Hoppa till huvudinnehåll

Att sluta med huvudet högt

Linn Willhelmsson
Linn Wilhelmsson är stolt över att hon vågade avrbyta värnplikten när hon insåg att det inte alls var hennes grej. Linn Willhelmsson Bild: Yle/Ann-Catrin Granroth linn wilhelmsson

Linn Wilhelmsson drömde i flera år om att få göra värnplikt. När hon väl var där blev det inte som hon tänkt sig och efter att ha sackat ihop i skogen avbröt hon. Trots den korta tiden i armén är hon stolt över sitt beslut.

I somras ryckte Linn in i armén. En mångårig dröm gick i uppfyllelse när hon steg in genom portarna till Dragsvik. De första dagarna var lite omtumlande men gick bra. Ändå valde hon att avbryta en månad senare.

- Jag tror jag hade för höga förhoppningar. Jag hade kanske sett fram emot det lite för mycket, säger hon.

Linn beskriver sig själv som en person som vill prova på och uppleva många olika saker.

- Jag ville bevisa för mig själv att jag klarar av det, eller så inse mina egna gränser ifall jag inte skulle klara av det, säger hon.

Att inte få bestämma själv

Efter en tid visade det sig att de saker hon föreställt sig skulle vara svåra gick utan problem, medan det var helt andra saker som kom i vägen och var tunga. Det slutgiltiga beslutet att avbryta gjorde hon på det första lägret, det som kallas mulliläger.

Jag insåg plötsligt att jag var fast där på lägret, och att jag inte fick bestämma över mig själv.

- Det var andra dagen och vi hade grävt poteron (skyttegravar red. anm.) hela dagen. Det var egentligen ganska roligt, jag gillade att gräva, men där ute i skogen började fundera på varför jag gjorde det. Jag insåg plötsligt att jag var fast där på lägret, och att jag inte fick bestämma över mig själv.

Alla känslor tog över på en gång och Linn frågade sig själv om hon faktiskt ville vara där.

- Då insåg jag plötsligt att det inte är värt det. Fastän jag sett fram emot det så mycket, så var det inte värt det.

Bröt ihop på vägen till maten

Linn fick nästan en panikattack, och hon kan inte säga exakt vad det berodde på. Kanske var det tröttheten eller något annat som hände i stunden. Tankarna på att avbryta fanns redan där, eftersom hon då funderat på det i några veckor.

- Sedan skulle vi springa till maten och på vägen dit sackade jag bara ihop och började panikgråta. Efter det kom jag inte upp igen.

Armén är ineffektiv

Det var inte bara den här enstaka händelsen som fick Linn att avbryta.I sin blogg skriver hon att ”det var för glest mellan guldkornen”.

- Det fanns jättemycket intressanta uppgifter som man aldrig skulle få göra någon annanstans, men de var så få. Och däremellan var det så mycket väntande och köande och onödigt ropande. Inte så att jag inte skulle klara av det, men det var så onödigt. Jag hade förväntat mig att det skulle vara mera effektivt.

Slutade med medicinen av rädsla för B-papper

Innan Linn ryckte in i armén åt hon antidepressiv medicin. Eftersom hon var rädd för att få B-papper på grund av medicinen slutade hon gradvis äta den, och hade helt slutat när hon väl ryckte in.

Linn Wilhelmsson.
Linn tyckte det var allt för mycket väntande, köande och ropande i armén. Systemet kändes allt för ineffektivt. Linn Wilhelmsson. Bild: Linn Wilhelmsson linn wilhelmsson

- Jag var inte säker på vad de har för policy vad gäller mental ohälsa och jag ville inte riskera något. En kvinnlig bekant till mig fick dessutom B-papper för att hon åt medicin för något som inte besvärat henne på över tio år, så det verkar för mig som att det är medicinering som är avgörande.

Linn säger att det så klart inte är något fel på B-papper, men att hon inte anmälde sig frivilligt till armén för att stå och laga mat i ett halvt år. Det var liksom inte därför hon var där.

Linn gömde inte undan sin depression utan nämnde den i alla förundersökningar som gjordes innan hon ryckte in. Väl på plats i armén togs den sedan aldrig upp. Hon tror ändå inte att en fortsatt medicinering skulle påverkat hennes beslut.

- Min huvudorsak till att avbryta var ju inte depressionen, även om den var en stor del av det som fick bägaren att rinna över, men jag tror att jag skulle kommit fram till samma beslut även om jag ätit medicin under tjänst.

Ingen prestationspress

Trots att Linn anmälde sig till armén helt frivilligt kände hon ingen extra press på att prestera på övningarna.

- Visst var det emellanåt tungt att hela tiden inse att nu är jag sist i den här fysiska övningen igen. Men jag försökte att inte jämföra mig med andra för jag var ändå nästan sju år äldre än de flesta där. Dessutom är jag kvinna och har inte samma fysiska förutsättningar som de unga männen.

Nu efteråt säger Linn att det känns lite fånigt att ha sett fram emot något så mycket och sedan avsluta så snabbt. Hon har varit lite besviken på sig själv, men är ändå nöjd med beslutet.

- Jag är nöjd över att jag provade på, men jag är nästan mer nöjd över att jag kom hem igen.

Orättvist att inte också killar får avbryta

Som tjej kan man prova på armén i 45 dagar utan att tvingas göra civiltjänst om man avbryter. Orättvist tycker många, också Linn.

Jag är nästan lite stolt över att jag inte pinade mig igenom det bara för sakens skull utan insåg att det här inte är min grej.

- Det är superorättvist och ojämställt, men samtidigt tycker jag naturligtvis att det är schyst att kvinnor får pröva på. Men visst är det många som avbryter. I min stuga avbröt en annan tjej före mig, och från en annan stuga avbröt en tjej för att hon fick B-papper.

Varför tjejerna avbryter kan Linn inte svara på, men hon tror att det kanske har med förväntningarna att göra. Linn har inte fått några spydiga kommentarer efter avbrottet och de flesta har varit glada över att hon kommit hem.

- Kollegor på jobbet har sagt att de är glada över att jag kom hem och stolta över att jag klarade av att inse mina begränsningar. Och det kan jag lite hålla med om. Jag är nästan lite stolt över att jag inte pinade mig igenom det bara för sakens skull utan insåg att det här inte är min grej.