Hoppa till huvudinnehåll

Mikael Kokkola: Bokhösten är härligt östnyländsk

Mikael Kokkola är redaktör och arbetar för Svenska Yle och arbetar för Radio Vega Östnyland.
Mikael Kokkola är redaktör och arbetar för Svenska Yle och arbetar för Radio Vega Östnyland. Bild: YLE/ Stefan Paavola mikael kokkola

Inom loppet av två veckor har den stora boken om ”Östnyland, livet och allt” fått nästan 500 nya sidor. Sidor som väver ett nytt skikt av liv och berättelser över städer, skogar, skär och fält.

Det är Sabine Forsbloms Maskrosgudens barn och Mikaela Strömbergs Sophie som nu gör den östnyländska litterära kartan lite mindre vit. En sådan bokhöst har vi inte varit välsignade med på många år. Lägg till Johanna Holmströms thriller Hush Baby från i våras och vi har en mångsidig bokpalett för mörka höstkvällar.

Variationen på tid, plats och ämne är stor; arbetarklassens Borgå skildras mustigt men vänligt, en driftig kvinnas väg från hovliv till avkrokar i Östnyland, en serie otäcka mord i finlandssvenska överklassvillor i Sibbomiljöer. Kulturtorsdag presenterar böckerna och författarna på Yle Östnylands webb: Maskrosgudens barn, Sophie och Hush Baby.

Jag tror att glädjen och kanske sorgen att få läsa (om) sig själv är en viktig upplevelse.

Jag minns. Så rusigt glad över varje rad. Varje miljö jag kände igen. Varje detalj som satt precis rätt. Varje språklig nyans som egentligen var just min.

Jag tänkte. Äntligen finns det någon som har min röst, min blick, min bakgrund och som så på kornet kan skildra mitt liv, min stad, min tid, mina vänner.

För mig gav Kjell Westö just det här i de tidiga novellsamlingarna från början av 1990-talet. Jag kommer aldrig att glömma texten Melba, Mallinen och jag ur Fallet Bruus (1992). Där finns min bakgård, vännerna och rädslan för det godtyckliga, hjärtlösa våld som lurade bakom gathörn i form av råa ligister. ”Jag hittade klassfotografierna i samband med en flyttning.” Så börjar den novellen, men det är en annan historia…

Vi behöver bekräftelsen. Bekräftelse på mig i bokform, på mitt språk, på min finlandssvenska slang eller dialekt.

Jag tror att glädjen och kanske sorgen att få läsa (om) sig själv är en viktig upplevelse. Vi behöver bekräftelsen. Bekräftelse på mig i bokform, på mitt språk, på min finlandssvenska slang eller dialekt. Vi hittar våra koordinater.

Med Maskros guden och Maskrosgudens barn gör Sabine Forsblom just det här för många läsare i Östnyland. Frammanar stunder som har varit. Stunder som har fört oss hit och som för oss vidare.

Samma magi, mer eller mindre, finns i många böcker som tangerar livet här. En snabb inventering i min bokhylla ger följande upptäckter.

När rädslan vilar (2014) av Benita Backas-Andersson, personligt om en barndom fylld med familjevåld i en liten östnyländsk by på 60-talet.

Islossning (2011) av Julia Dahlberg, genrationer möts i det yttersta havsbandet i den östnyländska skärgården (Pellinge).

Flugtämjaren (2010) av Erik Wahlström, om nationalskaldens vilda och mörka sidor.

Se upp Salige! (1960) av Christer Kihlman, en naken Lolita-skildring i staden Lexå (Borgå)

Runar Schildts novellsamlingar.

Lägg gärna till fler böcker, östnyländska pärlor, i kommentarsfältet nedan.

Läs också

Nyligen publicerat - Östnyland