Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Vi måste visa våra barn att det går att hjälpa

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Vi skall och kan inte skydda våra barn från världens elände.

En av de första saker som min fru och jag märkte då vårt barn började dagis var att frågan om etnicitet var en ickefråga för honom.

Det är en märklig sak att lägga märke till och det gör man bara om man redan befinner sig i ett sammanhang där etnicitet gjorts till en fråga, i ett samhälle som inte är befriat från rasism.

Barn leker tillsammans, ibland har de kul och ibland råkar de i luven på varandra. Vårt barn har aldrig talat om ett annat barns hudfärg eller ursprung. Varför skulle han det egentligen? Ett barn är ett barn.

Det är vi vuxna som genom våra handlingar och attityder överför rasism på våra barn.

Bild: EPA/Jamal Nasrallah syrien

Bilder i media

För någon vecka tog vi upp någon aktuell händelse med vår tioåring. Han sade att han redan hört om den, sett den, att man gör det överallt.

Bilder av flyktingar, döda och levande, når oss hela tiden och vi kan och ska inte skydda barnen från det här.

Tanken om att man kunde beslöja världen för barnen är omöjlig i det flöde av information som omger oss.

Däremot ska vi genom våra handlingar visa hur man bemöter orättvisa och lidande, visa att man kan göra något.

Flytkingar landstiger på den grekiska ön Kos.
Flytkingar landstiger på den grekiska ön Kos. Bild: EPA kos

Den paradoxala oviljan att hjälpa

Vi vill lära våra barn anständighet och att ta hänsyn till varandra. Samtidigt undgår det knappast någon, att Finland och många andra länder brottas med frågan om att hjälpa de människor som vill fly krig och elände.

Anledningen till vår icke-vilja är i grunden ett vi och de tänkande, etnicitet, att människor som ser ut som våra barns klass- eller dagiskompisar, plötsligt inte anses vara värda vår hjälp.

Det förstår våra barn och jag undrar hur de betraktar oss vuxna då vi debatterar och reflekterar kring något helt uppenbart, kring det som vi försökt lära dem hela deras liv; att man skall behandla andra människor väl.

Det som står på spel

Att många människor i dag berörs av flyktingarnas situation och vill hjälpa är något som ett barn känner igen; det är en bild av det som typ alla vuxna försöker lära ut, men som är ett krav som verkar tunnas ut då människor upphör att vara barn och blir vuxna.

Ofta ställer vi krav på barn som vi inte lever upp till själva.

På många sätt är också vår egen trovärdighet på spel här; de värden som vi uppfostrar våra barn enligt får betydelse i och med att vi visar att också vi tror på dem.

Flyktingbarn från Pakistan.
Flyktingbarn från Pakistan. Bild: Nadeem Khawer / EPA översvämningar

Om vi inte vill säga att vissa människor är viktigare än andra, ja då måste Europa sluta älta och börja hjälpa.

Om vi i dag väljer att visa att vi gör vad vi kan eftersom andra människors situation tydligt bjuder in oss att hjälpa, ja då visar vi också att vi kan påverka framtida problem, att politik och engagemang i världen betyder något.

Att göra i dag är att motarbeta rasism i morgon.

Om vi tillsammans visar att man kan påverka sin värld, att man kan svara mot svåra situationer som uppkommer under ett människoliv, ja då skapar vi också den känsla av trygghet som varje människa behöver. Också vi som idag har det förhållandevis bra.

Världen känns lite mindre kall och kuslig om vi vet att vi har varandra.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje