Hoppa till huvudinnehåll

Woman in Gold – Att vinna tillbaka sitt bortrövade namn

Helen Mirren och Ryan Reynolds framför Klimts målning.
Helen Mirren och Ryan Reynolds framför Klimts målning. Bild: © 2014 The Weinstein Company. All Rights Reserved. gustav klimt

Hitlers regim var världshistoriens mest bestialiska massmördare. Därutöver var den en tjuv utan like. Bland annat stals miljontals konstverk från museer och hem över hela Europa.

En del av stöldgodset har efter världskriget återbördats till sina rättmätiga ägare. Men hundratusentals tavlor och skulpturer är ännu idag spårlöst försvunna. Och i vissa fall är det inte så lätt för de nya ägarna att avstå från skatter de så länge uppfattat som sina. I all synnerhet inte om konstverket blivit en nationalklenod.

Sådana är insatserna i Woman in GoldSimon Curtis drama om den utdragna rättstvisten kring Gustav Klimts Porträtt av Adele Bloch-Bauer.

Från en värld till en annan

Maria Altmann (Helen Mirren) närmar sig de åttio. Hon lever spartanskt i ett litet hus i Los Angeles. Men hon växte upp i ett avsevärt annorlunda landskap: i centrum av det omåttligt rika kulturlivet i mellankrigstidens Wien, i ett välbärgat judiskt hem som gästades av tidens stora konstnärer och tänkare. Och där hennes farbrors fru, den älskade och i unga år döda Adele, strålade från väggen i Klimts gyllene nyanser.

Men den världen förintades. De av Marias släktingar och vänner som inte hamnade i gaskamrarna, flydde till USA eller Schweiz. Porträttet stannade i Wien, på Galerie Belvedere, där det med tiden blev museets dragplåster och en bästsäljare som vykort och kylskåpsmagnet.

I slutet av 90-talet söker Maria upp den unge advokaten Randy Schoenberg (Ryan Reynolds) – sonson till en annan flykting från Wien, Marias familjevän, kompositören Arnold Schönberg. Trots total brist på erfarenhet ger sig Randy i kast med att få det ovärderliga porträttet återbördat till Maria. De österrikiska myndigheterna kastar varje upptänkligt hinder i vägen, som efter flera krokar och svängar leder fram till Högsta domstolen i Washington, i det uppmärksammade målet Republic of Austria v. Altmann.

Starka Maria, matta Randy

Mirrens Maria bär på kraft och stadga av det slag som inte behöver mer än en nickning och ett par ord för att få publiken på sin sida. Och lyckligt så, för hennes repliker är inte särskilt minnesvärda, och hennes velanden och vändningar (”Nej, jag vägrar att återvända till Österrike” – ”Nej, nu har jag fått nog av den här processen” o.s.v.) är lika frustrerande för åskådaren som för Randy.

Men tack vare Mirren stjäl Maria ändå showen, i synnerhet som Reynolds Randy är så gott som renons på karisma. Vilket han, med sin vacklande självkänsla, ju i och för sig får vara.

Lovsång till två fosterländer

Som rättsdrama är Woman in Gold rätt så magert, men med en eller två stunder av genuint amerikanskt patos. Kraften växer fram när de små (fattiga Maria, gröne Randy) vågar resa sig mot de stora (Österrike med museiväsende).

I den här filmens värld är det USA som framstår som rättstaten som ser till de svaga, medan Österrike är ett korrupt och ogenomträngligt byråkratvälde. För Maria förblir USA alltså det trygga, nya hemlandet, medan det Österrike hon älskar är det land som var en gång för länge, länge sedan.

Och till det landet, minnets land, reser hon gång på gång. En stor del av filmen utgörs av Marias återblickar. Barndomstimmarna i Adèles knä. Avskedet från föräldrarna som inte lyckades fly. Bröllopsdansen. Den offentliga förnedringen av judarna på hemstadens gator. Den hisnande flykten.

Det förlorade paradis som målas upp sida vid sida med katastrofen är lika förgyllt som Klimts målning. Men det är väl så minnet brukar måla?

Guld och blod

Mot förintelsens avgrundsmörker är det inte helt självklart att publiken blir upprörd av en berättelse om hur de mest välbärgade blev av med sin egendom. Kanske är det därför Curtis och manusförfattaren Alexi Kaye Campbell valt att i första hand visa nazisternas övergrepp i form av förnedring snarare än våld.

Men samtidigt är Klimts porträtt en stark symbol för allt det som fråntogs de europeiska judarna: land, släkt och tradition. Det är isande obehagligt hur Adeles identitet suddas ut och tavlan ända in på 2000-talet går under namnet Kvinna i guld.

Och fasansfullt är det att de österrikiska myndigheterna inte står på sina bara knän och gråtande ber om förlåtelse av de judar som överlevde förintelsen, att de inte gör allt som står i deras makt för att gottgöra det lilla som ännu kan gottgöras.

Det vi inte ångrar, det kan vi upprepa.

Läs också