Hoppa till huvudinnehåll

Johanna Minkkinen: Inse att cykeln är ett fortskaffningsmedel

Respekt föder respekt: om staden ger cyklisterna ändamålsenliga cykelvägar, kommer också cyklisternas attityder att förändras, skriver Johanna Minkkinen. Hon filmade sitt eget cyklande i centrala Helsingfors.

Måste man få cykla över allt, är man tvungen att välja Tavastvägen? Den frågan fick jag av en kollega när hen hade sett min video över cykelfällor i Helsingfors.

Mitt svar är nej, inte om staden erbjuder alternativ.

Problemet med Helsingfors är att cykelkulturen är ung. Det är först under de senaste fem åren man överhuvudtaget har börjat beakta cyklingen som en skild trafikform, bekräftar stadsplaneringskontorets cykelkoordinator Reetta Keisänen. Fram till dess såg man cykeln som en del av den lätta trafiken, och det märks.

Hur ska någon kunna hålla koll här, cyklister eller fotgängare?

Utanför centrum är det relativt lätt att cykla, men centrala Helsingfors är snårigt för cyklister. Problemen är många: när man vill vika av från cykelleden för att ta sig över ett övergångsställe tvingas man stanna framför de andra cyklisterna, hoppa av cykeln och leda den till gångbanan där man väntar på grönt ljus. Det utgör en potentiell farosituation och är fruktansvärt osmidigt.

Vid Norra Kajen förvandlas cykelvägen till en kombinerad cykel- och gångväg för att efter följande trafikljus igen bli enbart cykelväg. Hur ska någon kunna hålla koll här, cyklister eller fotgängare?

På Bulevarden parkerar paketbilar friskt på cykelvägen när de ska leverera varor till någon butik eller ett café.

Osmidigt att ta sig fram

Poängen med videon är inte att enbart illustrera farliga ställen, utan också att visa hur osmidigt det är att cykla i staden. Osmidiga cykelvägar betyder färre cyklister och fler bilar, mer rusning och en mindre människovänlig stad.

Som Reetta Keisänen också konstaterar är det viktigt att staden får fler helsingforsare att ta sig till centrum med cykel, och då måste cyklandet vara lättare. Att cyklandet löper utanför centrum är bra, men hjälper inte ända fram: de som bor i förorten lämnar cykeln hemma till förmån för bil eller buss om det inte går att ta sig ända fram på cykel på ett smidigt sätt.

På flera ställen tar cykelvägen bara plötsligt slut.

Det här är viktigt också för butikerna, caféerna och serviceproducenterna i centrum: en cyklist som bor längre bort väljer kanske hellre att ta sig med bil till ett köpcentrum om det inte är smidigt att cykla till centrum.

Vems attitydproblem?

Det talas mycket om cyklisternas attityder. Vi cyklar för hårt, vi väjer inte, vi tar inte hänsyn. Det stämmer att det finns cyklister som beter sig illa i trafiken, precis som det finns bilister, fotgängare och taxichaufförer som gör det. Jag tror på att respekt föder respekt: om staden ger cyklisterna ändamålsenliga cykelvägar, kommer också attityderna att förändras.

Fler måste börja cykla. Och för att fler ska börja cykla behövs bra cykelvägar.

Om man ideligen blir tvungen att hoppa av cykeln för att cykelvägen bara tar slut, får en busslast med människor framför sig för att en busshållplats smidigt har placerats på cykelvägen, eller om bilar parkerar där man enligt reglerna ska få cykla, så föder det ett beteende där man tar det lilla man får. Det vill säga man cyklar fort på de korta avsnitt man kan för att ha en chans att komma fram i tid, man tränger sig upp på gångbanan för att körbanan är livsfarlig och man ringer argsint på klockan åt vilsna turister som förirrat sig ut på cykelvägen.

Jag är ändå förhoppningsfull: på både byggnadskontoret och stadsplaneringskontoret jobbar i dag unga personer som är ansvariga för cykeltrafiken, personer som också är snabba att erkänna att cykellederna är problematiska och måste förbättras snabbt. Det är en bra början.

Bra service föder gott beteende

När jag bodde i Köpenhamn fick jag varje morgon räkna med fem till tio minuter extra för att stå i cykelkö, precis som bilister är vana att stå i bilkö. Vi stod där snällt på led, utan att någon suckade eller försökte ta sig förbi. Varför? För att Köpenhamns stad försåg oss med fina, smidiga och snabba cykelvägar. Då står också en cyklist gärna i kö och visar respekt.

Jag beter mig själv inte felfritt i trafiken, utan gör ibland fel i alla roller jag har: fotgängare, cyklist och bilist. Jag debatterar gärna cyklisternas attityder i trafiken, men först tycker jag att vi alla ska inse att cykeln är ett fortskaffningsmedel. Cyklister har rätt att ta sig fram smidigt, enkelt och så snabbt som möjligt. Precis som alla andra, oberoende av fortskaffningsmedel.

Det handlar heller inte bara om en rättighet, det är ett måste: staden växer snabbt och vi kan omöjligt ta emot fler bilar i centrum. Om Helsingfors ska vara en levande människovänlig stad där folk trivs och vill konsumera, så måste fler börja cykla. Och för att fler ska börja cykla behövs bra cykelvägar.