Hoppa till huvudinnehåll

Schyssta nya låtar bortom mainstream vol. 8

Public Image Ltd
John Lydon i Public Image Ltd. Public Image Ltd Bild: EPA / FACUNDO ARRIZABALAGA public image ltd

Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.

Sweet Billy Pilgrim / Slingshot Grin


I all sin till synes enkelhet är Slingshot Grin en osedvanligt snyggt uppbyggd låt som biter sig fast i mig allt hårdare för varje gång jag hör den. En ödesmättat bluesigt gungande rytm som perfekt lyfter fram texten som handlar om förhållanden som även de är i gungning. Det brittisk-amerikanska bandet Sweet Billy Pilgrim har existerat i drygt ett decennium och jag har sporadiskt lyssnat på dem under årens lopp. Emellanåt har jag applåderat högt åt det jag hört, men ibland har jag bara skakat på huvudet och undrat vad de egentligen håller på med. Men så har SBP också skapat musik med ett så pass brett spektrum att det är svårt att kategorisera dem i något specifikt fack. Vilket oftast är ett kännetecken på en intressant grupp eller artist. Slingshot Grin är en singel från deras färska album Motorcade Amnesiacs. På basen av denna låt är det en skiva jag definitivt måste kolla in närmare. I videon lär det, förutom ett par bandmedlemmar, förekomma diverse brittiska skådespelare som kanske är bekanta för er som följer med olika tv-serier som Game of Thrones, Eastenders och Holby City.

The Souljazz Orchestra / Shock And Awe


En låt med rytmpinnar kan ju inte vara dålig. Och det är den inte heller. Verkligen inte! Shock And Awe är fylld med härligt energiska västafrikanska rytmer med sköna latinoinfluenser. Vilket är smått intressant med tanke på att The Souljazz Orchestra kommer från Kanada. Men det är ett mångkulturellt band vilket även återspeglas i deras musik. Här finns en intensitet och äkthet som man inte kan återskapa på konstlad väg. Det går inte att fejka. Antingen har man det eller så har man det inte. The Souljazz Orchestra har det. Definitivt.

Public Image Ltd / Double Trouble


Public Image Ltd:s förra platta This Is PiL (2012) var deras första skiva efter en paus på 20 år och den blev den sommarens soundtrack i mitt hushåll. Efter det har jag ivrigt väntat på deras följande skiva och nu är den äntligen här! What The World Needs Now... är titeln på PiL:s tionde studioalbum som kom för några dagar sedan. Tyvärr har jag ännu inte kommit åt att höra den i sin helhet, men första singeln Double Trouble har jag diggat tämligen svårt i en dryg månad redan sedan den kom ut. Energin här är så elektrisk att den kan tävla med ett smärre åskväder eller slå ut trafikljusen i en medelstor korsning. Eller t.o.m. få mig att vilja dansa frivilligt, det ni. Visserligen blir det närmast fuldans, men på något sätt passar det till låten. Det här gör att jag tackar gudarna för att de begåvat mig med en förhållandevis god musiksmak så att att förstår att uppskatta det geniala i detta och inte ens i misstag går och köper en Justin Bieber-skiva, hugaligen. Och vem annan än John Lydon kan väl sjunga om en trasig toalett på medryckande vis.

Hooton Tennis Club / P.O.W.E.R.F.U.L. P.I.E.R.R.E.


Redan i januari skrev jag i denna blogg om brittiska Hooton Tennis Club när de då gav ut sin debutsingel. Nu har första fullängdaren kommit (Highest Point In Cliff Town) och P.O.W.E.R.F.U.L. P.I.E.R.R.E. är en singel från den. Redan första singeln Jasper fick mig att fastna för deras uppfriskande lo/fi- och garageinfluerade form av britpop och nya singeln bara befäster min åsikt om Hooton Tennis Club. Som naturligtvis inte kommer från Hooton och ingen i bandet spelar heller tennis. Det skall bli mycket intressant att följa med denna kvartett i framtiden. Jag hoppas bara innerligt att de inte lyfts fram som ännu en i raden av alla dessa band som den brittiska musikpressen hoppas att skall rädda britpoppen. Det brukar vara ett bra sätt att förstöra ett band genom att alltför tidigt lägga alltför stor press på dem.

Lianne La Havas / Green & Gold


Jag var en av många som fastnade för Lianne La Havas i och med hennes fantastiska debutalbum Is Your Love Big Enough? som kom 2012. Nu har den ofta svåra andra skivan (Blood) kommit ut och tyvärr måste jag konstatera att den inte når riktigt lika höga vågtoppar som debuten. Till exempel singlarna Unstoppable och What You Don't Do lämnar mig något oberörd. Men kanske de växer med tiden. Däremot gillade jag genast spåret Green & Gold. Skönt mjuk atmosfärisk tillbakalutad soul som får mig att sakna värmen i ett välfyllt och lagom skummigt badkar.

Schyssta nya låtar bortom mainstream-listan på Spotify: