Hoppa till huvudinnehåll

Du ska ännu heller inte tro att du är någonting

Lena (Eva Hallgren) leder Ljusåkers kyrkokör i Så och på jorden (2015).
Lena (Eva Hallgren) för kören till himmelen, eller? Lena (Eva Hallgren) leder Ljusåkers kyrkokör i Så och på jorden (2015). Bild: ©2015 GF Studios/Anders Birkeland så och på jorden

Regissören och självhjälpsförfattaren Kay Pollak tar sin succéfilm Så som i himmelen och gör den en gång till.

År 2004 snyftades och hulkades det friskt i biosalongerna. Rimfrosten smalt från de nordiska hjärtana. De som tappat sin tro hittade den på nytt. Körföreningarna skrev in horder av nya medlemmar, som aldrig förr öppnat munnen för att sjunga. Kanske var det ett par bittra kritiker som grymtade något om patetik. Men det var svårt att förneka att Så som i himmelen var en stor händelse i den svenska filmvärlden.

Redan med debuten, Maria Gripe-filmatiseringen Elvis! Elvis! (1976), visade Kay Pollak en sällsam känslighet för människan och den levande bilden. Men på grund av notoriska svårigheter med budget- och tidsramar har han på fyrtio år inte lyckats få ut mer än fem långfilmer. Och i motsats till sin skenbart lika improduktive kollega Roy Andersson har Pollak inte någon kort- eller reklamfilmsproduktion att visa upp – däremot nog några storsäljande självhjälpsböcker.

Pollaks överlägset största framgång är hur som helst Så som i himmelen. Då är det kanske inte så svårt att förstå att han inte kunde motstå frestelsen att göra en uppföljare, Så ock på jorden – trots att alla han frågade, om han nu frågade någon, torde och borde ha sagt att det var en riktigt dålig idé.

Förlossning och förlösning

Det har gått nio månader sedan den store dirigenten Daniel Daréus (Michael Nyqvist) avled på en österrikisk toalett medan hans norrländska församlingskör improviserade på festivalscenen. Men han lever vidare i körmedlemmarnas själar – och i Lenas (Frida Hallgren) mage. Fostervattnet går mitt under en countryspelning. Åtta mil till närmaste lasarett är en oöverkomlighet i snöstormen, så barnet kommer till världen med den söndersupne kyrkoherden Stig (Niklas Falk) som barnmorska.

Som tack för tjänsten ber Stig om Lenas hjälp med att locka församlingen tillbaka kyrkan. Motvilligt tar Lena över ledningen för kyrkokören. Noter kan hon inte läsa, men när hon väl kommer igång är hennes reformiver omåttlig.

Kyrkobänkarna ska ut, korvstånd och dansorkestrar in. Allt för att visa att kyrkan tillhör folket i Ljusåker, och inte de högutbildade herrarna som vill stjäla showen.

Jantelagen om igen

Likheterna mellan Så ock på jorden och Evil Dead 2 är väl inte precis slående, men de delar en avgörande egenskap. Bägge filmer ger sig ut för att vara uppföljare, men är de facto snarare nyversioner av den första filmen. Så som i himmelen går igen, i smått som i stort.

Temat är det samma: Jantelagen. Då skulle Daniel inte tro att han var någonting för att han var en världsberömd kapellmästare. Nu ska Lena inte tro att hon är någonting för att hon fött Daniels barn. Då kämpade Stig emot Daniels förnyelse av kyrkosången. Nu kämpar kyrkostyrelsen emot Stigs och Lenas förnyelse av gudstjänsten. Då skulle Daniel göra anspråkslös körmusik med amatörer. Nu ska amatören Lena göra Händels Messias. Då hotade Conny Daniel med våld och förtryckte sin fru. Nu hotar Jonas Lena med våld och förtrycker sin dotter. Siv är svartsjuk som förr och som förr har vi en tvivlande körmedlem.

Filmerna är till den grad samma att de tycks oberörda av varandra. När kärleken börjar spira mellan Lena och Axel (Jakob Oftebro) har filmen glömt bort att Lena alldeles nyss förlorat sitt livs kärlek.

Lena (Eva Hallgren) och Axel (Jakob Oftebro) i Så ock på jorden.
Kärleksparet Lena (Frida Hallgren) och Axel (Jakob Oftebro) Lena (Eva Hallgren) och Axel (Jakob Oftebro) i Så ock på jorden. Bild: Ur filmen SÅ OCK PÅ JORDEN ©2015 GF Studios så ock på jorden

Kanske avslöjar Pollak upprepningen redan i filmens titel. ”Så ock på jorden” är inte nästa sats i Fader vår, utan andra ledet av samma sats.

Elva år som inte gått

Eftersom det som varit inte lyfts upp till behandling, utan snarare förträngs, frågar jag mig varför manusförfattarna Kay och Carin Pollak inte helt enkelt skrev en alldeles ny film på samma tema. Det är det ingen skam med – Woody Allen har gjort samma film i över fyrtio år. Nu gör Pollak & Pollak istället en uppföljare som inte för berättelsen vidare, som inte fördjupar utan snarare förytligar, en uppföljare där ingen avgörande karaktärsutveckling sker.

Och hur kunde den ske? Karaktärerna nådde redan sina mål i Så som i himmelen. Möjligtvis med undantag för Stig, som nu långsamt reser sig ur sin förnedring – men också det fröet var redan sått i slutet av förra filmen. Får ingenting lämnas åt antydningen?

Men om Pollak nu nödvändigtvis ville göra en uppföljare elva år senare – varför gör han inte en uppföljare om läget i Ljusåker efter elva år, utan låtsas som om tiden stått stilla? Det har den ju inte gjort. Åren syns i varje skådespelaransikte. Sådant spelar ingen roll på en teaterscen, men kan inte döljas på film.

Jag är en gudalik människa

Filmens budskap är för all del värt att upprepa. Ja, på Pollaks hemsida uppmanas vi att ”affirmera” det för oss själva, dagligen:

”Jag har en enorm potential. Jag är värdefull, viktig och unik. Jag är en gudalik och fantastisk människa. Jag är varje dag värd att känna glädje och kärlek. Jag har all rätt att känna mig lycklig. Jag har allt jag behöver för att glädjas här och nu. Jag är trygg, lugn, stark och fylld av tillförsikt. Jag förtjänar det allra bästa.”

Kanske måste filmen göras om? Det är kanske ingen som idag söker upp en elva år gammal film?

Mirakel får vi aldrig för många av. Och när miraklet kommer i Så ock på jorden, kommer det med sådana ofantliga överdrifter att jag i mitt skratt nästan förlåter filmen.

Läs också