Hoppa till huvudinnehåll

Fri från anorexi och ständig kontroll

Amanda Essén, hösten 2015.
Amanda Essén vill hjälpa andra med ätstörningar. Amanda Essén, hösten 2015. Bild: Yle/Tiina Grönroos amanda essen

Amanda Essén insjuknade i anorexi när hon var tretton år gammal. När vikten rasade blev hon till sist intagen på sjukhus i Åbo. Amanda blev inte bättre, vikten gick inte upp och Amanda kände sig dåligt bemött och behandlad. Till sist flydde Amanda och hennes mamma till Sverige. Idag är Amanda frisk och vill hjälpa andra som lider av ätstörningar.

Det är en solig måndag i september. Amanda, som småningom ska fylla 20, bor hemma hos sina föräldrar. Amanda är yngst av sammanlagt fem barn. I det gula, trivsamma egnahemshuset i Pargas blir jag väl mottagen av Amanda och hennes mamma Maiju, som kokar kaffe och sedan säger att hon far hem till Amandas syster några hus längre bort.

- Så att ni får prata i fred, säger Maiju.

Amanda vill prata om sin anorexi och depression, om sin kamp för att bli frisk och hur hon mår idag.

- Jag vill berätta hur jag gått från svag till stark.

Dåligt självförtroende

För Amanda började allting med att hon beslöt sig för att leva ett hälsosammare liv.

- Jag var då 13 år, hade börjat på åttan i högstadiet, tränade fotboll fyra gånger i veckan plus spelade en del matcher. Vi var några i laget som började äta vegetariskt, mera sallader och träna lite extra hemma.

det var pinsamt om magen kurrade på lektionerna

- Några av mina kompisar tyckte att de var stora, men jag tänkte inte ens på att jag ville bli smalare eftersom jag redan då var lång och smal. Men jag hade ett dåligt självförtroende, jag tyckte att jag var jätteful. Jag visste nog inte då vad anorexi var.

De övriga i familjen märkte först ingenting eftersom Amanda åt hemma. I stället skippade hon skollunchen och mellanmålen.

- Jag tyckte det var pinsamt om magen kurrade på lektionerna. När jag lät bli att äta i skolan så kurrade inte magen. Jag hade som sagt dåligt självförtroende. När jag åt lunch var det en sallad. Hemma åt jag hastigt middag och for iväg på träningar.

- Jag slutade aldrig äta helt. På fotbollsträningarna hörde jag andra föräldrar kommentera hur smal jag hade blivit, men eftersom jag åt middag hemma förstod nog inte mina föräldrar att jag var sjuk.

Det var strax före jul i samband med att det skulle köpas nya julfestkläder som Amandas mamma reagerade över hur mager hennes dotter hade blivit.

- Julen var hemsk. En av mina systrar skällde på mig för att jag inte åt. Jag i min tur började gråta eftersom jag ju åt. Jag åt hälsosamt! Jag hade bara lämnat bort allt kött och alla godsaker… Det var ett fruktansvärt gräl. Under julen träffade vi också våra släktingar som alla kommenterade hur smal jag blivit.

Efter julen började Amandas viktnedgång undersökas. Skolans hälsovårdare tog kontakt med Åbo universitetssjukhus (ÅUCS) och Amanda blev inlagd.

- Men där behövde jag bara stanna en vecka eftersom jag åt som jag blev tillsagd att göra. Hemma skulle jag också fortsätta äta ”ohälsosam” mat.

Amandas definition på ohälsosam mat var i stort sett det som vi andra skulle kalla vanlig husmanskost.

- Men det gick inget vidare. Mamma kunde inte hålla koll på mig dygnet runt och mitt viktras hade redan börjat. Det är svårt att förklara, men kroppen hade slutat reagera på maten, min vikt gick inte upp, snarare tvärtom.

Amanda minns den här tiden som väldigt jobbig. Hon fick inte röra på sig, allt kretsade kring att hon skulle äta. Sjukdomen nådde sin kulmen efter en skidresa.

- Så här efteråt kan man ju säga att det var ganska dumt att hela familjen åkte iväg på skidresa. Men det hade varit jättejobbigt hemma med alla mattider och allt vaktande. I fjällen kunde jag röra på mig massor och låta bli att äta. Jag kände mig fri, men vikten rasade.

Sjukhustiden var som en mardröm

Amanda blev inlagd på sjukhus på nytt. Det var i månadsskiftet april-maj och Amanda ville att föräldrarna skulle lova henne att hon skulle få åka hem igen. Men det gick inte så.

- Nu var vårdarna inte alls vänliga mot mig. ”Där är den där anorektikern, nu är hon tillbaka”, sa de. Jag hann inte ens säga ordentligt adjö till mina föräldrar.

- Det här var den längsta och jobbigaste tiden i mitt liv. Jag måste ligga stilla i min säng och hade hela tiden sjukskötare som vaktade mig.

De berättade att jag är så lätt att jag kanske flyger ut genom det öppna fönstret.

- De skrek för minsta lilla sak. Jag fick inte ens stiga upp för att ta ett ritpapper. De berättade detaljerat allt vad jag åt för läkarna. Och jag åt allting, men ändå steg inte min vikt.

Under den tid Amanda Essén var inlagd på sjukhus i Åbo stod vågen stilla. Ena dagen kunde vågen visa att hon hade gått upp 40 gram, nästa dag hade hon kanske gått ner 60 gram. Vårdarna var övertygade om att Amanda fuskade med maten, men Amanda bedyrade att hon åt precis allting. Det gick inte heller att fuska, sjukskötarna följde henne in på toaletten, in i duschen, överallt.

- Mamma räknade faktiskt ut hur mycket kalorier jag fick i mig per dag och konstaterade att sjukhusmaten inte var tillräckligt energirik. När hon ville komplettera sjukhusdieten med näringsdrycker blev hon nekad.

- Under hela den tid jag låg på sjukhus kallade sjukskötarna mig ”anorektikko”. De berättade också att jag är så lätt att jag kanske flyger ut genom det öppna fönstret. De varnade mig också för döden.

- Det värsta var ändå när de plötsligt flyttade mig till en ny avdelning. Det var där de riktigt svåra patienterna vårdades. Jag tror att det också fanns döende patienter där och trodde att det var därför jag flyttades dit.

Amanda var 14 år och fick dödsångest.

- Jag fick inte gå på toaletten utan måste sitta på en potta nära sängen medan läkarna stod bredvid och såg på. Jag var så stressad att jag pissade på mig flera gånger. I sängarna bredvid låg ungdomar i min egen ålder.

Amanda var kopplad till en maskin som registrerade varje rörelse. Efter en tid flyttades hon tillbaka till sin gamla avdelning.

- Sjukskötarna sa att man inte hade kunnat få svar på varför min vikt inte steg. Nu var nästa steg att jag skulle skrivas in på psykiatriska avdelningen.

Det här var droppen för Amanda. Hennes enda kontakt till omvärlden var föräldrarna. De hade under den månad hon varit intagen på sjukhus besökt henne om kvällarna och talats vid per telefon. Nu ringde Amanda dem i panik.

- Den kvällen beslöt mina föräldrar att vi rymmer. Vi var överens om att jag inte klarar av att läggas in på psykiatriska avdelningen.

Flykten till Sverige

Amanda lyckades smita ut ur sitt rum och pappan kom emot henne. Tillsammans sprang de nerför trapporna och ut ur sjukhuset.

- Jag var nervös och stressad, men ändå glad. Utanför sjukhuset väntade mamma med bil och jag hoppade in och gömde mig under en filt.

Amanda och hennes mamma tog kvällsfärjan från Åbo över till Stockholm. Amandas pappa ringde samma kväll sjukhuset och berättade vad de hade gjort och att de som föräldrar tog på sig ansvaret.

- När vi kom fram till Stockholm stod det en massa polisbilar vid hamnen och vi blev förstås nervösa. Men poliserna var nog ute efter någon annan.

Amanda skrattar men blir lika fort allvarlig igen.

- Riktigt fel hade vi inte. Samma morgon som vi kom fram till Stockholm kom det nämligen fem poliser och en ambulans hem till vårt hus i Pargas. De tänkte ta min yngsta storasyster Matilda med sig eftersom de trodde hon var jag. Som tur var kunde våra grannar bekräfta att det var fel flicka.

I Sverige kom Amanda och hennes mamma i kontakt med en klinik specialiserad på ätstörningar. Amanda fick gå förbi kön eftersom personalen på kliniken ansåg att Amanda var sällsynt motiverad. Hon åt. Hon ville bli frisk.

- Här kom jag också i kontakt med andra anorektiker som lärde mig olika tips hur man gömmer och slänger bort mat och hur man kan smygmotionera genom att till exempel vicka med benen.

Jag kunde släppa min kontroll och låta dem ta över.

- I Åbo hade jag inte ens försökt mig på något liknande. Men till skillnad från Åbo var personalen på kliniken specialiserad på ätstörningar så de lade snabbt märke till alla försök att fuska.

Amanda säger att hon kände ett starkt förtroende för personalen på den svenska kliniken. De kunde också vara ganska hårda, men de talade aldrig om döden eller kallade henne anorektiker.

- De var tvärtom väldigt uppmuntrande. De sa att jag nog blir frisk bara jag följer deras råd.

På kliniken fick Amanda ett personligt matschema. På en vecka steg vikten med 750 gram.

- Det var så skönt. Äntligen, jag kände att alla i personalen visste vad de gjorde, de visste vad jag hade för fel och jag kunde släppa min kontroll och låta dem ta över.

Efter tre månader kom Amanda hem till Pargas. Hennes vikt hade gått upp. Först fick hon åka hem på ett belöningsveckoslut och när man på kliniken märkte att vikten inte gick ner fick hon småningom komma hem för att börja skolan lagom till terminsstarten i augusti. Det enda Amanda fortsatte med var de regelbundna kontrollbesöken till kliniken.

- Det var jätteskönt, en otrolig frihetskänsla. Jag fick äntligen träffa mina kompisar och min hund. Jag fick göra allting som en tonåring vill. Det var fantastiskt!

Depressionen

Det sista året i grundskolan gick bra. Amanda hade klarat åttan tack vare en del hemundervisning och hon fick också en del stödundervisning. Amanda fick till en början inte delta i skolans gymnastik och friluftsaktiviteter, men i övrigt levde hon ett helt vanligt tonårsliv.

- Jag skrevs ut från kliniken. Mina föräldrar tvekade, men jag sade att jag mår bra.

Det visade sig vara lite väl optimistiskt. När Amanda började i gymnasiet började hon igen må dåligt.

- Jag fick panikattacker, ont i bröstet och ångest. Jag började skolka, stannade hemma. Plötsligt hade jag inga vänner längre. Det här var en hemsk tid.

- Jag hade mina syskon och mina föräldrar förstås, men jag hade också hemska skuldkänslor. Min familj hade satt ut en massa pengar på mig, all deras tid hade gått till att se efter mig.

Amanda och hennes föräldrar tog kontakt med en psykolog. De tog faktiskt kontakt med flera. Amanda fick stark antidepressiv medicin, men mådde hela tiden allt sämre.

Till slut fick familjen tips om en läkare i Ekenäs som tog blodprover och ordinerade henne vitaminer, bland annat behandlades Amanda med B 12-injektioner.

Jag kunde känna dofter, jag började skratta igen.

- Det visade sig också att min sköldkörtel inte fungerade som den skulle. Jag fick medicin och började nästan med en gång må bra.

Nu var det sommar igen och Amanda kände att livet kändes bra.

- Jag kunde känna dofter, jag började skratta igen och nu fick jag lust att börja träna igen.

Styrketräning och fitness

Amanda hade efter sin ätstörning prövat på styrketräning. Nu när hon kände sig stark och glad igen återupptog hon styrketräningen.

- På kort tid gick jag upp tio kilo! Jag fick muskler och jag fick också tillbaka min aptit. Jag slutade äta enbart vegetariskt. Lite synd är det förstås om djuren, men oj vad gott det är med kött!

Amanda Essén har utbildat sig till PT, det vill säga personlig tränare. I oktober (2015) ska hon delta i junior FM i bikinifitness. Amanda har tävlat en gång tidigare, då blev hon sjätte.

Veckorna före en tävling håller man en strikt diet. Dessutom tar man vätskedrivande. Det här kan låta oroväckande med tanke på Amandas tidigare ätstörning, tänk om hon blir sjuk igen?

- Det är viktigt att man inte blir för kontrollerande. Men efter mina år som sjuk vill jag aldrig, aldrig mer gå igenom min sjukdom. Jag såg mig faktiskt aldrig som tjock, tvärtom höll jag med om att jag var för smal. Det var bara det där ständiga kontrollbehovet, kampen som pågick mellan huvudet och kroppen. Det vill jag aldrig mera uppleva.

- Jag skulle aldrig rekommendera att någon med tidigare ätstörning skulle tävla i bikinifitness. Ändå gör jag det. Jag har en tränare som känner till min bakgrund och jag tillåter mig att fuska med både träning och mat.

- Jag känner idag att jag älskar mig själv och min kropp. Mitt självförtroende är kanske inte ännu det bästa tänkbara, men jag är fri från mina kontroller och bestraffningar.

- Jag vet att jag inte kommer att gå ner sjukligt i vikt längre och jag har lovat att sluta styrketräna om jag börjar må dåligt igen.

- Mina föräldrar har förstås varit lite oroliga, men jag har sagt att jag vet vad jag gör. Det har gått fem år nu och man kan inte bestraffas hela livet för sin tidigare ätstörning. Hänt är hänt, men jag har vuxit som person och blivit stark.

I dag väger Amanda Essén cirka 60 kilo. Det är 24 kilo mer än när hon var som sjukast.

- Jag har pratat i riksdagen om bland annat den vård jag fick i Åbo och vad Finland kunde lära sig av Sverige vad gäller vård av personer med ätstörningar.

Amanda har en egen blogg. Via olika sociala medier vill hon dela med sig av sin historia och stöda andra unga flickor och pojkar.

- Jag vill hjälpa andra som är i motsvarande situation. Det går att bli frisk bara man litar på sig själv och håller hoppet uppe.

Läs också

Nyligen publicerat - Vega