Hoppa till huvudinnehåll

Roger Waters The Wall mycket mer än en konsertfilm

Roger Waters
Roger Waters Roger Waters Bild: EPA / WALTER BIERI roger waters

Filmen Roger Waters The Wall är något av en roadmovie på både det musikaliska och det personliga planet.

Mellan åren 2010 och 2013 turnerade Roger Waters världen runt med sitt Pink Floyd-mästerverk The Wall. Det var en synnerligen imponerande uppvisning i modern scenkonst och hur man gör för att till fullo utnyttja kapaciteten som ett stort konsertutrymme erbjuder.

Alla som sett någon av konserterna vet vilket enastående spektakel det var. I synnerhet den senare stadionversionen som var ännu större och mäktigare än den första arenadito som var inomhus. Stadionversionen innehöll dessutom en del nyskriven musik.

Men Roger Waters The Wall är mycket mer än bara en konsertfilm. Den ger sig in på det ofta svåra området att blanda konsertmaterial med dramatiserade eller dokumentära sekvenser. Ofta blir då såväl dokumentärdelarna som själva konsertupplevelsen lidande.

Här fungerar blandningen ändå förvånansvärt bra. De nyfilmade sekvenserna har lagts in på väl valda ställen i konserten och de är heller inte för långa för att konserten skulle tappa i rytm.

Inblick i Waters' värld

De dokumentära delarna ger en intressant inblick i Waters' värld och förklarar närmare varför han är som han är. Närmare bestämt hur traumat att som litet barn förlora sin far i andra världskriget lämnat så djupa själsliga sår hos honom att han i ett flertal skivor återkommit till det temat.

Cynikern kan lätt säga att filmen Roger Waters The Wall inte är annat än en gammal mans försök att hitta sig själv. En självcentrerad resa till sina rötter där Roger Waters sätter den egna personen mer i fokus än vad som hade varit nödvändigt.

Det är berättigat att ställa frågan om Roger Waters som person verkligen är så intressant för gemene filmskådare att det är nödvändigt att lägga sig själv i centrum på detta vis.

Det hade i så fall varit mer logiskt att hålla dokumentärdelarna och konsertmaterialet som två skilda delar istället för att blanda dem som här.

Förvisso. Men samtidigt är det just blandningen av dessa två element som gör att Roger Waters The Wall känns mer angelägen än om det hade gjorts två skilda filmer.

Nu får handlingen i The Wall en konkret förankring och en förklaring till Roger Waters' livslånga aversion mot krig och politiska ledare som med sina inte alltid tillräckligt genomtänkta beslut åsamkar oskyldiga människor lidande och i värsta fall död.

Förlorade både far och farfar i krig

I filmen får vi veta att Roger Waters inte bara förlorat sin far i andra världskriget, utan även sin farfar i det första. Roger var endast fem månader gammal när hans far dog och fadern i sin tur var bara 2 år när hans far (Rogers farfar) omkom. Med andra ord var det två generationer söner som bägge förlorat sina fäder i krig och som växte upp utan att någonsin ha lärt känna sin far.

Filmen varvar scener från stadionversionen av The Wall-konserterna med nyfilmade sekvenser där Roger Waters kör från sitt hem i Storbritannien genom ett senvintrigt landskap med ännu litet snö på marken och ner till Anzio i Italien. På vägen möter han och samtalar med några människor – både gamla vänner och nya bekantskaper. De pratar dels gamla gemensamma minnen, men det kommer också andras minnen av traumatiska krigsupplevelser.

Filmens dokumentära partier blir ett slags roadmovie där Waters först kör till Frankrike där hans farfar dog och sedan till Italien där hans far omkom. Vid bägge ställen finns stora minnesmärken där Roger Waters tar fram sin trumpet och i den ödsligt tysta ensamheten spelar det kännspaka trumpetpartiet från Outside The Wall. Det är mycket känslosamma stunder.

Konserter från hela världen

Konsertmaterialet är filmat från flera olika konserter världen över och det var ett klokt beslut att välja de större och maffigare utomhuskonserterna. Bandet är precis så samspelt och showen just så mäktig som jag kom ihåg från mina tre The Wall-konserter. I synnerhet Comfortably Numb är oerhört snyggt och känslofyllt framfört och regisserat. Det var inte utan att jag kände gåshuden resa sig på mina armar och några tårar bildas i ögonvrån.

Materialet från konserterna är mycket stiligt filmade och de tillåter även längre passager utrymme utan att med våld göra alltför snabba kameraklipp.

Tanken med filmen Roger Waters The Wall är att inte bara låta publiken uppleva eller återuppleva de fantastiska konserterna, utan även – och kanske främst – att göra folk uppmärksamma på dels krigets fasor och dels det lidande som så många oskyldiga människor drabbas av på grund av att de som bestämmer inte alltid till fullo inser vilket lidande de åsamkar genom beslut som inte är tillräckligt välgrundade.

Skrämmande aktuell

Stundvis känns filmen skrämmande aktuell med tanke på all hatretorik som florerar litet varstans i dessa tider. Det gäller i synnerhet låten Waiting For The Worms ("Would you like to send our coloured cousins home again, my friend? All you need to do is follow the worms").

Under turnéerna med The Wall bad Roger Waters att folk skulle sända in bilder på sina nära och kära de förlorat i någon form av militär konflikt. I slutet av filmen bildar dessa fotografier en enorm vägg som bara växer tills den sakta exploderar och upplöses i intet. En mycket talande metafor för alla människoliv som onödigt gått till spillo i någon form av krigshandling.

Waters & Mason svarar på frågor

Efter själva filmen visades den 20-minuter långa filmen The Simple Facts där Roger Waters och Nick Mason besvarade en del frågor som Pink Floyd-fans världen över skickat in. Det var både intressant och värmande att se och höra två gamla vänner och f.d. bandkollegor minnas gemensamma tider. En fråga gällde hur trummisen Nick Mason upplevde det när Roger Waters lämnade Pink Floyd. Nick liknade det vid att förlora sin högra arm – eller ännu värre.

Endast en visning

Filmen Roger Waters The Wall visades i ett flertal biosalonger världen över endast den 29:e september. Enstaka biografer kommer eventuellt att visa den ännu en gång inom de närmaste dagarna, förmodligen dock ingen i Finland. Efter det får man vänta på DVD:n om man vill se filmen. Jag rekommenderar att man tills dess skaffar en stor tv-skärm och ett respektabelt surround sound-system. Det är filmen värd.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje