Hoppa till huvudinnehåll

Fängelser, drömmar och vemodigt vacker musik

Alassane Sy och Koudous Seihon i Mediterranea
Alassane Sy och Koudous Seihon i Mediterranea. Alassane Sy och Koudous Seihon i Mediterranea alassane sy

Viktor Granö ger tre tips inför Kärlek och anarki.

Jonas Carpignano: Mediterranea

Det är inte ofta som fiktionsfilmer talar uppmanande, övertygande och människonära om samtidens mest brännande politiska frågor. En av dessa filmer är den italienske regissören Jonas Carpignanos långfilmsdebut Mediterranea.

Vännerna Ayiva (Koudous Seihon) och Abas (Alassane Sy) har rest ut från Burkina Faso. Vi följer deras färd på ett överfullt lastbilsflak genom Algeriet, till fots genom Libyens öken, i ett hostande vrak till motorbåt över Medelhavet. Bakom varje hörn står folk beredda att utnyttja de utsatta: människosmugglare, plundrande guider och poliser, apelsinodlare som betalar någon tia för en dag av hårt kroppsarbete. Och så alla de som bara står där, hatar, spottar och glor.

Mörkret är en ofrånkomlig ram för berättelsen. Filmen är tyvärr aldrig överdriven – så här för jävligt är det. Men tröstlös blir filmen inte heller. Trots att Ayiva måste sova under en presenning, trots att hans kvinnliga vänner inte hittar andra inkomstkällor än prostitution, trots att ett arbetskontrakt är en hägring – trots allt detta lyser hoppet, viljan, vänskapen och värdigheten ständigt i Ayivas blick. Med sitt nyanserade känslouttryck är Seihon ett verkligt skådespelarfynd.

Mediterranea är en film som borde visas i alla skolor. Ingen kan se Ayiva och Abas som lycksökare. För att väcka vår sympati behövs ingen överspänd dramatik – det räcker med de två männens mänsklighet. Och jag vill se den åskådare som fördömer Ayiva när han stjäl en resväska för att få mer kläder på kroppen och kanske frysa lite mindre nästa natt.

John Pirozzi: Don’t Think I’ve Forgotten: Cambodias Lost Rock and Roll

Dans till kambodjansk 60-talsrock.
Dans till kambodjansk 60-talsrock. kambodja

Hur mycket vet du om Kambodjas kultur och historia? Mitt ärliga svar på den frågan var: där spirade en högkultur i tidernas begynnelse, och där begicks på 1970-talet ett av alla tiders mest omfattande folkmord. Men efter att ha sett Don’t Think I’ve Forgotten känner jag ett land fullt av gripande berättelser, ett land med en historia av kamp mot omöjliga omständigheter, med en rik tradition och inte minst underbar musik.

För här är det musiken som spelar huvudrollen, närmare bestämt den populärmusik som blomstrade i Kambodja efter självständigheten från Frankrike 1953. Kung Norodom Sihanouk var själv filmmakare och musiker, drottning Monineath ledde kungliga baletten. Kungaparet höll fönstren öppna mot väster och uppmuntrade landets konstnärer att blanda de nya intrycken med den egna traditionen. Som när landets populäraste sångare och låtskrivare Sinn Sisamouth bjöds in i kungapalatset för att skolas i klassisk kambodjansk sång.

Landets populärmusik från 50- och 60-talen är en glänsande legering av amerikansk pop, fransk schlager, afrokubanska och sydamerikanska rytmer, alltid med en omisskännligt egen prägel. Den är tonerna av ett folk som tar kontroll över sitt öde. Parallellerna till efterkrigstidens Finland är uppenbara. Här som där började elgitarrerna sjunga folkmelodier till rockrytmer. Här som där föddes en ungdomskultur efter amerikanskt snitt.

Men över den glädje och upptäckarlust som filmen berättar om, ruvar hela tiden den ödesmättade vetskapen om att allt rör sig mot en allomfattande katastrof. Efter Pol Pots maktövertagande blev hela landet ett jordbrukarfängelse, med dödssiffror och försvinnanden som ingen lyckats räkna ihop.

Nej, Norodom Sihanouks kulturellt öppna Kambodja var absolut inget Shangri-La. Han var envåldshärskare. Oliktänkare dömdes till döden och på landsbygden var folket lika fattigt som det varit i alla tider. Men i Norodoms rike fanns hopp och framtidstro, som aldrig tycks ha vunnits tillbaka.

Regissören John Pirozzi lyckas berätta landets smärtsamma moderna historia genom dess musik. ”Om du vill utrota det gamla samhällets värden ska du utrota konstnärerna”, säger Norodoms son i dokumentären. De flesta musikaliska storheter kan vi i filmen bara höra och se i gamla inspelningar. De som lever kvar har förlorat hela sin familj och alla sina vänner.

Men trots att de försökte, lyckades Röda khmererna inte bränna upp alla skivor. Skivor är minnen, och det som lever kvar i minnet, det lever. Don’t Think I’ve Forgotten är ett vemodigt vackert återupplivande av en nästan helt förlorad värld.

Alex Gibney: Going Clear – Scientology and the Prison of Belief

Scientologin är ett spindelnät som lätt fångar upp de svaga och osäkra individerna. När de fastnat är de för alltid insnärjda, till kropp och själ. Eller nästan för alltid. Några av sektens medlemmar har lyckats samla den lilla styrka som läran och metoden inte brutit ner – och slitit sig fria. Det har kostat dem alla deras relationer.

I Alex Gibneys dokumentär Going Clear berättas sektens historia av sådana avfällingar, däribland några av de högst uppsatta scientologerna. Det är en hisnande, spännande och ohyggligt obehaglig saga.

Det hela börjar med att den måttlöst produktive science fiction-författaren L. Ron Hubbard – eller LRH som han kallas av sina lärjungar – får den briljanta insikten, att det bästa sättet att bli rik på är att grunda en religion. LRH utvecklar gränslöst effektiva metoder för att krossa sina anhängares självständighet, samtidigt som de kan uppleva sig vara mer starka och självsäkra än någonsin. En av de intervjuade summerar sektens anda: ”Allt bra som händer en beror på kyrkan. Allt dåligt beror på en själv.”

LRH utvecklar ett hierarkiskt system, där medlemmarna ständigt kan avancera till högre nivåer av insikt och renhet – nivåer som för att uppnås kräver all tid och alla pengar medlemmarna överhuvudtaget har. (En fiktionaliserad men övertygande gestaltning av LRH:s härskartekniker ges i Paul Thomas Andersons mästerliga film The Master.) Och på de högsta nivåerna börjar Hubbards fantasi verkligen visa sig, i den bisarra mytologin om fångplaneter, Lord Xenu och osynliga parasitsjälar. ”Är det här ett galenskapstest?” frågade sig filmregissören Paul Haggis (Crash) när han efter många år i sekten nådde ända hit.

Det värsta med filmens berättelse är att allt tycks ha blivit ännu värre efter att LRH år 1986 gick vidare till sin kroppslösa existensform. De intervjuade rapporterar att scientologirörelsen under sin nya ledare David Miscavige systematiskt misshandlar sina medlemmar och använder dem som slavarbetskraft, separerar barn från deras föräldrar och sedan grovt missköter barnen, förföljer rörelsens ”fiender” och samlar in så mycket känslig information om sina medlemmar att de som vågar försöka bryta sig ut kan räkna med att förlora sin karriär. Och förstås också sin familj och sina vänner. Samtidigt har rörelsen i USA, efter många år av smutsiga strider, vunnit status som kyrka – vilket inte bara ger den skattefrihet, utan också gör den så gott som immun mot åtal.

Going Clear är en typisk amerikansk dokumentär med stora portioner talande huvuden. Men vilka talande huvuden! För att ställa upp på den här filmen har de inte bara trotsat sin högst motiverade rädsla för sektens förföljelse – de har också övervunnit sin djupa skam. Hur i all världen kunde detta vara möjligt?

Filmfestivalen Kärlek och anarki pågår i Helsingfors 17-29.9.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje