Hoppa till huvudinnehåll

Alisa Vainio bäst på det mesta

Våren var väldigt svår. Sommaren tog fart i juli med EM-medalj i hinder. Och i september är hon bäst i Europa på tre distanser.

I lördags kom hela friidrottssommarens mest förbluffande finländska nyhet. Alisa Vainio, snart 18 år, hade i sina hemtrakter, i Joutseno, sprungit sitt första maratonlopp. Själv hade hon tyckt att hon löpte på i ganska maklig skön fart, men i mål hade hon använt bara 2.33.24. Tiden är så otrolig gjord av en så ung junior att det är lika bra att lämna superlativerna oanvända här.

Från grenval till grenval

Alisa Vainio presenterade sig för friidrottspubliken i maj år 2014. Vid terräng-FM i Lempäälä vann hon då, ännu bara 16 år gammal, ett överlägset guld i sjuttonårsklassen. Hon hade valt gren, och SUL:s grentränare Rami Virlander hade fått en liten klenod till adept, som han kommit sagolikt bra igång med.

Den sydkarelska tjejen hade idrottat oerhört mycket, och också sprungit en del. Hon var VM-bronsmedaljör i bandy för damer och hon hade redan gjort ett grenval tidigare. Hon skulle bli ishockeyspelare, men märkte snart att lagsporterna knappast är hennes grej.

Alisa hade mycket att välja emellan. Hon hade i åratal sysslat med både hastighetsåkning på skridsko och med konståkning, och med några tiotal grenar till. Själv säger hon skämtsamt att det egentligen är bara ridsport hon inte haft på sin idrottaragenda.

Glad höst, tung vår

Under sommaren som kom stod det sedan klart att utvecklingen gick framåt på ett just optimalt sätt. Hon var Europatvåa ifjol bland sina jämnåriga på 3.000 m hinder med 10.15.22. Damen tog itu med den nya träningssäsongen med ett allt hetare glöd. Och sprang iväg ut i hösten med det praktfulla löpsteg som många redan hunnit beundra så djupt.

Den här vårens terräng-FM i Imatra gav mindre gynnsamma besked. Hon avbröt. Det var som endel då visste, att hon inte var frisk. Hon var anemisk och nedstämd. Allt det fina var liksom borta.

Resten är historia

Men mot slutet av juni började allt se ljusare ut. Och den 16 juli stod hon på en ceremoniplattform i Eskilstuna som bronsmedaljör vid junior-EM. På just hinder. Med både en viss besvikelse och en tacksam glädje i medaljtårarna. Tiderna i det blåsiga finalloppet var inte så märkliga. Men sådana skulle komma. Och hon visste det nog.

Vid Kalevaspelen i Björneborg gjorde hon hejdundrande 32.58.17 på 10.000 m och vann. I den nordiska juniorlandskampen i Esbo i slutet av augusti kom hindertiden 10.02.45. Hon vann. Och så, tre veckor efter det, den närmast overkliga maratonnoteringen i Joutseno.

Bäst i Europa

I alla tre grenar är hon statistikbäst i Europa i år i U20-klassen, tjejen som fyller 18 i november. I maraton är hon naturligtvis helt suverän junioretta i Europa. Och i sin egen ålder är hon också maratonetta i världen. Å andra sidan - inte ens i Etiopien och Kenya är det särskilt vanligt att så unga prövar på maraton.

Att kapacitet finns till det mesta klargjorde hon däremot i lördags och framförallt för sig själv. Idag känns det nästan självklart att hon en dag kommer att vara en stabil och etablerad världslöpare. Om allt får gå bra.

Till Yle Sporten sa hon redan i Eskilstuna, efter medaljen i hinder och fjärdeplatsen på 5.000 m, att inte bara de grenarna utan också 10.000 m och maraton är något som hon redan nu känner för. Och det sa hon utan några parenteser. Alisa Vainio berättade också att hon i år lärt sig massor. Framför allt, handgripligen, att det finns tre element som alla är lika viktiga när man vill bli bäst i världen: födan, vilan och träningen. Att det gäller att vara klok på alla sätt. Och hålla huvudet kallt.

Alisa Vainio och andra intressanta unga nordiska friidrottare är huvudpersoner i Sportmagasinets EM-reportage om den nya generationen. Programmet kan ses på arenan i 30 dagar.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport