Hoppa till huvudinnehåll

Mathias Gustafsson: Rosa sockor och mörk hy

Mathias Gustafsson är redaktör på Svenska Yle och arbeter för Radio Vega Östnyland.
Kolumnisten har mött en del folk från andra kulturer under årens lopp. Mathias Gustafsson är redaktör på Svenska Yle och arbeter för Radio Vega Östnyland. Bild: YLE/ Stefan Paavola mathias gustafsson

Dagens ibland rätt hätska debatt om flyktingar har fått mig att börja tänka på de möten jag själv har haft med folk från andra kulturer. Det första var ungefär år 1981.

Vi satt samlade i ett av rummen på Öviks lägergård i Borgå. Det var en varm sommardag i början av åttiotalet. Plötsligt ropar Oscar från en av de övre britsarna:

- Hej Nigger, kasta hit min handduk!

Trots att ”n-ordet” inte direkt var bannlyst på den tiden och användes rätt friskt som skällsord, kände jag ett klart obehag mot ordet i det här sammanhanget. Det gjorde också den indiskfödde kille som var mottagare till det. Han ställde sig upp, gick fram till Oscar med handduken, tog honom hårt om armen och väste:

- Jag heter faktiskt Johnny!

Nå, händelsen smälte in i lägervardagens ståhej och togs aldrig upp till diskussion mera. I dag hade reaktionerna säkert varit större. Men det är helt klart att det på något sätt gjorde ett intryck på mig eftersom jag ännu minns det här, trettiofem år senare.

Hur som helst var Johnny faktiskt den första jag lärde känna med annan hudfärg. Han var inte flykting utan hade adopterats av en mamma i Borgå. Han kunde inte ens något indiskt språk längre eftersom han var så liten vid flytten hit. I det tidiga åttiotalets Borgå fanns knappt några alls med annan hudfärg. De kom först i slutet av decenniet. De var vietnameser.

Nyttig läxa

Vi har nu förflyttat oss fem-sex år framåt i tiden. Platsen är busstationen i Borgå. De första flyktingarna från Vietnam har anlänt. De är inte speciellt många men man träffar på dem då och då. Jag står och kollar in tidtabellerna och bredvid mig står en asiatisk man.

- Hi, are you from Vietnam? frågar jag. På något vis kände jag att det var på sin plats att tilltala honom och visa att jag är intresserad.

Jo, han kommer från Vietnam och bor nu i Vårberga, säger han.

Vi hade precis under historielektionerna behandlat Vietnamkriget, ganska rudimentärt men dock. Jag antar att det var kopplat med den debatt som fördes om flyktingarna då.

Så när jag med kunnig min anklagar USA för vietnamesernas nöd får jag mig en näsbränna jag knappast någonsin kommer att glömma.

- Nej, nej, nej! säger killen. USA good, bad they leave!

Här fick unge mäster näsvisheten från Tolkis sig en knäpp på nosen. Jag hade helt enkelt utgått ifrån att allting var Nixons fel. Men de som flydde Vietnam den tiden flydde ju den regim som blev kvar där efter kriget.

Det goda var att jag lärde mig läsa på lite grundligare innan stora uttalanden om världens beskaffenhet. Det skulle säkert vara nyttigt för var och en att läsa lite mera om de kriser och konflikter som pågår just nu för att bättre förstå behovet av att hjälpa.

Ljusröda sockor

I dag är jag en medelålders man med en dotter i förskolan. Jag har försökt uppfostra henne till en förståndig människa som inte känner någon form av xenofobi eller orsak att tycka illa om andra på grund av hudfärg eller skillnader i kultur.

Häromdagen hämtade jag henne från förskolan. Som den ansvarsfulle far jag är, frågade jag vem hon hade lekt med ute på gården.

- Jag vet int vad hon heter, men hon har ljusröda Olofsockor.

Jaha, tänkte jag. Frozen igen.

- Men hur ser hon ut då? frågade jag.
- Nå int vet jag rikit, hon e längre än jag … och så har hon en väska med två kattungar på.

Som alla väl kan förstå blev jag ju inte riktigt klok på vem det här gällde och lät saken bero.

Följande dag då jag kom för att hämta henne hängde hon vid gungorna med en mörkhyad flicka, ett av de få flyktingbarn som lever i vårt samhälle på svenska. Den flickan hade ljusröda Olofsockor och en skolväska med kattungar på. Och jo hon är längre än min dotter.

Trots alla otroligt hatfulla kommentarer man hittar på olika debattforum i dag, inlägg som gör mig mörkrädd, har vi kommit ganska långt på vägen. Vi har rört oss från ”Hej nigger” till en generation som inte ens tänker på att beskriva sin kompis som en person med annan hudfärg utan i stället talar om figurer på sockor. Det gör mig glad, mycket glad!

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland