Hoppa till huvudinnehåll

Föräldrar, följ åldersgränserna!

Matilda Gyllenberg
Matilda Gyllenberg. Matilda Gyllenberg Bild: Yle/Parad Media efter nio

Därhemma har jag ett åttaårigt barn, som har så hiskeligt svårt att somna om kvällarna. Han stiger upp gång på gång, måste gå på WC, måste ställa en superviktig fråga, har ont i magen. Klockan blir tio, klockan blir halv elva, han somnar inte. För att han är rädd. För Ghostbusters.

Det är ett år sedan nu, som jag och barnets pappa myste ner oss i soffan med pojken emellan oss, och sa att nu skall vi titta på en riktigt rolig spökfilm. Vi kom ihåg filmen från vår egen barndom och mindes hur vi skrattat åt alla tokigheterna och lekt spökjägare i veckor efteråt. Vi tänkte inte på att vi var stora barn, tolv-tretton sådär, när vi själva såg filmen och vår son var bara sju. Ungefär tio minuter hade gått av filmen när första spöket dinglade fram på TV-skärmen och barnet skrek av oförställd skräck. Darrade av rädsla.

Filmen stängdes av, vi pratade om det, bad om förlåtelse, försökte förklara. Och barnet förstod naturligtvis rationellt att det inte finns några spöken, men filmen som medium är så fruktansvärt starkt. Med stämning, musik och effekter skapas en filmens verklighet som ett så litet barn inte kan tackla.

Och det hade ju varit så enkelt, att bara kolla upp vad åldersgränsen för filmen var. Tolv. Då har det alltså suttit ett gäng utbildade och kunniga pedagoger, psykologer och medieforskare och enligt allra bästa förmåga och med all forskning tillgänglig, och tillsammans satt en åldersgräns under vilken de anser det vara skadligt att se filmen. Det är aldrig frågan om en rekommendation, utan just en gräns för när det anses vara skadligt för barnet att se filmen.

Det görs så enkelt för att skydda barnen. Kloka, yrkeskunniga människor gör jobbet för oss och ger en klar och tydlig gräns, bara att följa, och så behöver man inte själv fundera på om ett visst spel eller en viss film är lämplig för barnen eller inte.

Ändå verkar det vara så svårt att efterfölja. Dagligen tjatas det hemma om spel som "alla andra får spela" fast åldersgränsen är nio eller till och med tolv. Nu vet jag ju inte hur mycket som är sanning och hur mycket som är manipulation i detta "alla andra" – men så mycket verkar barnet veta om spelen att han nog åtminstone sett dem spelas bland sina jämnåriga.

Jag minns hur jag själv som 13-åring såg en riktig skräckfilm för första gången. Min bästis och jag hade FF och vi hade i smyg bandat Stephen Kings Jurtjyrkogården på VHS. Den fasa jag då upplevde kan jag framkalla ännu, 21 år senare, bara genom att sluta ögonen. Vi låg sedan hela natten och läste OKEJ och Suosikki och höll oss vakna tills det ljusnade. Jag hade sömnproblem länge efteråt, mardrömmar ännu längre. Jag kan skratta åt det nu men då var det blodisande allvar.

Kan vi inte bara kollektivt besluta att vi alla följer åldersgränserna för våra barns del? Tids nog blir de tretton och tittar i smyg i alla fall.

Fotnot: Numera är det, till skillnad från i Sverige, inte längre en myndighet som tittar igenom alla filmer och förser dem med åldersgräns – det gör filmbolagen själva. Åldersgränserna bedöms dock av Nationella audiovisuella institutet.

Efter Nio om film, den 17 september i Yle Fem samt på Arenan.