Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 37: "Efter separationen blev jag svartmålad"

Man vid fönster med #inödochlust-stämpel
Man vid fönster med #inödochlust-stämpel Bild: Yle/ Marcus Rosenlund #inödochlust

Efter att ha träffats redan i 15-årsåldern gifte vi oss tidigt. Efter många år tillsammans och flera barn var det uppenbart att vi utvecklades åt helt olika håll.

Jag ägnade mig allt mer åt mitt på den lilla fritid vi hade och hon ägnade sig åt hunden och annat. Vårt samliv blev torftigare och torftigare och jag upplevde att det alltid var jag som tog initiativet. Hon var trött, hade inte lust eller mådde inte riktigt bra.

Jag började efter hand umgås mer med arbetskamraterna på fritiden och fick höra att det var ganska skönt att jag var borta mer hemifrån. I umgänget med arbetskamraterna kände jag den vänskap och den uppskattning jag inte upplevde hemma.

Efter ytterligare något år började vi tala om separation, inte om skilsmässa. Jag flyttade snart ut och bosatte mig i närheten i en lägenhet och min fru och barnen bodde kvar i villan. Jag träffade dem i stort sett varje dag och trots att jag nu hade dubbla bostadskostnader delade vi på den övriga ekonomin. Det var nu det fula spelet började.

Mina svärföräldrar övertygade min fru om att jag nog hade en affär med en av mina arbetskamrater. Mina egna barn och deras kusin sattes att spionera på mig och leta igenom vår bil och min lägenhet i jakt på "bevis".

Min svärfar skuggade mig i bil ett antal kvällar. Ett parkeringskvitto som "bevisade" att jag stannat över natten hos en arbetskamrat lades fram. I själva verket gick parkeringstiden automatiskt över till nästan morgon om man betalade full avgift en eftermiddag/kväll. Bilen ska också ha setts parkerad i närheten en annan kväll. I en lånad påse för skorna hittades ett kvitto som "bevisade" att jag köpt presenter åt någon, och så vidare.

Jag anklagades offentligt för otrohet inför barnen och inför min övriga familjer och hennes anhöriga. Allt jag sade ansågs vara bortförklaringar och lögner. Att jag kände en viss attraktion för en av mina arbetskamrater som var singel, gjorde att jag till slut ifrågasatte mina egna motiv och kände mig mer och mer osäker på framtiden. Var ändå allt inte mitt fel?

Nu ansökte min fru också om skilsmässa och min svärfar anlitade en slipad advokat för att få ut så mycket som möjligt ur det gemensamma boet. Nu blev detta ett bakslag, här fanns inte så mycket att få ut som beräknat och advokaträkningen blev hög. Detta förgiftade förhållandet mellan min exfru och mig efter skilsmässan och barnen kände nog att de tvingades ta mammas parti.

Här måste tydligen finnas en skurk och den rollen var given. Jag höll på att övertalas om att också ge upp vårdnaden för barnen helt, men jag ångrade mig i sista momangen och fick delad vårdnad. Varje gång barnen skulle vara med mig uppstod det ändå svårigheter och det hette att de inte ville. Den sorg jag har gått igenom i allt detta går bara inte att beskriva, men tiden läker faktiskt sår.

Ur kontakterna med arbetskamraterna uppstod det verkligen senare ett förhållande och jag fick också dåligt samvete för det, även om det gjorde mig hel som människa.

Det tog nästan tio år innan förhållandet med barnen normaliserades, men med min exfru har jag dock ännu en helt icke-existerande kontakt. Nu är barnen vuxna och har egna barn och jag får äntligen vara morfar, när jag nu inte fick vara pappa under hela deras barndom. Allt har blivit bättre.

anonym man

Berätta din egen historia här

Läs också