Hoppa till huvudinnehåll

Lyckan som dröm och förbannelse

Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä i Lucky på Teater Viirus.
Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä i Lucky på Teater Viirus. Bild: Cata Portin lucky

Karriär, kärlek, familj, drömmar som åkt i malpåse ... I Teater Viirus nya pjäs Lucky granskas glappet mellan förväntningar och realitet under den mest hektiska perioden i livet. I fokus står några urbana trettioplussare som samtidigt får representera en hel ålderskategori. För manus och regi står teaterns konstnärliga ledare Maria Lundström.

Skaffa barn, byt jobb, ta ett lån, ta en öl ...Programbladet till Lucky går att knåpa ihop till en tärning, specialdesignad för alla villrådiga som i likhet med pjäsens personer sitter mitt i det där skedet av livet då vi förväntas fixa allt.

Men hur mycket ryms i samma ekvation, egentligen? Och vad händer när vi plötsligt drabbas av insikten att livet är det där som bara rinner iväg medan vi sysslar med annat?

Maria Lundström dyker ner i fem urbana trettioplussares liv. Viktor Idman och Jessica Raita gestaltar ett par som utåt sett representerar framgångsidealet. Men bakom den polerade fasaden med egen IT-firma, vackert hem och rosiga barn är bägge på väg in i väggen med ilfart. Det inbördes förtroendet är ställt på noll och kommunikationen reducerad till rutingräl i lädersoffan.

Och på ett annat håll i staden gryr ett helt nytt förhållande. Två singlar (Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä) landar i samma säng efter en kväll på krogen och plötsligt har det som kanske var tänkt som ett engångsligg förvandlats till en relation med gemensamt barn och bräckliga förutsättningar.

Lika bräckliga som den känsliga men tafatta enslingens försök att hitta någon att dela sitt liv med. Oskar Pöystis socialarbetare ägnar dagarna åt att lösa knutarna i andras liv men inför sin egen ensamhet är han maktlös.

Statistiskt representativa karaktärer

Viirus ensemble fångar gestalterna ur sin egen generation träffsäkert. Det är lätt att hitta kontaktytan till dagens unga Helsingforsare i den samlade bilden men det är samtidigt också något av uppsättningens problem.

I de fem karaktärerna finns nämligen så många problemställningar representerade att jag ibland får en känsla av att statistikcentralen dikterat agendan, inte författaren.

Konstruktionen kör obönhörligt över dramat. Men det hade vi kanske inte märkt om Maria Lundström hade vågat lita lite mer på bildberättande än ord.

Pjäsens största svaghet är nämligen dialogen som ofta blir både klichéspäckad och övertydlig.

När Jessica Raitas hustru öppnar samtalet i den äktenskapliga soffan med ”Älskar du mig?” är det nästan svårt att tro sina öron. Hur många äktenskapliga gräl på teatern har inte inletts just med det startskottet?

Men det största problemet är kanske inte den slitna rundgången i dialogerna utan ambitionen att bokstavera ut lite för mycket.

Maria Lundström är en erfaren regissör men debutant som pjäsförfattare. I likhet med de flesta debutanter nuddar hon vid alltför för många tematiska trådar samtidigt som hon inte riktigt vågar förlita sig på att det outtalade går hem.

Paradoxalt nog är det just de få ordlösa scenerna som bär allra bäst i Lucky.

Viktor Idman och Jessica Raita i Lucky på Teater Viirus.
Viktor Idman och Jessica Raita. Viktor Idman och Jessica Raita i Lucky på Teater Viirus. Bild: Cata Portin jessica raita

Skapa eller återskapa?

När det äktenskapliga grälet komprimeras till en stum sammandrabbning, utmattningen till en panikartad kamp med rämnande inköpskassar och ensamheten till uppgivet skamsen onani förmedlar uppsättningen tragiken i rollernas liv med en intensitet som dialogen aldrig når upp till.

Och påminner oss samtidigt om teaterns verkliga styrka.

Den finlandssvenska publiken är inte bortskämd med teater som skildrar den egna vardagen, utan omvägar via andra språk eller samhällen. I Lucky råder inga tvivel om att vi rör oss på hemmaplan.

I Kaba Assefas smarta scenografi sitter publiken uppradad på balkonger längs väggarna och blickar ner på ett Helsingfors i koncentrat, med metrobunkrar och trappuppgångar.

”Ei minkäänlaista kunnossapitoa – Inget underhåll.” Ett par lakoniska skylttexter kommenterar mycket mer än bara gatuunderhållet.

I Viirus uppsättning finns också ambitionen att föra in den här verkligheten på scenen, återskapa den så som den ser ut och låter. Och visst lyckas det glimtvis men lika ofta skorrar det till på ett sätt som bara gör oss alltför medvetna om att verklighet på teatern är fejkad verklighet.

Jag tror inte att den här uppsättningen hade känts ett dugg mindre igenkännbar eller angelägen om den hade vågat driva sitt formspråk lite längre mot det stiliserade och visuella berättandet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje