Hoppa till huvudinnehåll

Anne Bjaerre: Efter nöden kommer lusten

Anne Bjaerre
Anne Bjaerre Bild: YLE anne bjaerre

”Skilsmässa är som en död utan gravsten”. Citatet är taget ur Sara Carlssons diakonblogg på Svenska kyrkans sidor. Jag har lätt att både känna och förstå något av det som avses i den raden.

Skilsmässa tär, skilsmässa river, skilsmässa är ett svart hål som uppslukar livsglädjen, barnens trygghet och framtid.

Skilsmässa gnager på självkänslan och på ekonomin. Jag vet att det är så, eller att det i alla fall känns så för väldigt många av oss som går igenom en separation. Jag vet det för att jag i mitt jobb hört hundratals föräldrar tala om det och jag vet det för att mina föräldrar skilde sig när jag var liten. Jag skilde mig själv från pappan till våra tre barn när de var små.

I de flesta av skilsmässoberättelserna som strömmat in till Svenska Yles satsning #inödochlust är det dramatik, sorg och smärta som beskrivs. Och ändå är det inte det svåra jag vill fokusera på här - utan på hoppet.

Hoppet om att den goda vardagen kommer också efter en sårig skilsmässa, hoppet om att kunna känna lycka och tillförsikt inför framtiden igen. Hoppet om att kunna leva i sinnesro, hoppet om att också barnen kommer att ta sig igenom det svåra, läka och bli starka. Detta och mycket mera tror och vet jag att är möjligt för oss som gått eller går igenom skilsmässa.

Jag vet att det behövs tid till att ta sig igenom. Olika individer behöver olika lång tid. Det handlar om våra upplevelser tidigare i livet. Allt det som aktiveras i oss då vi går igenom en kris.

Det handlar om själva skilsmässan och livet före den. Det handlar också om hur vi tar hand om oss själva under krisen. Och just att ta hand om sig tror jag är extra viktigt för både barn och vuxna.

Prata och sök professionellt stöd. Det rekommenderar jag varmt, och önskar att jag själv också gjort så i den trassliga separationen jag själv genomlevde för många år sedan. Det är så viktigt att man som förälder tar hand om sig själv för att orka. För barnen är trots allt det största ansvaret oberoende av hur illa man själv far i stunden.

Att jag väljer att här fokusera på hoppet är inte för att vara prutthurtig eller för att förminska smärtan som så många upplever vid skilsmässa. Utan för att jag tycker att skilsmässa lite för ofta framställs som något som ödelägger och förstör, särskilt för barnen, för all framtid.

Jag tror att våra upplevelser formar och präglar oss. Och jag tror att svåra saker, när de behandlas på rätt sätt, blir ett steg mot lyckan som kommer.

Anne Bjaerre jobbar på Barnavårdsföreningen med barn och föräldrar som upplevt skilsmässa

Läs publikens berättelser om skilmässor här

Läs också