Hoppa till huvudinnehåll

Inget är så svårt som att animera vatten

Hiromasa Yonebayashi
Hiromasa Yonebayashi Bild: YLE/ Atte Kaartinen hiromasa yonebayashi

Efter ett långt lärlingskap hos den japanska animationens största namn har Hiromasa Yonebayashi själv avancerat till mästare. Men arbetet är en enda lång räcka utmaningar.

I Disneys ateljéer har teckningsborden för länge sedan burits ut och ersatts av datorer. Men på Studio Ghibli, Japans mest framstående animationsfabrik, har den klassiska tekniken levt kvar – och förädlats till ständigt nya höjder. När studions båda grundare, Hayao Miyazaki (Min granne Totoro) och Isao Takahata (Eldflugornas grav), för två år sedan meddelade att de går i pension, uppstod oro om att de klassiska mästerverkens tid är förbi.

Men mästarnas lärling Hiromasa Yonebayashi visar att så inte är fallet. I hans andra regiarbete När Marnie var där, nu bioaktuell i Finland, är vågornas och grässtrånas rörelser lika finstämda som känslorna är djupa och intensiva. Filmen bygger på Joan G. Robinsons roman om den ensamma och tillknäppta tolvåringen Anna som upplever sitt livs första vänskap, med den mystiska Marnie som ingen annan än Anna tycks kunna se.

Yonebayashi besökte Finland under festivalen Kärlek och anarki. När han talar om sin film finns ingen skiljelinje mellan det tekniska och det tematiska, ingen gräns mellan bild och känsla.

För den som sett Mami Sunadas dokumentär om den varma men ofantligt krävande arbetsmiljön på Ghibli, Kingdom of Madness and Dreams, är det lätt att förstå att ett aldrig så litet beröm från Miyazaki väger mer än hundra hyllande recensioner. Hans ord är lag. När han säger att vattnet i Marnie beter sig precis som verkligt vatten gör, då är Yonebayashi själv upphöjd till mästare.

Före sin egen regidebut (Lånaren Arrietty, 2010) arbetade Yonebayashi som animatör för både Miyazaki och Takahata. Jag ber honom välja ut den främsta lärdom han har med sig från samarbetet med vardera mästaren.

Det är möjligt att Marnie blir den sista långfilmen från Studio Ghibli. I vilket fall som helst är den Yonebayashis sista film för studion. Men han bedyrar att hans arbete med klassisk animation fortsätter på annat håll.

Det sägs att den klassiska ryska bildkonstundervisningen gick (går?) ut på att eleverna under flera år bara tecknar händer. När de behärskar det kan de måla vad som helst. För en japansk animatör motsvaras händerna av vatten.

Om man som Yonebayashi dessutom kan berätta en berättelse så full av kärlek som När Marnie var där, då är horisonten möjligheternas gräns.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje