Hoppa till huvudinnehåll

Fredrika Sundén: En gång Pernåbo, alltid Pernåbo

Är reporter och arbetar för Svenska Yle
Är reporter och arbetar för Svenska Yle Bild: Yle/Madeleine Boström fredrika sundén

Man behöver inte skämmas över att vara östnylänning. Tvärtom. Fredrika Sundén funderar på sin koppling till hembygden och hur hon omfamnat sin östnyländska identitet.

– Varför pratar du finsvenska? Du ska ju prata Pernådialekt!

Så sa en av mina bästa barndomskompisar till mig en morgon då jag var fem år gammal och precis hade börjat på dagis i Pernå.

Innan det hade jag inte haft mycket kontakt med andra barn i hembyn, utan hade mest lekt med släktingbarn eller barn som bodde på samma gata som mommo och mofa inne i Lovisa centrum.

Finsvenska var benämningen vi använde för högsvenska, en finlandssvenska som kanske främst förknippas med huvudstadsregionen. Inget för en stolt östnylänning, alltså, åtminstone om man skulle tro min kompis.

Av någon orsak minns jag just den här episoden väldigt tydligt. Pernådialekten smittade av sig på mig också till sist, men jag ägnade inte min lokala identitet någon större eftertanke. Det vill säga, inte förrän mycket senare, då jag packade i väg mig till Helsingfors för att studera journalistik.

Pinsamt med dialekt

Majoriteten av de studerande på min linje kom från huvudstadsregionen och jag befann mig plötsligt i en helt annan situation. Min östnyländska stack ut på ett sätt jag närmast upplevde som pinsamt.

Under en föreläsning råkade jag till exempel av misstag använda ordet ”lekkis” för att beskriva dagis, eftersom det är det jag är van med från Pernå. Mitt gamla daghem heter Lekgården, på finska Leikkis.

Det var helt normalt för oss att använda "lekkis" som en beteckning på dagis. De andra som var med på föreläsningen däremot tyckte det var jättelustigt och brast ut i skratt.

Efter det började jag mer eller mindre medvetet tona ner min östnyländska då jag befann mig i Helsingfors.

Tona ner en del av sig själv

På sommaren återvände jag till hemknutarna för att göra praktik på lokaltidningen Östra Nyland i Lovisanejden.

Efter nio månader i Helsingfors kändes det otroligt skönt att äntligen kunna andas ut och inte behöva tona ner en stor del av mig själv och min identitet.

Och jag insåg först då att det var precis det jag hade gjort – tonat ner en del av mig själv för att passa in, för att inte sticka ut ur mängden.

Stolt över hembygden

Efter den sommaren började jag så småningom bli tillfreds med min östnyländska identitet.

Det tog mig en tid att växa in i den och att omfamna den, men jag gjorde det. Jag har gått en lång väg sedan det där första studieåret då jag inte riktigt förstod att vara stolt över min hembygd och mitt sätt att tala.

Jag har särskilt insett hur värdefull dialekten är. Det är en kunskap som försvinner om man inte väljer att hålla fast vid den.

För ungefär ett halvt år sedan flyttade jag till Borgå. Trots det envisas jag ändå med att kalla mig själv Pernåbo, för det är det jag är i själ och hjärta.

Och jag kommer aldrig att bli något annat.

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland