Hoppa till huvudinnehåll

Kärleksfulla systrar och filmanarki

Remake, Remix, Rip-off: About Copy Culture & Turkish Pop Cinema
Remake, Remix, Rip-off: About Copy Culture & Turkish Pop Cinema kärlek och anarki 2015

Silja ger tre tips inför Kärlek och anarki - som pågår mellan den 17-27.9. Läs om tre filmer som handlar om att älska fart och fläkt, film och familj.

Remake, Remix, Ripoff – årets måste!

Regissören Cem Kayan lär ha jobbat sju år med sin underbart underhållande dokumentär om den turkiska filmens guldålder. Det visar sig snart att turkarna under de mest framgångsrika åren på 1970-talet hade hunnit spotta fram drygt 2100 långfilmer under samma tid som Kayan bearbetat sitt material.

Takten var nämligen sanslös.

Tre manusförfattare kunde knåpa ihop 300 filmer. Vissa regissörer spelade in en film i veckan. Och vissa skådespelare hann medverka i mellan 500 och 1000 filmer under sin karriär.

Det behöver väl knappast sägas att resultatet mera sällan var originella arthousefilmer? Nej, de produktioner som Yeşilçam (den turkiska motsvarigheten till Hollywood) skapade byggde till 50 % på en upprepning av väletablerade koncept och till 50% på lån ur amerikanska produktioner.

Eller "lån och lån" – det var nog mera direkta stölder. Men vad göra när produktionstakten är hög och det mesta görs med nollbudget? Eller när ”upphovsrätt” är ett okänt begrepp?

En filmbloggare berättar att han när han analyserade The Man Who Saved The World kunde identifiera klipp ur 19 olika filmer och smakprov från 8 olika soundtrack.

Men tro nu inte att det turkiska filmfolket latade sig – nej, aktiviteten var hög. Skådespelarna var sina egna stuntmän och stod själva för kläder, smink och accessoarer. Specialeffekterna skapades med egenhändigt tillverkade smällare och ljudeffekter kunde man trampa fram i en sandlåda.

”Behov föder kreativitet” konstaterar en av kultregissörerna. Och det är just det som gör den här filmen så oemotståndlig. Den visar att lusten att göra film kan övervinna det mesta. Att det går att skapa nytt av gammalt. Och att vilka Hollywood-filmer som helst kan få en nationell prägel. Bara man är tillräckligt innovativ.

Och hos mig föds omedelbart ett behov. Av att se filmen en gång till.

Speed Sisters - årets adrenalinkick

Jag har alltid varit svag för The Fast & The Furious-serien. Ett sammansvetsat gäng som kör hårt och .. tja, kör hårt. Men efter att ha sett Amber Fares dokumentär om fem kvinnliga racerchaufförer från Palestina är jag beredd att överge Vin Diesel & co.

Det här är en adrenalinkick på så väldigt många olika sätt.

Fares berättande präglas av ett högt tempo och en stark känsla för dramaturgi. Personer etableras, motsättningar klargörs och allt pekar mot en slutgiltig uppgörelse. Om vem som är snabbast.

I samma veva kommer man kvinnorna nära och får veta vad det är som driver dem. Och av bara farten framgår det hur konkurrens kan ta sig uttryck och vilken betydelse en sportgren kan ha i ett utsatt samhälle.

Att se kvinnorna söka efter platser att träna på bland sönderskjutna ruiner, eller deras försök att undvika patrullerande militär innebär en spänning av ett helt annat slag än det fiktiva actionstuket.

En skrämmande spänning.

På samma sätt som bilarna är olika är även kvinnorna det. Och dessutom kör de på olika sätt. Vissa tar kurvorna snabbare, andra är bättre på precision. Kampen mellan kvinnorna är hård och man förundras ständigt över att de överhuvudtaget kan fungera som ett team.

Vem skulle väl i längden stå ut med att se hur gruppens sexbomb gång efter annan använder utseendet till sin fördel. Medveten om att det är det pressen söker - kombinationen av blonda lockar och många hästkrafter.

Vid sidan av att ge ett kvinnligt perspektiv på en manlig sportgren är Speed Sisters ett uppfriskande sätt att närma sig en värld som vi är vana vid att se förmedlad via nyhetsbevakningens ofta ganska snäva lins. Dessa kvinnor låter sig inte begränsas av att deras tillvaro är omgärdad av murar. Eller av att deras trygghet kan explodera när som helst.

De kör inte undan problemen, de kör rakt in i dem.

My Skinny Sister - dålig titel på bra film

Sanna Lenkens Min lilla syster är en fin liten film om ett stort tema; hur anorexi hotar att gnaga sönder en helt vanlig familj. Varken villa, Volvo eller mysiga hemmakvällar framför tv:n förmår skydda när känslan av att inte räcka till kommer smygande.

I centrum står 12-åriga Stella (Rebecka Josephson) - en småknubbig flicka med en skönskrinnande prinsessa till storasyster. Katja (Amy Deasismont) glider lätt över isen, får de vackraste kläderna av mamma och pappa och de finaste komplimangerna av främlingar.

Stella beundrar henne också. Till en början. Men när Katjas humörsvängningar blir allt häftigare och de långa sessionerna i badrummet allt fler känner hon sig tvungen att ingripa. Men hur skall hon våga?

Ätstörningar är ett tema som med jämna mellanrum dyker upp på filmduken - ofta i ett pedagogiskt syfte med siktet inriktat på tonårspubliken. På samma sätt som mobbningsfilmer. Och även om "Min lilla syster" är en synnerligen lämplig film för lärare att introducera för sina elever så lyckas Lenken lyfta helheten en bra bit över den pedagogiska ribban.

På ett snyggt sätt belyser hon temat ur nya synvinklar och förser det med nya dimensioner. Här är det inte den sjuka Katja som är huvudpersonen, utan iakttagaren Stella.

Det gör ont i Stella när hennes systers kropp far illa. Det gör ont i åskådaren att se Stellas rädda blick. Och trots smärtan är det en njutning att se de unga skådespelarnas fenomenala arbete. Bägge förmår bära en scen på egen hand - men det är speciellt samspelet mellan dem som berör.

Skört, starkt, säkert.

En lång skugga faller dessvärre över den sällsynt klantiga översättningen av titeln. Där Min lilla syster öppnar för tolkningar är My Skinny Sister ungefär lika mjuk som bladet på en skridsko. Ett blad som skär udden av frågan om vem av systrarna som är "den lilla".

Filmen har Sverigepremiär den 18.9 och går upp på bio i Finland i november.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje