Hoppa till huvudinnehåll

Ryan Adams gjorde cover på Taylor Swifts hitalbum 1989 – hur blev resultatet?

Ryan Adams
Ryan Adams spelar Taylor Swift. Ryan Adams Bild: Wikicommons/6tee-zeven ryan adams

Behövs det en manlig artist för att ge Taylor Swift den respekt hon förtjänar?

Taylor Swifts album 1989 var ett av fjolårets mest hyllade. Hennes perfekta pop, men också att hon tog fighten mot Spotify genom att plocka bort sina låtar ur tjänsten, gjorde att hon fick en hel del uppmärksamhet.

Ibland fick jag känslan av att offentligheten var förvånad över att en popartist kunde vara så engagerad.

Vad är det att vara förvånad över?

Countrybrottet

Med sitt album 1989 bröt Taylor Swift med den countrypop som hon förknippats med. Hon visade sig vara en utmärkt låtskrivare och blev en världsstjärna.

Vad innebär det då en alt-country profil som Ryan Adams gör om och ger ut hennes popalbum?

Knappast att han tänker som slovenska gruppen Laibach gör, då de gör anspråk på att med sina coverversioner ge den riktiga tolkningen av låten som covereras.

Men Adams 1989 innebär åtminstone att de musikdiggare som inte ens med tång tar tag i musik som figurerar på topplistor, nu tryggt kan lyssna på Swifts läckra låtar utan att tappa sitt diggaransikte.

Taylor Swift
Taylor Swift Bild: Taylor Swift taylor swift

Ett tecken på att en låt är bra brukar sägas vara att man kan stöpa om den i olika former och att den fortfarande fungerar. Adams lager av 80-tals radiorock, hårdrock och country befinner sig egentligen inte så långt från den musik Swift skriver.

Swift är heller inte så långt från Adams skulle jag vilja säga, bägge har något att göra med country. Adams som ofta gör covers brukar ändå kunna konsten att få låtar att låta som sina egna.

Merle Haggard, en av de största countryartister som ännu lever, klagade nyligen på moderna låtar och konstaterade att man inte ens kan vissla till dem.

Adams versioner är ofta mera avskalade, melankoliska och organiska än Swifts elektroniska och energiska pop – men vissla kan man här och det står klart att Swift är en låtskrivare som är sitt countyarv trogen i och med att melodierna är så klockrena.

Haters gonna hate

Det är spännande att jämföra Adams vemodiga och småsläpiga sjungande av hiten ”Shake it off”: ”I stay out too late, got nothing in my brain, that´s what people say” med vad det uttrycker då Swift sjunger samma ord.

Man kan anta att Swift har en hel del erfarenheter av att ifrågasättas som konstnär och också intellektuellt, förminskas på grund av kön helt enkelt, medan Adams förmodligen har kunnat traska igenom sin karriär rätt odissad.

Men det skälver plötsligt till i Adams frasering av ordet "shake" och man kan ana en ilska i honom, en uppmärksamhet mot vad låten egentligen handlar om , en angelägenhet om vad Swift uttrycker i den.

I Ryan Adams grepp blir hatet synligt på ett nytt sätt och visst kan man säga att det synliggörs då han, om än tillfälligt, tar det på sig.

Hatets obegriplighet lyser ändå lika klart som en motellskylt i neon på vägen mot Nashville.

Så blir musiken djupare då den görs som alternativ rock eller country?

Nej, men vi lever i en tradition där vi i viss mån förlorat hörseln då det gäller djup och meningsbärande popmusik.

Respekt

Haters gonna hate sjungs det alltså, men Swift skakar av sig hatet i texten och att Adams gör om ett helt album av Swift är ett tecken på djup respekt, trots att den cyniske kanske skulle kalla det för ett jippo.

Kanske inser en hel del musiknördande män i och med det här att Swift är en artist med nivåer som de missat?

Men här vill jag nu inte dra alla över en och samma kam – visst har 1989 fått de goda recensionerna jag nämnde i början av texten. Jag vill mest peka på ett drag i musikdiggarkulturen.

Musikaliskt landar 1989 ganska nära Adams senaste, självbetitlade album – ett album vars ekande gitarrer och light-mörker är utmärkt sällskap på motorvägar, i öppna landskap och på bensinstationers caféer eller parkeringsplatser..

För den som vill pussas i bil eller studentrum skulle jag däremot rekommendera 1989. 1989 är nämligen ett väldigt romantiskt album men funkar säkert också på landsvägen.

Albumet är till stora delar en fullträff och själv njuter jag mest av lugnet, sorgen och skönheten i "Blank Space".

Det fina med det är att det dessutom påminner om både Adams och Swifts personliga genialiteter.

Det sorgliga är att det förmodligen i vissa läger krävs en Ryan Adams för att Taylor Swift skall tas på ett visst allvar.

Nu finns hur som helst två 1989. Det ena kan man dansa till på natten, det andra softa till nästa morgon.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje