Hoppa till huvudinnehåll

40 år med Wish You Were Here eller När mor introducerade mig till Pink Floyd

Pink Floyd, Wish you were here
Pink Floyd, Wish You Were Here Pink Floyd, Wish you were here Bild: YLE / Dan Eskil Jansson pink floyd

Tankar och minnen kring Pink Floyds album Wish You Were Here som fyller 40 år den 12:e september 2015.

Jag minns det som om det var i förrgår. Tyvärr. Det var julafton under 70-talets senare hälft och jag väntade med spänning på att se vilken eller vilka av alla de skivor jag önskat mig som skulle finnas gömda under granen.

Kiss-planscher

På den tiden var jag något av en hårdrockare och hade tapetserat väggarna i mitt pojkrum med Kiss-planscher. Så jag hade förstås önskat mig några Kiss-plattor som jag ännu inte hade. Och jag hade önskat mig dem som LP. Inte som C-kassett. Vilket var det jag fick.

Till råga på allt var det ingen Kiss-kassett, utan med ett för mig obekant band. Pink Floyd stod det. Pink Floyd? Aldrig hört talas om. Skivan hette Wish You Were Here, men inte heller det sade mig någonting. På bilden skakade två gubbar hand med varann. Tydligen brann den ena gubben, så det var ju litet roligt. Men annars var jag rätt konfys.

Något förbryllad

Det var min kära mor som hade gett mig kassetten och uppenbarligen såg hon att jag var något förbryllad. Hon förklarade att hon inte hade vågat köpa någon Kiss-platta åt mig eftersom hon inte visste vilka jag hade (kanske hade hon tappat bort min handskrivna önskelista), utan hade istället satsat på att köpa något annat som jag kanske också kunde tycka om. Därför hade hon gått till vår lokala skivbutik i Mariehamn och förklarat dilemmat för expediten.

Expediten sade att hon hade en son som var ett år äldre än jag och som också gillade Kiss. Men förutom Kiss gillade han också Pink Floyd. Så får det kanske lov att vara litet Pink Floyd?

Pink Floyd, Wish you were here
Pink Floyd, Wish you were here Bild: YLE / Dan Eskil Jansson pink floyd

Inspirerad av detta köpte min mor således P. Floyds Wish You Were Here åt mig. Som alla Floyd-diggare vet är WYWH deras i särklass lugnaste skiva och således kanske inte den bästa inkörsporten till Floyd-världen för en ung liten hårdrockare.

Men det här visste jag förstås inte då, utan tänkte att ju måste ge skivan en chans innan jag kunde uttala mig om den. Ja, redan då tänkte jag på det sättet.

Väntade och väntade

Så jag gick till mitt rum, lade in kassetten i spelaren, tryckte på play och väntade på att någonting skulle hända. Och väntade. Och väntade. Så hördes några små tysta underliga pipande ljud som sakta sakta växte i styrka och det kändes som en evighet för låten att äntligen komma igång. Men inte hjälpte ju det när den musik som hördes var erbarmligt tråkig. Det var t.o.m. ungefär det sämsta jag någonsin hade hört.

Jag minns ännu hur jag på julafton gick till min mamma och besviket sade: "Vad är det för jävla skit du har köpt". Det minnet får mig ännu snart 40 år senare att skämmas.

Spelade kort och skivor

På den tiden spelade min mor och jag ofta kort om kvällarna och då brukade vi samtidigt lyssna på någon av mina skivor. Men efter att jag fått Wish You Were Here tvingade min mor mig att spela den nästan varje gång. Jag vet inte varför, för det var verkligen inte hennes musiksmak heller. Kanske hon tänkte att jag skulle börja tycka om musiken ju mer jag hörde den.

Men det gjorde jag inte.

Efter ett tag började jag förstås kunna skivan någorlunda utantill och t.o.m. fördra den, men jag lärde mig inte att tycka om den. Och småningom slutade vi spela den helt.

Så snabbspolar vi framåt ungefär ett år.

Badkarsfantast

Redan som liten parvel var jag en inbiten badkarsfantast. Jag tyckte det var så himla skönt och avkopplande att ligga där i det varma skumbadet, läsa serier och lyssna på musik.

Så var det en gång jag skulle välja musik till följande badsession. Men jag märkte att jag inte hade lust att höra på någon av mina vanliga badkassetter. Mitt i allt föll min blick på Pink Floyds Wish You Were Here. Jag betraktade den tveksamt och liksom vägde den där den låg i min hand. Till sist bestämde jag mig för att ge den en ny chans.

Jag gled ner i badet, sträckte ut min hand och tryckte på bandspelarens play-knapp. Den musik som kom därur var ungefär den bästa musik jag någonsin hade hört! Jag kunde inte för mitt liv begripa vad jag hade haft emot den tidigare! Från den stunden var jag en inbiten Pink Floyd-diggare och de är än idag mitt favoritband.

Blandning av tur och envishet

Det hade jag väl aldrig kunnat tänka mig – att min mor som inte vet så värst mycket om musik med en lagom blandning av tur och envishet skulle introducera mig till Pink Floyds fantastiska musikvärld.

Och om någon undrar, så – ja. Jag har bett min mor om ursäkt för mitt fula uttalande den där julen. För länge sedan. Men jag gör det gärna igen. Förlåt. Och tack.

Läs också