Hoppa till huvudinnehåll

Everest - iskallt drama

män som strävar mot toppen av Mount everest
Män som strävar mot toppen av Mount everest. män som strävar mot toppen av Mount everest Bild: Finnkino 0y jason clarke

Den 10 maj 1996 gick två grupper in för att erövra den sista etappen av Mount Everest. Vädret såg lovande ut, deltagarna var motiverade och ledarna rutinerade. Vad kunde gå fel?

Låt det genast vara sagt: Everest är inte en film för den som har höjdskräck. Inte heller för den som får ont i magen redan av tanken på att skida över finska slätter i motvind

Skall man vara nogräknad så är den kanske inget för den som har anlag för klaustrofobi heller. Eller för den som ogillar filmer utan genomlyckliga slut.

Men för alla er andra - för er är islänningen Baltasar Kormákurs verklighetsbaserade äventyr ett sevärt drama. Må så vara att det följer en väldigt traditionell uppbyggnad.

Toppentruppen

Persongalleriets viktigaste person är Rob (Jason Clarke). Det är han som arrangerar den guidade tur vi får följa med på. Rob är en rutinerad klättrare, ser till att ingen tar onödiga risker och är alltid den som själv kommer sist ner.

Resan inleds denna gång med att vinka farväl till gravida hustrun Jan (Keira Knightley) och därefter är det dags att ta sig an den bångstyriga gruppen äventyrare. En grupp i vilken Texasbon Beck (Josh Brolin) är den högljuddaste och brevbäraren Doug (John Hawkes) den tystlåtnaste. Intryck gör även japanskan Yasuko (Naoko Mori) och brittiska Helen (Emily Watson) som basar för baslägret.

Redan vid läger nummer ett stöter man på ett annat sällskap som tävlar om att bli ”försten upp” – ett vildvuxet sällskap lett av klättraren Scott (Jake Gyllenhaal) som går under smeknamnet "the crazy mountaineer".

Dessa karaktärer må vara hur färggranna som helst, men huvudrollen innehas naturligtvis av själva berget. Detta konstateras i ett tidigt skede av filmen och visar sig snabbt hålla streck – Everest är en film som står och faller med skildringen av Mount Everest.

Det blåser på toppen

När man väl etablerat karaktärerna och deras inbördes spänningar så bär det av uppåt. Och på den vägen stannar vi under merparten av filmen. Inte helt oväntat blir det storm, halare än halt och kallare än kallt. Och när det ser riktigt mörkt ut blir det snart ännu värre.

Vad dramaturgin beträffar bjuds det på få överraskningar – men det som fungerar är skildringen av naturen och utsattheten i själva klättrandet. Det är uppenbart att Kormákur har en känsla för karghet, snö och kyla.

Något uttömmande svar på vad det är som driver en människa till att ta den här typen av risker ger filmen inte och även om här finns en ansats till kritik mot att berget blivit något av en turistfälla för adrenalinjunkies så drunknar den kritiken i suset från vildmarken.

Och om inte suset i sig gör susen så ackompanjeras det av ett visuellt sug tack vare 3D-effekten. En effekt som ger en möjlighet att blicka ännu djupare ner i ravinerna. Och att stirra snömassorna ännu mer i vitögat när de kommer vällande mot en. Hårt, snabbt och obönhörligt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje