Hoppa till huvudinnehåll

Bargum firar med novellsamling

Johan Bargum
Johan Bargum firar 50 år som författare med jubileumsantologi. Johan Bargum Bild: Irmeli Jung, Sets förlag johan bargum

När jag sitter och läser Johan Bargums noveller råkar jag se ett inslag på Sveriges Television om en novellfestival i Lund.

Bakom festivalen står kulturjournalisten Oline Stig, som också själv skriver noveller, och för Oline Stig handlar det om att lyfta fram en litterär genre som under många år fått leva ett liv i skymundan.

Men under senare tid verkar det som om det åter våras för novellen – i Sverige har man startat förlag som endast ger ut noveller och i år har många svenska författare gett ut novellsamlingar, bl.a. Klas Östergren har gett ut sina samlade noveller, novellisten Cecilia Davidsson har gett ut en ny samling och Stina Stoor har debuterat som författare med en hyllad novellsamling.

I Svenskfinland har det under senare år då och då dykt upp någon enstaka novellsamling av författare som Mårten Westö, Anders Larsson, Peter Sandström, Philip Teir och Freja Rudels. Men någon novellboom kan man kanske inte direkt tala om.

När den moderna finlandssvenska novellistikens okrönte kung Johan Bargum nu firar 50 år som författare med att ge ut ett urval texter från novellsamlingarna Svartvitt (1965) , Husdjur (1986), Resor (1989), Charlie Boy (1995), Avsked (2003) samt några nyskrivna texter är det ett kärt återseende med många av Bargums oförglömliga novellkaraktärer.

En samhällskritisk blick

Den första novellen i antologin (”Första, ofullbordad”) är skriven i mitten av 1960-talet och är ett exempel på den samhällskritiska blick som var starkt närvarande i Bargums tidiga texter.

I Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 skriver Tuva Korsström att FBT-aktivisten Bargum inledde sin författarbana med ideologiska ställningstaganden i tidens anda, vilket bl.a. tog sig uttryck som ett uppror mot en förstelnad finlandssvensk medelklass. Korsström lyfter också fram Bargums skarpa blick för ”det kapitalistiska samhällets våldsmättade och smutsiga sidor”.

Huvudpersonen i ”Första, ofullbordad” (ur samlingen Svartvitt) är en stigande stjärna på dirigenthimlen som råkat ut för en trafikolycka. I sjukhussängen ligger han som en orörlig köttklump och i sin ilska och besvikelse förbannar han såväl läkare och sköterskor som en farsa som dog i kräfta och en morsa, den rika änkefrun, som hade sönder hans grammofonplattor eftersom hon ansåg dem vara skräp.

När man läser antologin i ett svep fastnar man för hur ofta personerna ligger just i sängen – sängen är kanske vår mest intima plats, en plats där vi klär av oss och är som mest sårbara och utsatta.

Vi kan välja att vända ryggen åt vår bäddpartner, eller att titta på hen när hen sover, vi kan stiga upp och gå, vi kan tvingas ligga vakna ensamma i sängen och fundera över våra livsval, vi kan också vara förläggare och hamna i samma hotellrum som en besvärlig författare som visar sig ha ett förhållande med vår fru, eller vi kan vara sonen som ser sin mamma vara otrogen med en främmande man i en säng i en skogsstuga.

Bargums skarpa blick för avigsidorna i det kapitalistiska samhället är något som inte är förbehållet de tidiga texterna, utan gång på gång gör författaren nedslag i en (övre) finlandssvensk medelklassmiljö där konflikten kan stå mellan en välbärgad far med makt och inflytande och en son som valt att leva ett annat liv än fadern önskat sig, eller mellan ett äkta par i den ärvda villan, eller i segelbåten, som glidit ifrån varandra.

Varianter av samma historia

I Johan Bargums noveller finns en samstämmighet mellan många av personerna – de är ofta lätt förbryllade, tafatta och tilltufsade av livet.

Många står inför ett avgörande skede i livet, en brytpunkt som kommer att förändra riktning och fokus – en anhörigs död, en skilsmässa, en otrohetsaffär, ett svek eller ett tillkortakommande av något slag.

I novellen ”Mannen från Manhattan” (ur Charlie Boy) möter vi t.ex. ett ungt par som är på sin första utlandsresa tillsammans, och på flygplatsen blir de upplockade av en främmande man som bjuder dem hem till sig för att bo hos honom – i en vecka bor och äter de hos mannen utan ersättning och utan att riktigt förstå sig på mannens bevekelsegrunder till denna generösa och gästfria gest.

När paret och mannen skiljs åt på Kennedy Airport konstaterar flickan att: ”(---) ju fler man möter desto flera blir det att skiljas ifrån, ju längre bort man kommer desto mera blir det att längta tillbaka till. Det kändes som om han plötsligt under ett kort ögonblick hade genomskådat själva livet: en ändlös rad av skilsmässor, och saknad.”

I antologin Leva skrivande. Finlandssvenska författare samtalar (1998) för Johan Bargum och Merja-Riitta Stenroos ett resonemang om allt från de rutiner som är förknippade med skrivandet till publiceringspolitik, och Bargum noterar att han är övertygad om att enskilda författare tenderar att berätta en viss sorts historia, eller snarare varianter av en och samma historia:

Pärmen till Johan Bargums "Noveller"
Pärmen till Johan Bargums "Noveller" Bild: Sets förlag johan bargum

”Det finns teman man återkommer till, med personlig eller biografisk förankring. (---) Det finns säkert en genomgående människosyn och basic existentialism som återkommer i ens olika arbeten – men samtidigt är jag förfärligt förtjust i det som engelsmännen kallar plot (---) för mig handlar ploten om att hitta på ett sätt att säga något annat – det centrala i mitt skrivande är att se till att det finns tillräckligt med utrymme för läsaren.”

Djur som en spegling av själen

Jag nämnde tidigare att jag fastnat för hur ofta Bargum återkommer till sängscenen i sina noveller – ett annat intressant och återkommande inslag i texterna är alla djur som smyger sig in på sidorna (och då inte bara i den samling som heter Husdjur): allt från mjukisdjur, uppstoppade djur på Naturhistoriska museet och förrymda kaniner till skabbiga och förvildade katter, leksaksfigurer, flatlöss, lufsiga hundar eller t.o.m. en kafkaesque beskrivning av en far som förvandlats till en hund.

Djuren blir ofta sinnebilden, eller en spegelbild, för personernas själsliga landskap eller en symbolisk samlingspunkt/gestaltning för det centrala temat i berättelsen. Djuren kan också ses som ett slags förmedlare mellan olika verkligheter eller utgöra en förvarning/föraning om någonting, som t.ex. en annalkande katastrof eller ett dödsfall.

I novellen ”Lite gödsel, lite skötsel” (ur Charlie Boy) har Edit flyttat ihop med Svante i en grön liten stuga med vinbärsbuskar, körsbärsträd och ett grönsaksland – trots att Edits mamma hötter med ett varningens finger. Edit drömmer om att bli gravid, men det visar sig vara svårare än hon trott. En dag hittar Edit en skälvande kanin i trädgården som hon tar hand om, medan Svante inte drar sig för att visa sitt missnöje med ”det förbannade kräket” som kissar ner fåtöljen och hans pyjamas. Så småningom faller fjällen från Edits ögon och hon inser att Svante kanske trots allt inte är drömprinsen – men då är katastrofen redan ett faktum: Edit har blivit med barn efter att Svante halvt om halvt våldfört sig på henne, och kaninen har blivit köttgryta.

I Leva skrivande konstaterar Bargum att novellerna i en samling ofta påminner om varandra på olika sätt eller speglar varandra, och att det för honom handlar om att försöka skapa en tillhörighet inom bokens pärmar.

Novellsamlingen Husdjur handlar följaktligen i hög grad om djur i olika skepnader och roller, medan novellerna i Resor inte oväntat tar fasta på olika aspekter av att resa, och samlingen Avsked på olika sätt handlar om uppbrott. I den novellsamlingen finns också rent konkreta kontaktytor mellan de olika texterna i form av personer som går igen – en sidofigur i en berättelse blir t.ex. huvudperson i en annan text.

Johan Bargums noveller kännetecknas av en språklig pregnans och en anspänning som ofta får thrilleraktiga drag – människorna förhåller sig ofta avvaktande till varandra, reserverade och misstänksamma, i ett antal noveller förekommer direkt spionage, förföljelse och stalking som gränsar till det obehagliga.

I en del noveller blir upplösningen ett slags rekyl eller antiklimax, i andra fall slutar novellen i en obehaglig överraskning eller peripeti. Ibland också i någon form av katarsis eller fait accompli.