillfället är en blandning av skulptur, teckning, sömnad och måleri.

- Och jag gör alltid bilderna för min egen skull, säger hon. Om det är något som stör mig, så gör jag bilder om det.

Som det här med att gifta sig med någon. Nå, inte vet man ju vem det är förrän man sitter i klistret med gemensam lägenhet och tre ungar på halsen.

- Hur jag är som mamma, till exempel. Hur jag än vänder och vrider på det blir jag aldrig klok på det.

Då är det skönt att ha ett riktigt tygstycke att vända och vrida på medan hon reder ut problemet. Och när skulpturen är färdig är också saken utredd, för det mesta.

- Skulpturen far iväg och tar min fråga med sig. Och jag känner ofta att vad bra, sådär, nu kan jag lämna det.

Pauliina Turakka Purhonens skulptur.
Det är bara en bonus om någon annan uppskattar min konst, säger Pauliina. Pauliina Turakka Purhonens skulptur. Bild: YLE/Reima Kekäläinen himlaliv

Ibland märker hon också att det aldrig ens varit frågan om något problem.

Formuleringar är bedrägliga

- Istället var det bara en formulering som jag börjat tro på för att den låtit logisk och sammansatt.

- Ta det här till exempel, säger hon. Alla mina relationer. De skiter sig alltid. Det låter ju fruktansvärt. Men när skulpturen är färdig märker jag att det fortfarande låter fruktansvärt, men att det inte alls är sant.

- Konsten tar luften ur sanningen.

Prästföräldrar och många syskon

I perioder väller det ut religiösa motiv i hennes konstverk, något som antagligen beror på att hon växte upp i en familj som flyttade runt mellan olika prästgårdar. Pauliina har många syskon och båda föräldrarna är präster.

- Så jag satt ofta i kyrkan som barn, säger hon.

I själva verket var kyrkorna nästan det enda som bestod, medan städerna, skolorna och kompisarna växlade.

- Gudstjänsten kände jag alltid igen, säger Pauliina.

Pauliina Turakka Purhonens skulptur
Pauliina löser sina relationsproblem på jobbet. Pauliina Turakka Purhonens skulptur Bild: YLE/Reima Kekäläinen pauliina turakka purhonen

Kyrkor och toaletter

Liturgierna och toalettbesöken var likadana vart hon än flyttade och det är ett annat tema hon behandlat i sitt måleri. Sambandet mellan kyrkor och toaletter.

- På båda ställena gör man samma saker om och om igen. Det är en bestämd belysning och man får sitta för sig själv och tänka.

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro