Hoppa till huvudinnehåll

Mot framtiden med tungt bagage

Foto från Muuttomiehet på KOM-teatern.
Foto från Muuttomiehet på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea muuttomiehet

Mänskligheten är bara en futtig loppcirkus som kommer att förlora sitt kontrakt med världsalltet om den inte snabbt ser över sin repertoar. Ungefär så kunde man sammanfatta essensen i Juha Hurmes nya pjäs Muuttomiehet, en symbolisk berättelse där mänsklighetens hela historia ryms i ett par slitna flyttlådor.

Uppsättningen ges på KOM-teatern i Hurmes egen regi och upptakten är som vilket flyttbestyr som helst. På scenen ligger bohaget från tre hushåll nedpackat i trälårar i väntan på transport.

Inga problem, konstaterar de två rutinerade flyttgubbarna, de kan sina knep och känner till rutten.

Men den här gången funkar det inte riktigt som förr. När ägarna dyker upp för att kolla hur flytten framskrider visar det sig att adressen de fått bara hyser en obebyggd tomt.

Inga problem, ropar flyttgubbarna igen. Med 3D-teknik fixar sig allt, huset blir klart i ett nafs.

Förvisso, men i väntan på det visar det sig att flyttlådorna också har rätt besynnerligt innehåll.

Ur en av dem dyker minnet av en avliden pojkvän upp, ur de andra högst påtagliga föremål men med lite dunkel proveniens.

För hur kan man annars förklara att två av utflyttarna gör anspråk på precis samma familjeklenoder men med helt olika motiveringar?

Och vem smög med allt det där som ingen alls vill kännas vid?!

I en svart avfallsäck ligger rentav Talvivaara och luktar bland EVA-bossen Matti Apunens och Björn Wahlroos samlade tankegods. Men också en statsskuld som sväller oupphörligt.

I ilfart genom historien

Muuttomiehet är en vildsint associativ lek där varje detalj kopplas såväl till karaktärernas egen historia som landets och mänsklighetens.

I en dragkamp om ett gammalt lakan vävs t.ex. familjemytologierna ihop med hela landets historia.

Av de två som gör anspråk på tygstycket hävdar den ena att reliken tillhört en av de första folkvalda lantdagskvinnorna, en socialist, medan den andra är övertygad om att lakanet bärgades av en IKL-släkting som av misstag valde fel kista när han skulle rädda familjeklenoderna vid de sovjetryska truppernas inmarsch i Viborg ....

Niko Saarela i Muuttomiehet på KOM-teatern.
Niko Saarela i Muuttomiehet på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea niko saarela

Och på samma sätt övergår förstås också den avlidna pojkvännens personliga berättelse om en kompisexpedition till Spetsbergen snart i en utblick över all skuld människan samlat på sig i sin exploatering av naturen.

Hurmes poäng är att naturen inte går under. Den anpassar sig, men inte nödvändigtvis på ett sätt som går mänskligheten till mötes.

Däremot har den kosmiska loppcirkus som kallar sig mänsklighet kanske snart skrivit sitt sista kapitel om den inte ändrar kurs. Barlasten vi bär med oss är redan enorm.

En tillväxt som nått sin gräns

Det är naturligtvis en tillfällighet att Muuttomiehet fick sin premiär samma kväll som statsministern talade till folket på tv. I bägge inläggen stod förändringen i fokus men med helt olika perspektiv.

I Hurmes pjäs handlar det om något mycket svårare än att hitta tillbaka till receptet för ekonomisk tillväxt. I de tre hushållens samlade bagage ryms både mänsklighetens kollektiva skulder och dygder . Utmaningen ligger i konsten att växa som människor och ta steget mot en hållbar utveckling.

Sitt förflutna måste de tre utflyttarna ta ansvar för men med flytten öppnar sig också nya perspektiv. Att dela på egendomen i stället för att käbbla om helig äganderätt t.ex. måste väl ses som ett logiskt mål?

Spretigt men mångbottnat

Hurmes associationsflöde böljar åt olika håll men navigerar säkert förbi de grövsta förenklingarna. I den här världen finns inga uttalade helgon eller skurkar, bara människor. Och i varje scen ryms ett otal referenser till allt det som går under rubriken mänskligt. Smått och stort, sida vid sida.

Det är spretigt men samtidigt oförskämt roligt, åtminstone för den som tycker om att bonga halvkvädna referenser. Bäst fungerar texten nämligen när Hurme vågar överlåta tolkningarna åt oss i publiken, sämre när han ser sig föranledd att bokstavera ut sina tankar i ett entydigt budskap.

Hur mycket jag än gillar den språkliga bilden av människosläktet som en betydelselös loppcirkus i kosmiskt perspektiv t.ex. hade jag faktiskt kunnat inse proportionen helt på egen hand, utan att den hade klätts i ord.

Fräscha skådespelarinsatser

Men övertydligheterna är tackochlov inte många. Och det roligaste med uppsättningen är att också skådespelarna helt uppenbart fått en energikick av samarbetet med en ny regissör.

KOM-teatern har en skicklig ensemble men oavsett uppsättning har det ofta känts som om allesammans fastnat en aning i sin egen bekvämlighetszon.

I Muuttomiehet är det beprövade typgalleriet nedtonat.

I Vilma Melasniemis, Laura Malmivaaras och Pekka Valkeejärvis gesltaltning av de tre utflyttarna är kontaktytan till vår egen ängsliga sits stor medan Eeva Soivio och Juho Milonoff förvandlar flyttfirmans gubbar till ett filosoferande par som inte känns vid några hinder.

Jag tror inte att någondera av dem har en världslig boning överhuvudtaget.

Juho Milonoff och Eeva Soivio ( delvis dold) i Muuttomiehet på KOM-teatern.
Juho Milonoff och Eeva Soivio ( delvis dold) i Muuttomiehet på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea muuttomiehet

De hör hemma i samma ogripbara molnverklighet som Niko Saarelas vandringsman, en avliden själ som inte glorifierar sin egen rastlöshet men samtidigt tvingar oss efterlevande att granska vår egen haltande moral.

Vackert är det inte men igenkännbart . Och på omvägar också förlåtande kärleksfullt.

Så länge framtidstomten står tom har vi ännu en chans att visionera fram en bättre fortsättning.

Med eller utan 3 D-teknik.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje