Hoppa till huvudinnehåll

Han har legat med 365 män på 365 dagar

mischa badasyan
Performancekonstnären Mischa Badasyan mischa badasyan Bild: Yle/Peter Lüttge mischa badasyan

Varför vill man ligga med 365 män på 365 dagar? Varför vill man berätta för hela världen om det? Är det här performance? Är det här konst? Eller är det bara otroligt korkat?

Efter att jag hade hört om projektet Save the Date ville jag absolut träffa den ukrainskfödda armeniska performancekonstnären Mischa Badasyan som bor i Berlin. Vetskapen om att han hade legat med en vilt främmande man varenda dag under ett helt år bara tvingade fram en reaktion i mig: Varför?

En konspirativ träff

Efter några om och men lyckades jag stämma träff med Mischa. Vi skulle ses kl 11:00 en lördagmorgon på tunnelbanestation Grenzallee i sydöstra Berlin. På perrongen.

Och sen? frågade jag. Sen går vi till ett så kallat cruisingområde. Ett område där homosexuella träffas för att träffas och ha sex med varandra, svarade han.

Sagt och gjort. Jag var där, han var där och så traskade vi iväg. Genom en liten park, under och över flera staket, genom bråte och avfall, buskage och snår. Några stora, vilda hundar slår följe med oss.

Till sist är vi framme. I BLUB. En förkortning för Berliner Luft- und Badeparadies. Ett tidigare välkänt bad som stängdes år 2005. Och som numera ligger i ruiner. Här skall jag alltså intervjua Mischa. Välan!

Om ensamheten

Det första jag frågar Mischa är förstås Varför? Svaret var ganska överraskande för mig:

- Min idé var att jag skulle visa att man kan ligga med 365 människor utan att kunna bota sin ensamhet. Jag har aldrig varit i ett förhållande. Jag ville göra något kritiskt kring min personliga ensamhet och kring den utspridda ensamheten bland homosexuella.

Och jag som trodde att det handlar om kommunikation, typ. I stället tycks det handla om icke-kommunikation. Om att ett ligg är lika tillfredställande som en cigg. Båda ger dig en kick medan du håller på men när det är över finns snabbt ingenting kvar. Förutom suget. Det måste finnas annat utöver den kortvariga njutningen. Så att man inte fastnar i en circulus vitiosus, en ond cirkel, tänker jag.

Om icke-platser

Efter att jag fick svar på min fråga Varför? fortsatte jag. I och med att Mischa kallar projektet för en performance ville jag veta om det finns en teori bakom hans aktion. Och visst fanns det en sådan:

- Jag har läst den franska antropologen Marc Augés teori om icke-platser i våra metropoler. Ställen där vi känner oss ensamma. Jag ville utvidga teorin på sexualitetens område och upptäcka sexuella icke-platser.

Den här teorin kunde jag köpa. Och stället vi befann oss på var helt solklart en sådan icke-plats som Augé avsåg.

Sedan blev det inte helt klart för mig vad Mischa menade med sin utvidgning på sexualitetens område. Konkret eller abstrakt? BLUB eller kuk? Cruisingområde eller one night stand? En one night stand kan ju mycket väl vara en sexuell icke-plats. Ett samlag var som helst, när som helst med vem som helst är kanske ett icke-samlag?

Om ejakulationen

Fanns det andra parametrar, andra villkor för projektet? undrade jag:

- Jag skulle få utlösning varje dag. Det var ett villkor. Utlösningen är ju ett nonplusultra. Men jag märkte snabbt att orgasmerna gör mig extremt ledsen. Jag drev det till sin spets och började gråta.

Intressant. En man kan ju via sitt könsorgan både penetrera och bli penetrerad. Mischa valde att penetrera. Att penetrera torde ju ge den mesta njutningen åt en man. Mischas experiment visar tydligt att det inte måste vara så. Att det kan bli tvärtom.

Här tycker jag att hans erfarenhet ger fog för utvidgningen av Augés teori. Att ett samlag bara för njutningens skull kan ses som ett icke-samlag. Att det kan vara spännande några gånger men njutningen försvinner i det långa loppet och kan omvandlas till sin motsats: ledsamheten.

Om destruktiviteten

Mischas performance tycks ha honom och hans känslor i fokus. Samtidigt utnyttjar han andra människor för att uppnå resultat. Jag kan tycka att det är en ganska oschysst princip. Eller hur?

- Jag tror att jag sårade många människor, inte minst mig. Jag tror att många inte heller njöt av att ligga med mig. Det står jag för. Det var ett mål. Nu måste jag på nytt lära mig hur man kan möta andra på ett ärligt sätt.

Frågan jag ställer mig är hur själviska kan man vara? I och för sig är ju performance en konstgren som bygger mycket på själviskhet. Utforskningen av ett tillstånd på egen hand och med själv valda parametrar.

Men jag skulle gärna veta i förväg om jag bevittnar en performance. Framför allt när det visar sig att jag samtidigt delta i den. Deltagarna i Mischas performance föll ofta offer för honom. Också det ganska oschysst, kan jag tycka.

Om digital dejting

Efter att jag talat med honom en stund om de mera abstrakta frågorna gällande hans performance Save the Date ville jag helt konkret veta hur han gick till väga? Till en början var det tydligen ganska mycket frågan om digital dejting:

- Vi kan inte längre vara ärliga mot varandra. Det är ok att hitta en partner eller kärlek via en app men vi måste vara medvetna om varandra. Det sker mycket diskriminering, mycket våld. Den digitala världen kan knäcka oss. Men man kan också träffa fina människor, uppleva fina saker. Jag är inte emot det. Jag tycker att det är bra att möjligheten finns. Det är ju också spännande och ligger i tiden så att säga.

Tala om att vilja äta kakan och ha den kvar. Mischa försvarar den digitala dejtingen. Samtidigt tycker han att den är farlig och destruktiv. Helt riktigt lämnar han efter ett halvt år sin app för att få napp någon annanstans.

Om dokumentationen

Att göra en performance är en sak, att dokumentera den en annan. Mischas projekt tog slut för en dryg månad sedan. Nu skall det dokumenteras. För att kunna bli konst och inte bara ett privat projekt för skrivbordslådan. Hur tänker sig Mischa fortsättningen ville jag veta:

- I början försökte jag dokumentera mitt projekt på många olika sätt: videodagbok, en vanlig dagbok med all fakta, föremål som jag tog med mig. Men allt det här gjorde jag bara de första sex månaderna. Det var för mycket jobb helt enkelt. Det tog jättelång tid att hitta någon att dejta varje dag. Ibland tog det över sex timmar vid datorn. Efter sex månader slutade jag och gick direkt till cruisingområden, övergivna platser, mina sexuella icke-platser.

Här har Mischa ett problem. Hans dokumenterande tog slut efter ett halvt år. Men han kan säkert vända det till sin fördel. Hans performance bytte ju samtidigt riktning.

Jag kan bra tänka mig att höra en så kallad lecture-performance om hans projekt. En visualiserad föreläsning. Ett format som jag gillar skarpt och som jag har sett många fina exempel på.

Om bugchasing

Till sist frågar jag Mischa om han har råkat ut för verkligt obehagliga situationer? Eller om det har funnits situationer han hamnade i som han inte hade tänkt på?

- Jag hade en dejt med en bugchaser, en person som med flit har låtit sig smittas med hepatit C och HIV. Han hittade mig via en tidningsartikel och skrev ett långt mejl till mig. Han skrev mycket om ensamhet och jag blev glad att jag hade hittat en själsfrände. Han visade en webbplats för mig: barebackcity, en sida människor vänder sig till när de vill bli smittade. Då märkte jag att det finns en ännu djupare ensamhet än min. Att det jag håller på med inte är så hemskt, att det finns värre saker och ting.

Bugchasing! Det hade jag ingen aning om. Här uppfyller hans performance definitivt någonting jag alltid uppskattar: upplysning. Också det här mötet talar för en lecture-performance kring hans projekt. Bra konst undervisar. En bra konstnär är ofta en bra lärare.

Om att dejta en bugchaser

Avslutningsvis och för att stilla min nyfikenhet en sista fråga: Hur gick det sen? Med bugchasern?

- Han hade inte berättat det hela innan jag träffade honom. Han hade lagat mat för oss och så fick jag veta allt. Jag trodde att jag måste spy. Det var inte så enkelt att få höra det. Jag kunde inte ligga med honom. Vi onanerade bara. Jag kunde inte ha sex med en person som begår ett långt utdraget självmord, en kvasidöd.

Det blev inget ligg. Bugchasern blev undantaget från regeln. Bra så, tänker jag i mitt stilla sinne. Jag är glad över att intervjun är över. Och fastän jag kanske inte fick ett tillfredsställande svar på min stora fråga Varför fick jag flera svar på andra frågor och intressanta blickvinklar på saker och ting jag inte hade en aning om att de existerade.

Nu väntar jag bara på att få se och höra en lecture-performance om Mischa Badasyans projekt Save the Date. Om att ligga med 365 olika män på 365 dagar.

Är det konst? Tja? Var det nödvändigt? Tja? Var det klokt? Tja? Var det intressant? Ja! Vill jag veta mera? Ja! Då kan det inte ha varit helt fel, eller?

Foto: Peter Lüttge. Klipp: Teijo Niemi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje