Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 32: "Mina känslor dog av svält"

Kvinna i fönstret.
Kvinna i fönstret. Bild: Marcus Rosenlund #inödochlust

Efter att ha varit tillsammans i 12 år, av vilka 6 gifta, tog jag ensam beslutet att flytta ifrån min man. Varför?

Orsakerna många: illamående, såväl fysiskt som psykiskt, känslan av att inte räcka till, känslan av att vara ensam om alla beslut, i synnerhet gällande barnen.

Som hos så många andra gick det bra i början, hembyggarbehovet kom och gick, i synnerhet under graviditeten när hormonsvallningarna pågick som bäst. Märkte redan då att i detta förhållande måste man vara stark.

Inget stöd , ingen uppmuntran, inget tecken på delat ansvar i något. På grund av mannens jobb var jag långa tider ensam först med ett, sedan med två barn. Hemsysslorna var aldrig ett problem, tvärtom fungerade de som "terapi", där man fick känna att man dög till någonting.

Grubblar över generationsklyftor, uppfostran och curling även förr i världen. På hur olika sätt vi människor lär oss tackla problemlösning och motgångar, över hur glaset alltid är halvtomt eller halvfullt, aldrig halvt.

Kan kallt säga att mina känslor dog av svält. Negativitet. Passivitet. Inte bara från mannens sida, utan även från familjekretsen.

Efter separationen, där barnen flyttade med mig, har barnens far äntligen insett vad han gått miste om. NU är han far till barnen, delar deras hobbyn och intressen. Vi har lyckats med att diskutera barnens vardag utan stridigheter, barnen får välja när de sover över hos sin far, oftast 2-3 nätter per vecka, och bägge barnen har en känsla av att vi nu som föräldrar bättre har tid för tumistid, med ett barn åt gången.

Skilsmässan är fortfarande öppen, separationen ett faktum, och känslorna, ja, de dog. Även det starkaste trädet torkar ut utan vatten, sol och näring. Nu är det bara att klippa bort alla torra kvistar, och hoppas på att rötterna inte tog skada.

Tog hjälp av en yrkeskvinna, psykoterapeut, som öppnade mina ögon, som LYSSNADE och fick mig att inse att jag måste hitta mig själv inne i mig. Inte bara min mammaroll, eller yrkesroll, eller roll som dotter, syster, fru, kusin, familjens svarta får.

Vem är jag? Fråga mig om några år!

anonym kvinna

Läs fler skilsmässoberättelser här
Berätta din egen story här

Läs också