Hoppa till huvudinnehåll

The Book of Souls: En lyssningsdagbok

Marcus Rosenlund somnade vid datorn.
Marcus Rosenlund somnade vid datorn. Bild: Marcus Rosenlund tråkigt

Det fanns en tid då dagen när en ny Iron Maiden-platta kom ut var som julafton, födelsedag och Minna Canths dag i ett och samma paket.

Men de dagarna ligger djupt nere i traven av gamla kalendrar. Den senaste Iron Maiden-skiva som på riktigt fuktade mitt, öh, vänstra öga varBrave New World från år 2000. Det är 15 år sedan dess, för hitchens skull!

Nåja, men jag beslöt mig hur som helst för att ge The Book of Souls en ärlig chans. Trots allt så spelade Maiden in den i samma studio där Brave New World kom till. Och Bruce Dickinson, låtskrivare av Odins nåde, har skrivit inte mindre än två av den 92 minuter långa plattans låtar. Och förhandsrecensionerna har varit superpositiva.

Så det var med högt uppskruvade förväntningar som jag satte mig ned för en lyssningssession, samma dag som plattan släpptes.

4 september kl. 08:30

If Eterny Should Fail. Börjar lovande med en lång, klagande ton i Ennio Morricone-anda. Sedan brakar gitarrerna igång. Låter hemtrevligt och tryggt. Bruces röst har åldrats. Är det muncancern som han led av, tänker jag. Freddie Mercurys röst blev också tunn och skör när han insjuknade i AIDS.

Hur som helst, i det här skedet ringer Lena Handén och jag måste svara. Tre gånger. Jag har sagt åt henne att inte ringa mig på jobbet, men hon är envis.

6 september kl 10:40

Nytt försök. Jag kommer en bit in i spår 2 den här gången. Singeln Speed of Light. Skriven av radarparet Bruce Dickinson – Adrian Smith. Kan man gå vilse med den kombinationen? Jo, tydligen.

I'll say a mass for you and wave
Shootin' plasma from my grave
Event horizon lost in space
Runnin' in a human race
I don't know where I don't know why
But somehow back in time again

Alltså jag är ju ett militant fan av allting med rymd och sci-fi i, men sorry nu bara; den enda som borde tillåtas skriva rymdheavy är Arjen Lucassen.

Två minuter in i låten ringer de från Särkänniemi. En delfin behöver vaxas. Dit far resten av dagen.

7 september kl 03:30

Skriv alsrig skigvrecensioner i fyllan sade de- Bullshogt säger jag.

Spår 3 The Greta Ujnknown. Helt lusamnde låt! Färsta gången som mitt hhyvud börjat göra mosh-rörelsetr sedan jag börjafe lyssna på demn här jävra prattan.

Jag ko,,mmer igenom hel a spåret! Up th Irons! Adrian Smith kaan nog. Jag får lust at tt skaka man med handen.

9 september kl 15:50

The Red and the Black. Skriven av Steve Harris. Börjar med ett bassolo, är 14 minuter lång och innehåller en “wåå åå – åå åå – åå åå”-sjunga-med-bit. Screw you, Steve. Screw you and the horse you rode in on.

Jag stänger datorn och tar tåget in till stan. Fru Palm och hennes fem ljuva döttrar är i stan och jag har utmanat dem på en match fickpingpong.

12 september kl 23:30

When the River Runs Deep. Snarare When the Crap Runs Deep And Too Damn Long.

Nästa. Jag fast forwardar friskt nu. En vecka senare och jag har inte ens kommit genom A-sidan.

The Book of Souls. Titelspåret. Harris och jämä-gitarristen Jannick Gers skrev den här. 10:28 minuter av circle jerking à la Maiden. Fem tempobyten, solon från samtliga gitarrister, egyptiska gudar, laukkakomppi, profeter och planeter, falling of ages, forest of kings, the lost book of souls, destruction begins OK FINE WE FUCKING GET IT!

16 september kl 19:00

Jag sitter på kontoret och kommer igenom hela Death or Glory som öppnar B-sidan, men minns absolut ingenting av den efteråt utom att jag läste någonstans att den handlar om första världskrigets luftstrider med trippeldäckar-flygplan. Alltså den sorten som har tre par vingar ovanpå varandra. Observera alltså att TRE.

Bruce och Adrian tänkte att ”första världskrigets dogfights är ju cool och så, men den här låten skulle behöva någonting extra. Vad sägs om att flygplanen har TRE par vingar i stället för TVÅ? Bloody BRILLIANT!”

Shadows of the Valley. Lämnar absolut inget spår i mitt minne. None whatsoever.

Tears of a Clown. Skriven för att hedra den store Robin Williams (R.I.P.) minne. Okej, tanken var ju fin, men Robin Williams kunde få mig att skratta på två sekunder. Den här låten får mig att gå ut i korridoren, lasta en flyttkärra full med telefonkataloger, tända eld på dem och knuffa den brinnande kärran i full fart in genom glasväggen till mötesrummet i ändan av hallen.

Fast inte på ett BRA sätt!

Jag besluter mig för att gå hem, men trappan är ur funktion så jag åker skinnhissen i stället. I tre timmar.

17 september kl. 06:50

The Man of Sorrows. Vad i helvete? Bruce Dickinson har en låt med namnet Man of Sorrows på sin bästa soloplatta Accident of Birth från 1997 (en platta vars SÄMSTA låt är 5,38 gånger bättre än den BÄSTA låten från The Book of Souls)

Men hör och häpna: den här låten är ju faktiskt ganska BRA! Min favorit hittills, vid sidan av The Great Unknown. Och den är skriven av Dave Murray! Okej, Steve Harris hjälpte till, men otroligt nog utan att förstöra den eller göra den två timmar lång.

Jag tar mig igenom nästan hela låten när jag upptäcker att handtrallan i köket är trasig, så jag måste gå och hämta en ny från vinden.

18 september kl 10:00

Bara en låt kvar, och sedan har jag plöjt mig igenom hela The Book of Souls.

Ni vet vilken jag talar om.

Iron Maidens längsta låt någonsin. Längre än självaste The Rime of The Ancient Mariner från plattan Powerslave (1984). Vet ni hur lång det gör den? Jag har själv ingen aning, kalendern i min Ipad sträcker sig inte ens så långt.

Den första Iron Maiden-låten någonsin med en symfoniorkester i. Paul di'Anno blev så deprimerad när han hörde om det här att han sköt fast sin näsa i en väderkvarnsvinge med en spikpistol.

Låten jag talar om handlar om det brittiska luftskeppet R101som störtade den 4 oktober 1930.

Empire of the Clouds.

Nä, vet ni vad? Skit i det här. Jag går och polerar mitt surfbräde i stället.