Hoppa till huvudinnehåll

Systrarna Ekblads uppvisning i skådespelarkonst

Stina och Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten.
Stina och Ylva Ekblad. Stina och Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten. Bild: © Sören Vilks dramaten

Dramatens stora scen i Stockholm hör till Nordens svåraste, det är som om scenens väldiga bagage av traditioner försökte tvinga in skådespelarna i något stelt musealt. Nu försöker Stina och Ylva Ekblad på tumanhand leka bort stelheten.

Jag har ofta råkat ut för att ett stort scenrum slukar hela ensemblers goda intentioner.

Dramatens stora scen i Stockholm.
Dramatens stora salong. Dramatens stora scen i Stockholm. Bild: Roger Stenberg dramaten

Maria Stuart / Dramaten

Av Friedrich Schiller.
Bearbetning och regi: Peter Konwitschny.
Scenografi och kostym: Johannes Leiacker.
Ljus: Manfred Voss.
I de centrala rollerna: Stina Ekblad och Ylva Ekblad, i andra roller bla. Magnus Roosmann och Johan Fagerudd.

Det händer ofta på Nationalteaterns stora scen i Helsingfors, ännu oftare på stadens stadsteater. I Stockholm har jag sett en I väntan på Godot med Mikael Persbrandt försvinna någonstans på stadsteatern, och på Dramatens stora scen har jag väl aldrig upplevt något som riktigt skulle ha lyckats gripa tag om mig.

När jag inför Maria Stuart hör att Stina och Ylva Ekblad under stora delar av föreställningen ska fylla den stora Dramatenscenen på tumanhand, undrar jag hur det alls ska vara möjligt.

Reklamaffischen för Maria Stuart.
Reklamaffischen för Maria Stuart. Bild: Tomas Jansson/YLE dramaten

200 år gammal pjästext

Maria Stuart är tyska Friedrich Schillers pjäs från år 1800, en text som beskriver maktkampen mellan Elisabeth och Maria Stuart i 1500-talets England. Den är fylld av borgerliga ideal, förnuft och humanism, samtidigt som den beskriver ett blodigt spel av intriger och maktens alternativlöshet – det som också dagens politiker häpnadsväckande ofta hänvisar till.

Dramatens fasad i Stockholm.
Dramatens fasad i Stockholm. Bild: Tomas Jansson/YLE dramaten

Det är en klassiker som inte brukar synas på finländska repertoarer men som spelats på Dramaten med jämna mellanrum, senast år 2000 i regi av Ingmar Bergman.

Det är förstås stora stövlar att fylla, så nu har Dramaten kallat in en i operakretsar smått legendarisk (öst)tysk regissör, Peter Konwitschny som – sådär som tyska 60+ regimän ofta gör – hämtar med sig radikala regikoncept.

Inför premiären konstaterade han att man inte alls ska sätta upp klassiker om man inte översätter dem till nutid. Och han lever som han lär.

Stryker slutet

Textmässigt har Konwitschny valt att stryka hela femte akten där Maria Stuart förbereder sig för sin död (”för tjatigt”).

Vidare väljer han att före paus stryka all kostymprakt, och istället för att låta det hela utspela sig under 1500-talet skapar han en ram som hämtar alla tider till föreställningen. Han förvandlar dramat till en lek där skådespelarna Stina och Ylva Ekblad liksom framkallar hela situationen, och sedan lämnar den åt sitt öde när de tröttnar på manliga maktkamper och blodutgjutelser.

Dessutom bygger han upp föreställningens nerv helt och hållet kring Stina och Ylva Ekblad.

I originaltexten möts Maria Stuart och Elisabeth först i tredje akten, men just för att regissören vill ställa systrarnas spel mot och med varandra i centrum får Stina och Ylva Ekblad på Dramaten göra alla roller före paus.

Stina och Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten.
Stina och Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten. Bild: © Sören Vilks dramaten

Hela uppsättningen står alltså och faller med Ekblads. Att dessutom erbjuda dem möjligheten att fylla Dramatens traditionstyngda jättelika stora scen på tumanhand, utan scenografi och utan mycket annan rekvisita än en kofot, måste vara väldigt många nordiska skådespelares hemliga dröm & mardröm. Vilken chans! Och vilken omöjlig uppgift!

Men vi tar allt från början.

Lekfulla skratt inleder och avslutar

Föreställningen inleds med systrarnas skratt någonstans ifrån. Fram träder två kvinnor/flickor som har hittat på en lustig lek och sätter igång med att på tumanhand spela fram ett tiotal gestalter, ofta så att de bara svänger runt ett varv och är någon annan.

Här får (tvingas) båda Ekblad utnyttja hela sitt skådespelarregister. Det handlar inte bara om tal och uttryck, men också om stil: det är allvar, det är komedi, det är slapstick, det är intim småscensteater och stora gester, och allt gör de med samma lätthet och självklarhet.

Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015.
Ylva Ekblad. Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015. Bild: © Sören Vilks dramaten

Det är också ett skolexempel på samspel.

Klart två syskon är samspelta, kan man tänka. Men här är det något ännu mer. Det känns att de trivs med att finnas där tillsammans, det känns att de vet varandra utan och innan, och de är tillräckligt skickliga för att kunna utnyttja det maximalt.

Den spelglädjen och dynamiken färgar hela föreställningen.

Ytterligare en nyckel är lekfullheten som får uppsättningen att undvika klassikergrynnan – det där museala överdrivet teatrala som får åtminstone mig att titta åt annat håll.

Att regissören ramar in det hela med att förvandla pjäsen till något systrarna bara leker fram, ger honom också en möjlighet att problematisera det här med maktutövande.

Konwitschny streckar under Elisabeths ovilja att avrätta sin småkusin Maria Stuart som en del av ett maktspel, och när han nu dessutom stryker femte akten lämnar han samtidigt slutet öppet, ger Elisabeth en möjlighet att dra sig ur, låta männen sköta maktspelet och blodutgjutelsen på egen hand.

Smarta regiidéer

Att regissören efter pausen, när vi i en timme har sett Ylva och Stina fylla scenen på tumanhand, slänger in över ett dussin personer i 1500-talsdräkter på scenen är en snygg kontrast. Första aktens intimitet i svartvittgrått förbyts i ett färgsprakande människomyller – där det förresten är lillasyster Ylva som spelar Elisabeth, den äldre av de två.

Scenbild ur Maria Stuart på Dramaten, hösten 2015.
Scenbild ur Maria Stuart på Dramaten, hösten 2015. Bild: © Sören Vilks maria stuart

När det sedan är dags för den dramatiska höjdpunkten: Maria Stuart ska befrias med våld och Elisabeth ska störtas, ett uppror slås ner, det är kulsprutesalvor (!) och rök och död. Då följer E och MS inte längre med vansinnet på scenen utan från en upplyst salong.

Stina Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015.
Stina Ekblad. Stina Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015. Bild: © Sören Vilks dramaten

Snyggt skapar Konwitschny en situation där han med hjälp av ljus och ljudeffekter får det som sker på scenen att bli en annan tid som kvinnorna studerar utifrån, som om de redan lämnat allting, lämnat jordelivet – eller leken de hittat på – och lätt roade studerade galenskapen.

Så blir de ensamma kvar, tänder var sin cigarett, beställer in kaffe, småtjattrar om mjölk och socker.

Kontrasten till det öronbedövande maktspelet är enorm, och effekten riktigt riktigt snygg.

Så serveras jag smarta regiidéer, briljant skådespeleri, en ständig (tyskt) analytisk underton som mera stimulerar hjärnan än hjärtat.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur oändligt mycket hellre jag hade sett allt det här på en mindre scen. Både Stina och Ylva spelar ju ändå mer med nyanser än med de stora uttryck som en såhär stor scen egentligen förutsätter.

Det är lekfullheten som är den stora behållningen, och det briljanta spelet. De stora idéerna sugs ohjälpligen in i det stora rummets vakuum utan att riktigt nå ända ut i salongen.

Artikeln har uppdaterats gällande Maria Stuarts och Elisabeth Is släktskap.

Läs också "Knausgårds Min Kamp som teater"

Läs också